Festivalsommar

Hultsfredsfestivalen har ju lagt ner (igen?) men Roskildefestivalen är still going strong!

Musiken kan du naturligtvis låna på biblioteket!

Du kan också låna filmen om festivalen av av Ulrik Wivel eller läsa boken av Linn Strömsborg, som också skrivit boksingeln Öyafestivalen .

En plats i solen

När favoritartister släpper nytt ganska så snabbt blir jag ofta skeptisk. Finns det verkligen några nya influenser, har de lidit tillräckligt, har de helt enkelt något som är bra nog att ge ut? Trent Reznor, hjärnan bakom Nine Inch Nails, var väl aldrig så briljant som när han mådde dåligt och släppte en skiva per decennium? Nu är han drogfri (i och för sig bra), mår fint och spottar ur sig skivor som om Max Martin satt vid spakarna i kontrollrummet. Visst är det han släpper fortfarande bra, men kanske inte superintressant.

När det gäller kent så tyckte jag den senaste skivan ”Röd” var oväntat bra. Så när ”En plats i solen” inte ens har fått 9 månader på sig innan den föds fram kan man ju undra om det håller. Låtarnas titlar ger visserligen en försmak som är lovande: ”Glasäpple”, ”Team building”, ”Passagerare” kan nästan inte ha en annan avsändare än Jocke Berg. Så jag höll tummarna när jag packade upp mitt privata exemplar i torsdags (bibliotekets kommer denna vecka om Gud och Ginza vill…).

På minuskontot hamnar en Winnerbäckifiering av musiken. Det är släpigt på gränsen till sömnframkallande på mer än en låt. Kentsoundet suddas ut en aning och hokus pokus så är Sveriges egen skäggrockare på plats. När jag sen kollar texthäftet och till min fasa ser att han körar på ”Respekt, ärlighet, kärlek” (en hemsk historia som jag får tvinga mig igenom), så känns slaget förlorat. Kent har till slut blivit picknickmusik till allsång på Skansen. Och var är de underbara texterna? ”Där vålnader av surfare som drunknat samlade PET-flaskor för pant” hörde vi på låten ”Sjukhus” på förra plattan. Nu får jag leta och leta innan jag hittar uttryck och rader i ”Minimalen” som känns nästan lika bra, med mytsvultna barn och spöket av Elvis som förtvivlat söker sin förlorade integritet. Men det finns så klart mer än dessa rader på pluskontot. Efter ett par genomlyssningar kommer jag på mig själv med att gilla inte bara den popigare ”Ismael” utan även ”Skisser för sommaren” som trots nostalgisk kärlekstext går rakt in via en speciell länk som jag bara har till kents musik. ”Varje gång du möter min blick” har en chans att bli nästa generations ”Utan dina andetag” och syntarna som jag efterlyste i början av skivan tar nästan parodiskt över på ”Gamla Ullevi” och ”Minimalen”. Jag till och med förlåter Jocke duetten med Rebecka Thörnqvist på sista spåret ”Passagerare” och låter cd-spelaren starta om ”En plats i solen” igen.

Nacka i Borrby

För en knapp vecka sen, den 18 juni, avtäcktes i Borrby en staty av en av landets stora fotbollslegender, Nacka Skoglund. I Stockholm finns redan en skulptur av liraren Nacka där han skruvar bollen upp i krysset. Den står på Katarina Bangatan på Söder där Nacka växte upp. Platsen kallas Nackas hörna. Varför Lennart Skoglund blev ”Nacka” med hela svenska folket är höljt i dunkel. Kanske var det något så trivialt som att pappa Skoglund var trädgårdsmästare i Nacka.
Anledningen till att han nu står staty även i Borrby, mitt på Österlen är emellertid glasklar:
1960 lyckades demonpromotorn Börje Lantz få det brasilianska topplaget Fluminense att komma till Borrby för att möta några lokala förmågor. Matchen skulle spelas på Borrby Idrottsplats och för att förstärka det skånska laget bad Lantz att Lennart ”Nacka” Skoglund skulle komma ner och hjälpa till.
Tyvärr blev han inte mycket till hjälp för skånepågarna. Några timmar innan matchen skulle blåsas igång kom ett telegram från Svenska fotbollsförbundet i vilket det framgick att Nacka inte fick spela med Österlenlaget. Förmodligen berodde detta på den tidens amatörbestämmelser.
Lantz, som var en påhittig man, löste dilemmat genom att ge Nacka en plats i Fluminense där man uppskattade förstärkningen. Motståndet för Österlenlaget blev nu övermäktigt.

Nacka spelade i 44 minuter varefter han ”skadad” bars av planen. Inne i omklädningsrummet hoppade han av båren med ett ”Hej då killar”. Han var nämligen på väg till Vimmerby Folkets Park där han skulle klacka enkronor i kavajfickan och sjunga ”Vi hänger med.”
Matchen slutade 4 – 1 till Brassarna.
Statyn blir förstås ett av sommarens givna utflyktsmål.

