Musikaliska smultronställen finns det
gott om i Sommarsverige. Ett av dem är Kackelstugan på Öland där man kan äta i
mysig Pettson och Findus-miljö och lyssna på musik med svenska artister, som
känns det som, är på sommarlov. Förra veckan hamnade jag där och fick då lyssna
på en för mig okänd svensk sångerska som heter Frida Öhrn. Det blev till en
härlig upplevelse med en sångerska med en fantastisk röst och ett varierat
låtval då hon framförde allt från egna låtar till Zarah Leander och Bob Marley.
Hon spelade även två tonsatta dikter av Pär Lagerkvist som finns på CD;n Sundström, Bo: Den lyckliges väg : tonsattadikter av Pär Lagerkvist, otroligt vackert och vilka fantastiska texter. Tack
för den återupptäckten av Pär Lagerkvist! Skivan finns att låna på biblioteket
liksom en CD med
I vår kommer det ut många biografier om personer som på olika sätt är eller var aktiva inom film, teater och musik. Det är en stor blandning av genrer och de flesta kan nog hitta något som faller i smaken och som man är nyfiken på att veta mer om.
Eller vad sägs om:
Andersson: Jag har skrivit mina sånger, en bok om Hasse "Kvinnaböske" Andersson, den folkkäre sångaren som undrar om man får ta hunden med sig in i himlen
Gessen: Pussy Riot, den rysk-amerikanska journalisten och författaren skildrar hur fenomenet Pussy Riot uppstod och vilka konsekvenser det har fått för Ryssland och för hela världen
Grönkvist: En droppe föll, om Elvira Madigan, lindanserskan som för 120 år sedan begick självmord tillsammans med löjtnant Sixten Sparre
Houston: Whinteny, om sångerskan som hade en av vår tids största röster, men som dog ensam på ett hotellrum endast 48 år gammal. Här berättar Cissy Houston om sin dotter.
Mosskin: Fred Åkerström, författaren och musikern Peter Mosskin berättar om hur pojken från Norrtullsgatan blev en av sin tids stora konstnärer.
Wikström: Alla tiders Gyllene Tider, författaren följde med på gruppens sommarturné 2013 och genom denna bok får vi alla följa med på resan.
Wollter: Pojke med pilbåge, Sven Wollter har varit verksam som skådespelare i 60 år. I korta texter delar han med sig av tankar om alla aspekter på livet på och utanför scenen.
Lucia i all ära men idag blev det faktiskt mer Queen B-day för mig. Vem visste igår att kl.06.00 fredag den 13 skulle världsartisten Beyoncé släppa 14 nya låtar + 17 videos?
Ingen.
Det kom som en mycket trevlig överraskning när jag hastade förbi lussetåget på Malmö Central imorse och började kolla min telefon. Surpise! meddelade Queen B på sin instagram - whaat? Att det inte har läckt innan släppet är i sig en sensation då väääldigt många måste ha varit inblandade i produktionen. Jag menar 17 videos (!).
Beyoncé är ett fenomen. Något annat kan man inte säga. Vad hon än rör vid så blir det platina. Så kommer det också bli med detta. Fansen är ju redan nu helt bananas.
Bland de nya låtarna har jag fastnat vid spåret Flawless. Inte bara för den har en grym video (såklart) utan för att Beyoncé har samplat den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichi's TED-talk om feminism, bland annat säger Adichi detta i sitt tal:
We teach girls to shrink themselves, to make themselves smaller
We say to
girls – you can have ambition, but not too much
You should
aim to be successful but not too successful otherwise you will threaten the man
I höst är det 50 år sedan The Beatles besökte Sverige för första gången. Det var deras första utlandsturné sedan genombrottet och de spelade bland annat i Borås, Karlstad, Göteborg, Stockholm och Eskilstuna mellan den 24-31 oktober. Då var de så gott som okända i Sverige och recensionerna i svensk press var inte så översvallande.
Att det är 50 år sedan detta inträffade uppmärksammas på olika sätt i Sverige just nu och förra veckan var jag i Lund och såg en konsert med ett coverband "The Mersey Beatles". Det går naturligtvis inte att jämföra med originalet, men då jag aldrig fick möjligheten att uppleva dem, så var detta gott nog. Det som var kul var att de använde instrument och förstärkare från "när det begav sig", så soundet var rätt. De inledde sin konsert med att spela de nio låtar som The Beatles hade på sina spelningar i Sverige 1963 och det var Long Tall Sally, Please Please Me, I Saw Her Standing There, From Me To You, A Taste Of Honey, Chains, Boys, She Loves You och Twist and Shout.