På biblioteket hittar du Nackas "memoarer" som han skrev när han var 26 år, En miljon för en klackspark.

Fotboll förklarar världen

Kan du inte få nog av fotbolls-VM? Vill du läsa ännu mer om fotboll?
Franklin Foer Fotboll förklarar världen
Sky sports football yearbook (för kalenderbitare)

Ola Andersson Så funkar fotboll
Jan Törnqvist Bollen är rund
Jennifer Wegerup Damelvan
Lasse Anrell Skaffa dig ett liv
Peter Abrahams Spela död

Bafana bafana!

Sarah Waters

Har du inte redan upptäckt den brittiska författaren Sarah Waters vill jag verkligen tipsa dig om att ta med några av hennes böcker på resan eller i hängmattan i sommar.

Ficktjuven utspelar sig i London och på engelska landsbygden under 1860-talet. Det är en riktig äventyrsberättelse med både deckar- och kärleksinslag med många vändningar. Just när man tror att man har grepp om historien och har räknat ut hur det går ställs allt på huvudet. Jag bara älskar det!

Nattvakten är en historia om London under andra världskriget och berättar på ett mycket påtagligt sätt vad kriget gör med människor. Fyra kvinnor står i centrum och deras liv och upplevelser förmedlas med psykologisk insikt och ger genom sitt långsamma tempo stor förståelse för tiden de lever i.

Årets bok, Främlingen i huset är en gotisk spökhistoria som utspelar sig på godset ”Hundred Halls” i efterkrigstidens England. Huset hemsöks av något som påverkar dess invånare på ett fruktansvärt sätt. Bokens berättare och familjens läkare dr Faraday dras in i familjens öde och vill rädda dem och huset som han fascinerats av ända sedan han som barn besökte det vid ett tillfälle. Men går det att rädda och från vad egentligen?

Själv har jag ännu inte läst hennes debutbok Kyssa sammet, så det tänker jag göra i sommar.

Musik för vampyrer?

Jag har inte läst böckerna. Jag har inte sett filmerna. Men nu kom jag inte undan fenomenet Twilight i alla fall, för de har släppt ett makalöst soundtrack till senaste filmen Eclipse (låt er inte avskräckas av filmomslaget på skivan utan låna!). Vilken tur att Stephenie Meyer har bra musiksmak, hon har t.ex. alltid med Muse på skivorna eftersom det är favoritbandet. Och här får då alla Musefantaster en helt nyskriven låt, bara en sån sak! I ärlighetens namn är inte ”Neutronstarcollision” det bästa bandet har presterat, den är en aning för pompös och har för mycket trummor i takten i-galopp, i-galopp, men det finns andra guldkorn. Själv fastnade jag för Florence + The Machines låt “Heavy in your arms” och Eastern Conference Champions “A million miles an hour”. Eastern Conference Champions har nog lyssnat en del på Thom Yorke och co, det låter nämligen Radiohead, vilket aldrig kan vara fel. Vampire Weekend, Beck och Bat For Lashes finns också representerade på skivan. Ytterligare anledningar att ignorera omslaget och låna den här samlingen.

Sen finns det ju andra bra samlingar att låna på biblioteket. Tidskriften ”Sonic” har med varje nummer en cd-samling ”Sonically speaking” med rykande aktuella artister (klicka på titelinfo, så ser du vilka artister som är med). Ett annat tips för indiefrälsta är ”Dark was the night” (den står tyvärr mest och skräpar på hyllan, trots att här finns artister som Bon Iver, Feist, Sufjan Stevens, Conor Oberst, Sharon Jones and the Dap-kings). Till sist ett tips för er som vill ha koll på hur ”Tainted love” lät i original med Gloria Jones (nej, inte Soft Cell eller Marilyn Manson!) från 60-talet: låna ”You heard it here first”.