Många låtar till blev det och skivorna finns som väl är kvar för ständigt nya generationer att upptäcka.
Snart finns följande skivor på ett bibliotek nära dig: Lars Winnerbäck ”Hosianna”, Veronica Maggio ”Handen i fickan fast jag bryr mig”, Melissa Horn ”Om du vill vara med mig” och Laleh ”Colors” (klicka på länkarna om du vill ställa dig på kö). Svensk kvalitetsmusik, lite melankoli, lite glada popslingor, säkert en hel del bra texter, men kanske lite… tråkig? Inte direkt läder, nitar och piskor. Inte musik som attackerar dig, mal sönder dig och lämnar dig på gatan att dö. Inte tunga riff och enerverande synthar med repetitiva partier och instrumentala sjok som försvinner ut i evigheten. Jo, jag har haft kvalitetstid med Nine Inch Nails senaste album ett par veckorna nu… (fast ”läder, nitar och piskor” var väl att ta i, det lät bara så tamt med ”svarta linnen och tatueringar”). När vissa frontpersoner i vissa band går ut och säger att de kör sin avskedsturné, så tror man att de menar just det. Trent Reznor i NIN har alltid varit ljud- och ljusperfektionist (besitter säkert ett ton med fåfänga) och jag förstår om han vill lägga av med scenuppträden innan rösten och kroppen har gått i pension. Bättre då med lite sidoprojekt med undergroundstuk, lite filmmusikskapande och producentarbete. Men denna människa stod bara ut i ca två år (okej, det var fyra) innan han hoppade upp på scen och gav ut ett nytt album under gruppnamnet Nine Inch Nails igen. Går det att stämma karln för förtal (i betydelsen ”lögnaktigt skvaller”)? Sen kan jag ändå inte låta bli att lyssna på den där skivan och bli lite smålycklig över att framträdandet från årets Lollapalooza ligger som full konsert på Youtube (upptakten till konserten är suverän, bra tips från Fredrik Strage!): Jag har svårt att bedöma när trovärdighetsfaktorn blir hög på en återförening. Ska det gå två decennier eller kanske tre efter det att man sagt att bandet aldrig mer ska spela (i alla fall inte fyra år)? Ska alla medlemmarna vara vid liv (och hur definierar vi i så fall ”vid liv”? Får de använda hjälpmedel som käpp, rullator, respirator eller måste de kunna röra sig för egen maskin över scen i de gamla skinn-/manchester-/gabardinbyxorna)? Är det okej om trummisen gått bort? Vilka får t.ex. turnera under namnet Guns n’Roses, Axl Rose eller Slash & co (ovanligt dumt exempel eftersom Axl Rose har den juridiska rättigheten till bandnamnet)? Måste de ha släppt en ny skiva, med nyskapande musik trogen till det gamla soundet (och vem ska i så fall bedöma det)? Får man leta upp en ny heroinistbasist om man heter Sex Pistols? Just nu ser vi en uppsjö av 90-talsband som återförenas: Soundgarden, Pulp, Blur, Stone Roses, men de gamla gubbsen (= de som bokas till Sweden Rock) är inte sämre de (men kanske mer patetiska/pengagalna?): Black Sabbath, Kiss och Status Quo. Vi har ju åtminstone sluppit de värsta mardrömsåterföreningarna: Nirvana utan Kurt, Clash utan Joe Strummer, Ebba Grön utan Thåström… Men när man hörde rykten att PJ Harvey skulle ersätta Kurt så kändes det ju ändå som en intressant tanke. Så man vet ju aldrig.
17 maj slog en bomb ner i mina hörlurar. Melankolisk disco som bara omfamnade mig varmt och sprudlande på vägen hem från Örebro. Daft Punk släppte albumet "Random Acess Memories" - 8 år sen senaste studioalbumet. Och sen dess har jag inte haft förmåga stänga av. Hela skivan, om och om igen, inte ett enda dåligt spår. När jag inte lyssnar tänker jag på musiken, på texterna, uppbyggnaden, på Pharell Williams som sjunger Lose yourself to dance... Vem trodde att Daft Punk skulle göra soul 2013?