Jasper Fforde till Bokfestivalen

En ny och synnerligen besynnerlig bekantskap var för mig den engelske författaren Jasper Fforde eller ska man kanske säga kul, för det är han verkligen. Det är nästan omöjligt att genre bestämma hans böcker. Nu tycker jag man har gjort det lite lätt för sig när man placerar in honom i fantasyfacket, för det stämmer faktiskt inte alls. Det finns inga monster, det utspelar sig inte i en medeltida miljö, inga pojkar får magiska krafter. Jasper Fforde har istället tagit fasta på att vara uppslukat av någon jättebra bok och en önskan att träffa personerna i boken i verkligheten. I hans första bok Var är Jane Eyre? får Ffordes lite udda huvudfigur Torsdag Nesta (litteraturagent och krigsveteran) ta sig an mördaren och superskurken Hades. Han tar sig in i originalmanuskriptet till Jane Eyre och kidnappar Jane. Torsdag jagar efter och under jaktens gång får vi veta inte bara varför Jane Eyre slutar som den gör utan - bland mycket annat - hur det egentligen ligger till med ursprunget till Shakespeares alla pjäser och vem som uppfann bananen. I nästa bok Uppslukad blir Torsdag indragen i ett halsbrytande äventyr som inkluderar ett återfunnet manuskript av Shakespeare, en neandertalare i dubbelknäppt kostym, en resa genom jordens kärna och inte minst världens förestående undergång. Man kan inte riktigt få nog av Torsdag Nestas värld som är en sjövild och surrealistisk värld. Ffordes böcker om Torsdag Nesta är en av de märkligaste och mest underfundigt läsvärda deckarserier som finns. Bo Lundin skrev i SydSvenskan ”Det är en hisnande blandning av hårdkokt kvinnodeckare à la Sue Grafton, Alice i Underlandet, Monty Python, 1984 och Liftarens väg till galaxen, med ett eller annat stänk av Harry Potter, tidsresefiction, politisk satir och en stor dos absurd humor. ”
På svenska finns enbart dessa två böcker”, men deckarserien innehåller tre böcker till som inte har översatts ännu. För att röra till det ytterligare så planeras nästa bok om Torsdag Nesta att komma i mars 2011. Jasper Fforde har även skrivit två böcker i en serie vilken han kallar Nursery Crimes, dessa handlar om kommissarie Jack Spratt. Han har även gett ut något som han kallar Shades of gray, som består av 3 delar. I november kommer The Last Dragonslayer, som är hans första ungdomsbok. Jasper Fforde har en jättehäftig hemsida där man kan läsa om alla hans böcker och om hans, eller om det är hans fans, besynnerliga arrangemang, Fforde Fiesta.

Missa inte Jasper Fforde på bokfestivalen, jag tror att han kommer bjuda på något över det vanliga.

Med vänlig hälsning

Det är jag och någon till som lånar Sara Granérs förträffliga seriesamling ”Det är bara lite aids” som kom för ett par år sen. I våras kom ”Med vänlig hälsning” så nu gör jag en missionshandling och försöker få någon mer i Kristianstad med omnejd intresserad. Hon förtjänar det, jag lovar. Brasklappen är i och för sig att hennes humor är ganska (läs mycket) svart, ungefär som Jan Stenmark. Dessutom finns här politisk och feministisk touch på det mesta, men utöver budskapen så gör hon träffsäkra illustrationer av vardagen med skruv. Smått absurt är det ofta. Hon tillhör det feministiska seriekollektivet Dotterbolaget i Malmö, som har fått fram många nya intressanta serietecknare. Hennes seriestrippar finns representerad i bl.a. DN, Galago och på bloggsidan Bokhora. Bilderna föreställer någon slags muterade hundar i grälla färger som i princip säger taskiga saker till varandra. Som när den stora hunden säger till den lilla hunden i kön till pariserhjulet: ”Kom igen nu, det värsta som kan hända är att du ramlar ner!” I ”Med vänlig hälsning” kan man också göra ett verklighetstest (1. Finns du på riktigt eller är du bara en produkt av din egen fantasi? 2. Hur vet du det?), läsa när 5-minutersmetoden testas på fyra storbankschefer och ha en socialrealistisk pysselstund med de små kaninerna (man ska hjälpa dem att skapa varaktig fred i Mellanöstern med hjälp av en sax, en tom toarulle, piprensare, tejprulle, Carl Bildt och/eller en linjal).

Hon kommenterar ofta världsläget som i rutan nedan om finanskrisen:

Nästa år kan man genomlida tillsammans med Sara Granérs teckningar, i höst kommer nämligen en kalender för 2011 (ett säkert julklappstips till några av oss...). Föredrar man Jan Berglin så släpper även han en almanacka till nästa år.

Konsten att förlora

Lite mer fotbollsläsning, här i skönlitterär form. Kom gärna med ett eget tips. Tack!

"Premiärhelgen
Previously on the fine art of losing

Fotbollsreportern Mats Hård vaknade med ett ryck. Han befann sig i ett främmande rum. Döda möbler och heltäckningsmatta.
Han vände sig om. Avtrycket efter en kropp dröjde sig kvar i madrassen. Ett mörkt hårstrå låg på det vita lakanet.
Mats Hård böjde sig fram och luktade på gropen i kudden och en våg av ensamhet sköljde över honom."