Det har skrivit galna recensioner om skivan, i Aftonbladet skriver Markus Larsson: Sent på natten i ett hotellrum i Malmö börjar jag dansa med inredningen. Det finns inget annat i närheten och jag måste hålla i nåt – måste, måste, måste – för att inte bryta ihop.Jag hoppar jämfota, skriker oavbrutet ”ja” på engelska och jublar. Läs hela recensionen
Andres Lokko skriver i Svenskan: Hur ofta hör man musik som är så bra, så speciell, att
man bara börjar skratta rakt ut i luften av ren och pur glädje? Jag
minns inte ens när jag senast blev så barnsligt lycklig av ett popalbum
som ”Random access memories”.
Eels
har ett sound som balanserar farligt nära ”gubbrock”. De består av ett gäng
skäggiga farbröder som i ett par decennier har släppt plattor (det hade varit
intressant med en skägganalys av någon initierad person – Strage? - som kunde
avgöra om musiken blir bättre och modernare ju längre och tovigare skäggen är,
fast då måste man först ta bort ZZ Top ur ekvationen så klart). En del av er
kommer kanske ihåg deras enda (?) hit ”Novocaine for the Soul” från mitten av
90-talet (alltså deras motsvarighet till "Kung Fu Fighting", fast med något högre
kvalitet…) Min favoritskiva med dem är från -98 ”Electro-shock blues”, ett
album med både skruvade låttexter och musik. Det mesta de har gett ut efter den
känns blekt och lite ointressant i jämförelse. Men i år kom ”Wonderful,glorious” och den har jag inte kunnat slutat lyssna på! De bjuder på en bra mix
av indierock, blues och i brist på ett bättre ord: ballader (en viss rysning
gick genom kroppen där). Titellåten är inte dum, men här är ett tidigare spår
som kanske kan behövas i dessa snöstormsdagar ”Peach Blossom”:
Göteborg har Way Out West, Hässleholm Siesta och Århus North side men någon Sandstorm har de inte! Men en sådan verkar det bli av i Åhus, på nya Täppetstranden den 27 juli. En musikfestival på sanddynerna görs så klart bäst i housetappning och bokade dj’s (enligt deras facebook och twitter) är Adrian Lux och John de Sohn. Biljetterna ska släppas den 1 mars, men än så länge finns inte så mycket mer information att hämta. Visst är det kul med det svenska house-fenomenet över lag, att bl.a. Swedish House Mafia och Avicii lyckats erövra hela världen. Hoppas att strandfesten i Åhus blir riktigt lyckad och att den känns mer Åhus än Båstad… Här videon till John de Sohns ”Dance our tears away”:
2008 släppte Pelle Hellström med artistnamnet Nordpolen sitt
tokhyllade debutalbum På Nordpolen, producerat av The Tough Alliance och
utgivet på deras bolag Sincerely Yours. Det är en samling skimrande
elektroniska popsånger, dansmusik fast angstigt vemodig, med återhållet
desperata texter. Livstecken började märkas i höstas när den erotiska singeln
När mitt blod pumpar i dej släpptes och nu, i början av mars, kommer äntligen
hans nya fullängdare Vi är många som är vakna i natt. Fram tills skivan släpps
kan vi ju njuta några gånger till av att titta på det smått legendariska (över 800 000 visningar) YouTube-klippet från TV4:s morgonsoffa där Pelle vägrar svara på
journalisternas frågor och dålig stämning uppstår. Så befriande när någon
lyckas utmana morgonsoffans kväljande gemyt. Och så typiskt att det är en kille
som kallar sig Nordpolen.
För alla oss som längtar, längtar, längtar efter the Knifes skivsläpp i april (7 år sen sist) och som inte fick biljetter till deras konserter i vår: här är deras veckogamla videosläpp till den nya låten ”Full of fire”! Njut!
Fortfarande är det ett par veckor kvar på 2012, men vi kan nog förvänta oss att det redan nu börjar poppa upp olika typer av "året-listor" och andra sammanfattningar av året. Förra söndagen satsade Sydsvenskan på att låta sina skribenter lista årets bästa böcker, skivor och filmer - tanken är väl att det är bättre att göra detta i god tid innan jul så att man hinner köpa de "rätta" grejerna i julklapp. Jag tycker absolut att det finns ett visst nöje med dessa listor - även om det egentligen bara rör sig om andra människors eget tyckande. För egen del har jag bra koll på böckerna som listas, men sämre på filmerna och ännu sämre på skivorna - så här får jag åtminstone en chans att uppdatera mig innan vi börjar på ny kula 2013!
Den här ska ni låna! Sarah Assbring, med artistnamnet El Perro del Mar, ger ut ett nytt, starkt album ”Pale fire”. Titellåten fyller en med välbehag och den känslan sitter i genom hela albumet. Verkligen bra varva ner-musik i julstressen. De starkaste korten i leken tycker jag spår två ”Hold off the dawn” samt ”To the beat of a dying world” är, men med det sagt så är detta en skiva som egentligen inte har några tråkiga eller ointressanta inslag överhuvudtaget. Magisk, mystisk, melankolisk, flytande musik med repetitiva ljudmönster – kan det bli bättre? Hon har haft ett uppehåll i musikskapandet på nästan tre år, förutom låten ”What do you expect?” som hon släppte förra året i samband med kravallerna i London. I låten samplar hon rösten av en man som blir intervjuad om händelserna och som säger att denna del av samhället har försummats av regeringen så: ”what do you expect?”. El Perro del Mar är något av en doldis bland våra svenska musikstjärnor. Men kanske blir den nya skivan hennes biljett till Svenssonlyssnarna? Hennes musik befinner sig nånstans på skalan mellan de musikaliska medsystrarna Lykke Li och Fever Ray. Lyssna på den nya singeln ”Walk on by” från skivan och bedöm själva:
I höst har det kommit ut ovanligt många musikbiografier på svenska om flera av de riktigt stora musikprofilerna i världen.
I samband med att man firar Beatles 50 år kommer en omfattande samling med John Lennons brev. Det är Beatlesbiografen och författaren Hunter Davies som har spårat och samlat närmare trehundra brev och vykort som John Lennon skrev till vänner, bekanta, fans och alla möjliga. Detta var ju före Internets tid och det är roligt att bläddra i boken som innehåller många foton på breven, så att man kan läsa dem direkt så som de var skrivna. Yoko Ono var först skeptisk till idén och ansåg att många av breven är för privata, men har gett sin tillåtelse till publiceringen. Boken inleds med en kort biografi över John Lennon och är därefter kronologiskt indelad, så att breven kommer i sitt sammanhang.
Jimi Hendrix yngre bror Leon har tillsammans med skribenten Adam Mitchell skrivit en biografi om sin berömde bror och deras uppväxt i Seattle. Brödernas barndom präglas av fattigdom, droger och de togs periodvis om hand av fosterföräldrar. Jimi Hendrix dog tragiskt redan vid 27 års ålder på ett lägenhetshotell i London 1970. Boken handlar även om det rättsliga efterspelet efter dödsfallet och Leons liv i skuggan av sin berömde bror.
Från öppen konst och gränsöverskridning till popmusik och vänstervridning från happenings till demonstrationer från modskravaller till vilda strejkaktioner Från nyenkelhet och neodadaister till sexliberaler och dubbelmaoister från folkhemsmåtta till rekordårsyra från mellanöl till brasa och en droppe syra 60-talet kom och gick öppet som ett ögonblick uppror och förförelse allt var liksom i rörelse Blå tåget - Allt var liksom i rörelse, lyssna: http://grooveshark.com/s/Allt+Var+Liksom+I+R+relse/4oDG5u?src=5 Och i mitten av detta turbulenta, mytologiserade, omskrivna, romantiserade, politiserade, förhånade, hyllade och kaotiska decennium stod den egensinniga orkestern Blå Tåget, som kombinerade vänsterpolitisk plakatprogg , poetiska betraktelser, kärleksvisor, naturimpressioner, kabarémusik med vemodiga schlagers och förförisk jazz.
Missa inte när Leif Nylén presenterar boken om Blå Tåget, I tidens Rififi, på Kristianstad bokfestival. Lördag 8 sept. kl. 15.30. Konserthuset lilla salen.