Mats Hård, Konsten att förlora, 2006, s 63

Martin Bengtsson I skuggan av San Siro, 2007, s119

"Jag insåg att jag alltid föreställt mig proffslivet som på något sätt rofyllt. Men det var inte så jag kände nu.
Sängen jag sov i och köket jag lagade mat i var fina. Det doftade rent. Märkeskläderna jag bar och parfymerna på mitt nattduksbord var alla dyra och coola. Märket på tröjan och tavlorna föreställande "Nacka" Skoglund och Walter Zenga. Allt detta gav mig på något sätt en känsla av stolthet, men aldrig någonsin gav det mig ro, innerlig ro. Jag följde allt mer sällan in till staden för att shoppa med Carl och Nathan. Nu tycker jag att detta bara var ett sätt att stilla och förgylla det meningslösa i vår vardag. Som skadad fick jag tid att ta mig en titt på proffsvärlden med en viss distans."

Tina Nordlund, Genom helvetet, 2006, s 73

"Två år tidigare hade jag bestämt mig för att bli bäst i Sverige, och vägen dit hade gått genom en hemlig plan. Nu hade jag ett annat mål, men metoden var på sätt och vis likadan. Jag hade en hemlig plan nu också, men den här gången var målet att få en snygg kropp med slanka muskler och lite fett; en sån som kvinnliga kvinnor har.
Av fåfänga, men mest för att känna att jag dög och var värd något. För invändigt var jag tom."

Två reportage om idrott,

Per Olov Enquist, 1986, s 43, intervju med John Carlos

"Det blir ingen black power på prispallarna i München, säger han. Det var någonting som kulminerade i Mexiko, det började och slutade där.
Har han fortfarande kontakter i Black Panther-rörelsen? Nej, säger han och garderar sig alldeles påtagligt, inga kontakter, har aldrig varit ansluten. Men du har en svart panter på skjortan? Han skakar på huvudet. Nej, detta är inte en svart panter. Det är en svart puma. För så svåra är politikens och idrottens fixeringsbilder att identifiera fyra år efter Mexiko, i kommersialismens München, att det som tycks vara en svart panter egentligen är en svart puma, och alltså är ett reklammärke för en västtysk spikskokoncern."

Vill du läsa mer om fotbolls-VM har tidskriften New African ett specialnummer om afrikansk fotboll nu i juni. Bafana bafana!

Mördande trilogi

Regnar det nu igen? Vad sägs om att fördriva tiden med lite spänning tills solen kommer tillbaka. Rennie Airth har skrivit tre bra deckare som tar oss med till en tid när det varken fanns datorer eller mobiltelefoner och då gärningsmannaprofiler och DNA var okända begrepp.

Den första boken ”Mörkrets flod” börjar 1921 då England upplever den skönaste sommaren sedan kriget. På den annars så fridfulla landsbygden i Surrey blir familjen Fletcher och deras tjänstefolk brutalt mördade. Endast den femåriga dottern har överlevt, men hon är så chockad att hon inte kan berätta vad som har hänt. Kriminalkommissarie John Madden från Scotland Yard får hand om fallet som lokalpolisen vill rubricera som inbrottsförsök. Men Madden, med erfarenhet av krigets skyttegravar, tror att morden har begåtts av en psykopatisk krigsveteran som inte kommer att tveka att slå till igen.


Den andra boken ”Blodröd våg” utspelar sig 1932 och JohnMadden har slutat vid polisen och blivit lantbrukare. Tillsammans med sin hustru Helen och deras två barn lever han ett stillsamt liv på landet i Surrey. När den tolvåriga Alice Bridge försvinner blir Madden den som hittar hennes svårt sargade lik. När ytterligare en flicka mördas kan han inte låta bli att delta i jakten på den skyldige. En utländsk bil har setts i närheten av de olika brotten och spåren leder till Tyskland där nazismen är på frammarsch.

I "Vinterdöd",som avslutar trilogin, är andra världskriget inne i sitt slutskede. Det är november 1944, ransoneringarna tär på folket och polisen är hopplöst underbemannad. London bombas av de fruktade V1 och V2-missilerna. På en mörklagd gata mördas en polsk flicka till synes meningslöst. Det visar sig att den unga flickan arbetade på John Maddens gård och tyngd av samvetskval bestämmer han sig för att hjälpa sina gamla kollegor. Mordet följs av flera, det är en mördare som inte vill lämna kvar några vittnen.

Bollywood i Kristianstad

Ett tag var jag flitig besökare på konsthallen och museet i stan och det ekologiska utbudet i café Miro lockade lika ofta som utställningarna. Men nu är det ett tag sen. Dags för bot och bättring! Den här söndagen invigs en ny utställning som jag tror kan bli riktigt intressant: Bollywood, Indiens motsvarighet till Hollywood, en jätteindustri med melodramatiska filmer som har många sång- och dansinslag. I Sverige har vi inte riktigt tagit till oss genren än, men det känns som om det tack vare Slumdog millionaire nu är på gång. Vill man se Bollywoodfilmer så finns det en biograf i Limhamn (Biocentrum, Järnvägsgatan 28)! Biografägaren, Alexander Olin, är också invigningstalare på museet kl. 14. En annan anledning till att vara på museet under just invigningen är att Kristianstadsflickorna kommer att ha en Bollywooddansuppvisning. Evenemanget i augusti ”Bollywood by night” en kväll med indisk mat och film låter också lockande (läs mer här).

När jag sökte på Bollywood i bibliotekets bestånd fick jag mest upp skivor, men en film var där: ”Sommarskoj”. Läser man lite noggrannare så ser man att det är en Postis Per-film (en engelsk barnfigur som lockar 3-åringarna) där Postis dansar bollywooddans! Väl värd att se enligt kollegan som har en son i rätt ålder hemma.

I konsthallen öppnade i helgen leranimationsutställningen av prisbelönta Nathalie Djurberg. Den pågår till 3 oktober, och är säkert också sevärd (läs mer här). Vill man göra en utflykt och titta på konst så finns ju alltid Wanås. Konstsommaren är med andra ord räddad!

Jakten mot nollpunkten II

Som Roger ”Räkmackan” Fransson säger: man klär på sig bilen. Man ålar sig in i den och hamnar några centimeter över havet. Känns det som. Sedan rullar man ut, lugnt och värdigt. Nästan som en helt vanlig liten tur med den lilla bilen. Solen skiner, havet är blått, himlen likaså och rapsfälten är gula när vi snirklat oss ut ur Åhus.
Jag har dragit ner sidorutan med fönsterhissen. Vi småpratar lite om livet, om bilar, om Zlatan. Plötsligt säger Roger: ”Dra upp fönstret.”
Knappt har jag fått upp det förrän jag får en åsnespark i ryggslutet. Kroppen pressas mot ryggstödet, landskapet blir ett blågult streck, vägen rusar mot oss i snabbspolningstempo. Som om man satt i ett flygplan som just ska lyfta. 0 – 100 på 3,9 sek. 480 hästkrafter under huven.

Vi stannar, byter och jag får själv pröva på hur det känns att ratta monstret. Det är inte vilken Porsche som helst. Den har tillhört en viss Ibrahimovic. Zlatan står det i karmen när man öppnar dörren. Kostade visst bara tjugo papp att få dit skylten. Först trodde jag att det var ett skämt. Provköra Zlatans värsting-Porsche 997 turbo. Jag vann turen en regnig och kall vårdag i Kristianstad. Det var eventföretaget Räckmackan som lottade ut provturer. Zlatan själv ingick dock inte i paketet.
När man sitter bakom ratten i ett åk för en och en halv miljon är det knappast något skämt. Men det är fruktansvärt roligt. En gammal pojkdröm som går i uppfyllelse. Och nånting att skriva om på bloggen. Tänker inte ens försöka få dit en krystad bibliotekskoppling som slutkläm.

Sydafrikaner

Nedan följer ett urval sydafrikanska författare, som en förberedelse inför fotbolls-VM. Låna och läs!
Lite mer information om Sydafrika hittar du bland annat här. Mer information om afrikanska författare, och böcker, hittar du till exempel på sajten 100 vägar till Afrika. I tidskriften Karavan hittar du mer information.

Peter Abrahams: Mörk gryning

Rennie Airth: Mörkrets flod

Breyten Breytenbach: Kameleontens spår

André Brink: En kedja av röster

John Maxwell Coetzee: Sommartid

John Conyngham: När sockerrören brinner

Niki Daly: böckerna om Kwela Jamela

Achmat Dangor: Bitter frukt

Athol Fugard: Tsotsi (finns också som film)

Nadine Gordimer: Börja leva

Pamela Jooste: Som vatten på vilda platser

Beverley Nadoo: På andra sidan sanningen

Alan Paton: Vad ert land är vackert

Peter Temple: Mörk kust

Laurens van der Post: Kalahari

Rachel Zadok: Sommarsquash tokolosh

Odjuret

När Anders Roslund (från Kristianstad) och Börge Hellström besökte Bokfestivalen förra året var det fullt i konserthusets stora sal.
Tillsammans har de skrivit fem deckare och är på gång med sin sjätte och i höst ska första boken Odjuret spelas in av SVT och bli TV-serie.
Det som är speciellt med deras böcker är att de genom deckargenren ställer moraliska och etiska frågor och tar upp ämnen som är brännande aktuella som till exempel trafficing, gatubarn, och i "Odjuret" sexuella övergrepp mot barn. Alla deras böcker är välskrivna, väldigt realistiska och utan några som helst förskönande omskrivningar. I "Odjuret" våldtas och mördas en liten flicka och då polisen står maktlös tar flickans förtvivlade far lagen i egna händer. Nu jagar polisen inte längre en pedofil utan en far som begått ett överlagt mord. Ute i samhället växer sympatierna för pappan och vad är egentligen rätt och fel? Boken lyckas i sitt syfte med att väcka en mängd svåra frågor och är många gånger obehaglig och hemsk att läsa. Jag vet inte om jag kommer att klara av att se filmatiseringen, inte för att jag inte tror att den blir bra (ska bli spännande att se vem som ska spela Ewert Grens, hoppas man lyckas bättre än med Magnus Krepper som inte alls stämmer in på min bild av Eric Winter) utan för att den förmodligen blir lika stark och hemsk som boken. Det går inte att lugna sig själv med att ”det är bara en bok eller film”, det blir väldigt påtagligt att det som skildras händer allt för ofta i verkligheten. När Anders och Börge berättade om sitt skrivande och allt arbete bakom böckerna förstod man ändå bättre att det tyvärr är så.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Så kom sommaren och solen till oss i helgen och jag kan äntligen konstatera att joggingsäsongen har börjat på allvar. De regnvåta dagar som inledde juni ägnade jag emellertid åt att läsa om Haruki Murakamis What I talk about when I talk about running. Den ger inte bara en fascinerande inblick i den japanska storförfattarens liv utan inspirerar dessutom till stordåd, vill jag hoppas i alla fall, på löparbanan. Ligger du i hårdträning inför höstens maraton är detta boken för dig. Med humor, lättsamhet och litterär elegans beskriver Murakami, berömd för makalösa, fantasieggande bladvändare (i hemlandet riktiga kioskvältare) som Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen men också för reportageböcker som Underground om gasattackerna i Tokyos tunnelbana, sin väg från nattsuddande och storrökande jazzklubbsinnehavare till hårt strukturerad författare och frekvent maratonlöpare.

Mest fängslande är när Murakami skriver om hur han i greklandssommarens gassande solsken längs den hårt trafikerade Maratonavenyn löper sitt allra första maratonlopp. Det är ursprungssträckan han springer fast i omvänd riktning, det vill säga från Aten till Maraton. Vägen kantas av påkörda djur och någon gång längs rutten passerar han en liten by där storögda invånare sippandes på förmiddagskaffet sitter och betraktar galningen som i naken överkropp trotsar solens brännande strålar. Ett annat roligt kapitel handlar om hur han lyckas genomlida ett tio mil långt ultramaraton längs Saromasjön i Hokkaido.

I dagarna släpps Murakamis löpfixerade självbiografi på svenska med titeln Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.

Men vad ska man lyssna på för musik i joggingspåret? Om man har läst Murakamis böcker så vet man att musiken ofta spelar en central roll. Genombrottsromanens titel är tagen från Beatleslåten Norwegian wood, i Kafka på stranden finns referenser till bland annat Beethoven och i What I talk about… nämns såväl Stax-legender som Carla Thomas och Otis Redding som Duran Duran. Enligt författaren själv präglas hans litteratur långt mer av musik än vad själva romantexten avslöjar. Den påverkar själva språket, strukturen och rytmen. Bland sina musikaliska influenser nämner han Charlie Parker och jazzpianisten Thelonious Monk. Klockrena val för nästa löparrunda?!

Poesi på bokfestivalen

I år har bokfestivalen fått möjligheten att skapa en internationell scen för poesi tack vare kulturrådet. Vi har lyckats att få hit fem mycket intressanta poeter och vi hoppas givitvis på att många ska bli nyfikna och komma och lyssna på högklassig poesi under bokfestivalsdagarna. Maura Dooley från England är en mycket populär poet i sitt eget hemland, men ganska okänd i Sverige. Hon kommer nu att översättas till svenska av Lunda förlaget Celanders och angående hennes diktsamling Att kyssa en kvarleva säger översättaren Roy Isaksson ”Maura Dooley skriver med en målares blick, den materiella världen är sedd med intensiv vällust, full av färg och smak. Denna djupa omsorg om livets sensuella ögonblick är drivkraften bakom många av hennes dikter, en del av hennes irländska arv.”

Den välrenomerade norska poeten Tone Hødnebø, som är handledare vid litterär gestaltning på Göteborgs universitet. Hon har fått Tanum bokhandels kvinnestipend (1995)Den norske lyrikklubbens pris (1997)Sultprisen (2003)Doblougprisen (2005). Tyvärr är hon inte ännu översatt till svenska. Hennes poesi präglas av en civilisationskritik. Hon arbetar intensivt och länge med att färdigställa sina dikter och har väldigt höga ambitioner. Dikterna har en blandning av personliga, politiska och filosofiska reflektioner. Hon använder sig ofta av begrepp och ting som vi vanligtvis inte förknippar med poesi.

En av Sloveniens mest uppskattade poeter är Lucija Stupica. Hon debuterade 2000 och har framträtt som en av Sloveniens främsta och mest intressanta unga poeter. Hennes senaste Ön, staden och de andra nominerades till 2008-års bästa diktsamling i Slovenien. På svenska har en urvalsvolym getts ut under namnet När avtrycken vaknar. Det är en utblickande poesi med språklig känslighet och stor poetisk spännvidd. Vemodiga dikter som behandlar såväl kärlek som främlingskap och letande efter en konstant plats, ett letande som dock finner sig vara mer existentiellt än kroppsligt. Ett knivskarpt vemod.

Adnan Al- Sayegh hör till en generation poeter som kommit fram i Irak under 80-talet och som uttrycker sitt missnöje över att behöva välja mellan att leva i hemlandets kaos eller ett liv i exil; de slits mellan kärlek till sitt land och hat mot förtryckarna. Adnan Al- Sayegh har blivit den viktigaste poeten i denna 80-talsgeneration.Samtidigt som han är virtuos i den arabiska traditionens anda, arbetande med rytmer, upprepningar och synonymer använder han ett modernt fritt formspråk. Adnan Al- Sayegh har skrivit tio diktsamlingar och översatts till ett flertal språk.
”Nagelskrift” är Adnan Al- Sayeghs första bok på svenska. Den består av ett urval från flera av hans diktsamlingar.

Den finske poeten Philip Teir är även journalist och kritiker på Hufvudstadsbladet. Han var en av redaktörarna för essäboken Mandomsprovet (2006). Själv menar han att han har inspireras av amerikanska poeters berättande dikt, som ofta tar avstamp i vardagliga ting och situationer. Men han i sin egen dikt har han också inspiterats av poetklassiker som Ekelöf och Saarikoski.

Hans diktsamling Någonting ur hennes mun faller i min mun kom 2007.

Vi har även bjudit in Teater Fortuna från Malmö, en teatergrupp som läser dikter av våra mest kända poeter ackompanjerat av gitarr och dragklaver.

Vi er røde vi er hvide

Nå, har ni tvättat nätbrynjan, bunkrat chipspåsar och tagit fram Dannebrogen? När nu inte Sverige är med i fotbolls-VM så är det kanske på sin plats för oss skåningar att bli lite danska (hur länge det nu varar…)?

Men det är inte bara i fotboll som de ligger i framkant, lillebrorlandet har även duktiga författare, regissörer och artister. Inte minst TV-serier är de fenomenala på att sätta ihop (det är nog fler än jag som ser fram emot fortsättningen på Laerkevej).

Jag läste Nordiska språk i Lund för rätt några år sen och den danska roman som jag fortfarande minns att jag tyckte mycket om är Martin A. Hansens ”Løgneren” (finns att låna både på danska och svenska). Den skrevs som radioföljetong och höll danskarna inomhus när det begav sig på 50-talet. Det är en existentiell kärleksroman i dagboksform berättad av Johannes Vig, skollärare på Sandø. Som med många av de böcker man läste för länge sen minns jag mest att den var riktigt bra.

Av de nutida danska författarna så är det säkert många av er som känner till Jens Christian Grøndahl, Jette A. Kaarsbøl och Peter Høeg (de två förstnämnda har nya romaner i vår, den sistnämnde sitter väl och klurar på sin kammare på något som ges ut vilket decennium som helst). Men det finns även lite mer okända danska författare som är intressanta att lära känna, t.ex. Pia Tafdrup och Astrid Saalbach (Pia Tafdrups roman ”Ge sig hän” har jag skrivit om på Boktips.net, länken finns här).

Både kollegor och låntagare har tipsat mig om Helle Helle, en författare i den sparsmakade skolan som skriver om ”män och kvinnor och det som sker i ett rum” (se vidare intervjun i Sydsvenskan). Just nu är jag på sidan 74 i hennes senaste roman ”Ner till hundarna”. En kvinna behöver komma till en plats där hon kan gråta och hamnar till slut på en ranglig bänk längst ut vid kusten. Det blåser upp till storm och paret Putte och John adopterar henne till sitt vardagsrum. Det sätts fram vaniljkransar och borstas tänder, eldas i kaminen och vandras ner till hundarna. Som ni hör så är det knappast intressant att ge ett innehållsreferat när det är så mycket vardag på sidorna. Men jag kan lova att den verkligen är en pärla som jag längtar till varje kväll.

Filmregissörer, då? På biblioteket finns bland andra två av mina favoriter: Susanne Bier med filmer som ”Brødre”, ”Efter brylluppet”, ”Things we lost in the fire” och Lars von Trier, som är känd/ökänd för filmer som ”Idioterne”, ”Dancer in the Dark” och ”Antichrist”. Men det finns en rolig (nåja, tragikomisk) film som jag tror att även de som i vanliga fall undviker von Trier kan se, nämligen ”Direktøren for det hele”. Ravn har uppfunnit en chef i USA att gömma sig bakom vid obekväma beslut för sitt IT-företag. När han vill sälja företaget vill de potentiella köparna endast förhandla med den riktiga bossen. Så in på scen kliver Kristoffer, en skådespelare som får ikläda sig rollen som direktören för det hela. Förvecklingarna i satiren är igång.

Till sist har vi så dansk musik. Min favoritgrupp, alla kategorier, stavas Mew och gästade nyligen Sverige (Siestafestivalen). Med en falsettsjungande hobbit på sång och en manisk trumslagare levererade de sina magiska låtar. Livekänslan i all ära, men Mews musik kommer bättre till sin rätt i hörlurar. Den spröda rösten ger en härlig kontrast åt den dånande indierockmusiken. Det jag gillar mest med Mew är att musiken är så oförutsägbar. Takten är uppbruten och ibland känns det som om trummisen spelade i ett eget universum. De har också grymt snygga övergångar mellan låtarna (om man nu är nördig nog att gå igång på sånt). På biblioteket finns mästerverket ”Mew and the glass handed kites” och övergångarna från låt 4 ”Fox Cub” ända bort till låt 7 ”The Zookeeper’s Boy” måste bara höras!

Honung

Zeina Ghandour : Honung (2001) är 115 sidor litterär poesi uppdelad på fem kapitel samt ordförklaring.

Det är berättelsen om Ruhiya, som för sin älskades skull bryter det yttersta tabut, om den tvekande Yehya med sitt sprängämnesbälte, om den utländska journalisten Maya som rapporterar från Jerusalem, om honungsmakaren Farhan och hans bin och den lilla flickan Asrar. Och överallt ljuset som honung, den rinner över landet liksom dess blod. Genom självmordets och frigörelsens teman berättas en historien om en kvinna, en by och ett folk.

En bombdag är inte olik en festdag: vägspärrar och barrikader vid varje steg man tar, plötsliga demonstrationer, ridande kravallpolis, gigantiska avspärrningar och kontroller runtom förstäderna lika julljus.
Trots allt detta märker jag den tydliga svikten i stegen hos de arabiska invånarna i Jerusalems gamla stad och de förväntansfulla ögonen överallt. Jag vill inte chockera och jag chockerar till och med mig själv, men för israelerna har invånarna i deras mardrömslika "shtakhim", ockuperade områden, återuppstått till liv. Det är den förlorade sonens återkomst från bosättarnas land. Det är de ödmjuka, omöjliga att tysta som ska ärva landet. Det är kravet på Judéen och Samarien och till och med på hela kustbandet. Varje potentiell terrorist hör till dem och kan vara stolt. Jag har ett utländskt pass, som passar ihop med mitt vilda blonda hår och som jag bär i min handväska tillsammans med min sprejburk och mitt matta läppstift. Jag är ett sändebud med utländskt förnuft, opartiskt intellekt och etisk reportageteknik.

ur kapitlet om Maya, s 51-52

Läs mer om Alhambras Attackserie här.
IMEU -Institute for Middle East Understanding
Ship to Gaza

My name is Holmes... Sherlock Holmes

Som tonåring läste jag alla Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes. När jag sedan såg en vattenkammad Jeremy Brett i 80-talserien ”The adventures of Sherlock Holmes” så var det precis så jag hade föreställt mig att Holmes såg ut. Men det hade antagligen inte Guy Ritchie eftersom han gav rollen som mästerdetektiv till Robert Downey Jr. Men så skiljer sig också Ritchies ”Sherlock Holmes” från den man är van vid från böckerna. Ritchie har gjort en actionfilm från början till slut med en Sherlock som är lika bra på att slåss som han är på att lösa brott. Filmens intrig är heller inte hämtad ur någon av Doyles böcker. Här möter Sherlock den ondskefulle Lord Blackwood, en dödsdömd mördare som vill få oss att tro att han har övernaturliga krafter. Tillsammans med Watson (som spelas av Jude Law istället för de gråhåriga farbröder som brukar få rollen) är det upp till Holmes att förhindra att Blackwood tar över hela världen. Det här är helt klart en underhållande film och finalen på den ännu ej färdigbyggda Waterloo Bridge är magnifik. Längs vägen får vi möta Lestrade, Irene Adler och andra välkända figurer från böckerna. Även självaste Professor Moriarty skymtar förbi, det är antagligen inte någon vild gissning att han kommer att få en mer framträdande roll i uppföljaren.

Robert Downey Jr är som vanligt alldeles utmärkt och vann dessutom en välförtjänt Golden Globe för sin roll.

Snart finns ”Sherlock Holmes” att låna på ett bibliotek nära dig.