När vi nu lämnar den lokala musikhappening bakom oss (tänker på Maglehemsfestivalen i helgen) så är det dags att ladda för Way Out West som i år bjuder på Blur, Refused, Black Keys, Bon Iver, Kraftwerk och andra giganter. Själv ser jag mycket fram emot Florence + the Machine och Feist (men annars är det ”gåshud på armarna”-varning till ”Song 2” av Blur och ”New Noise” av Refused). På en av klubbarna kan man höra (om man nu har chans att komma in…) Brooklyn-bandet med det oerhört ouppfinningsrikt bandnamnet Friends. Jag lånade hem skivan under semestern och blev glatt överraskad! Trallvänlig dansant popfunk med Samantha Urbani på sång. Det går att spåra 80-talreferenser (t.ex. låter den lite mörkare ”Ruins” som Siouxsie and the Banshees med snygga Adam and the Ants-trummor), men samtidigt har de något alldeles eget. En av låtarna heter skumt nog ”Va fan gör du”, tydligen har sångerskan kopplingar till Öland. Men det är ”I’m his girl” som är den självskrivna hiten:
Ben Howard var en annan spännande upptäckt bland stadsbibliotekets skivor i sommar. Han spelar tack och lov inne på området, så det blir inga problem att se honom. Han gör musik för själen för oss som med det uttrycket mer tänker José González än valsång. Här ”Old Pine”:
Varje vecka tipsar vi om en bok, en film och en cd-skiva under rubriken ”3 snabba val” på bloggen (ute i högermarginalen). Jag har själv fått en hel del bra uppslag på det sättet, bland andra filmen ”Till och med regnet” (läs recensionen från GP här).
När jag skriver detta så är det måndan efter midsommarhelgen, ganska trist väder och därför MYCKET besökare på biblioteket (roligt!). Så här kommer tre snabba tips i förbifarten.
Bok: Amy Waldman ”Paradisträdgården”. En arkitekttävling utlyses 2 år efter 9/11 för att välja ut ett minnesmärke till ground zero. Tävlingen är anonym, juryns beslut går inte att överklaga och därför kommer det som en chock för medlemmarna att namnet Mohammad Khan står i vinnarkuvertet. Någon i juryn läcker till pressen och cirkusen är igång. En samtidsskildring som vänder och vrider på våra fördomar på ett träffsäkert och roligt sätt.
Film: ”En katt i Paris”. Vad skönt att få se en tecknad katt som bara är just katt! I denna film bor han hos en flicka på dagen och hos en inbrottstjuv på natten. Snart möts de båda och en thriller för alla åldrar tar fart.
Musik: Dr John ”Locked down”. Han ser ut som någon som åker prärievagn mellan spelningarna, den gamle Dr. John, men det låter inte som han gör det. Härlig retromusik (tänk Jack White när han inte gör soloprojekt) som fått hjälp av Black Keys.
Det lufsar omkring många björnar i indieskogen: The Bear Quartet, Panda Bear, Bear in Heaven, Grizzly Bear, Teddybears Sthlm, Minus the Bear, Bears, Den svenska björnstammen, Iwrestledabearonce, Peter, Björn och John (nåja, alla spelar ju inte indie, men ändå). Nyligen dök det upp ett nytt gäng musikaliska björnar, denna gång de eukalyptustuggande koalorna (de är från Australien…) i Boy & Bear. Gruppen har funnits sen 2009, men debutskivan ”Moonfire” släpptes förra året och letade sig till Sverige i vintras. Jag upptäckte den först för några veckor sedan i en fysisk skivaffär i Göteborg (läs: ”Bengans”) och undrade hur jag hade klarat mig utan den hittills.
Egentligen är det kanske inte så nyskapande musik, det går att höra sig till inspiration från framför andra Fleet Foxes, Local Natives och Simon & Garfunkel. De bjuder på glad folkpop med fin stämsång, inslag av gitarrer och stråk av melankoli. Ofta när det är musik jag fastnar för så är sången underbar (eller speciell) och det är den verkligen här. Dave Hosking fyller ut hela ljudbilden samtidigt som rösten är så spröd och skör, ibland finns det något som påminner om Coldplaysångaren Chris Martin.
Skivan börjar med ”Lordy May” som mest är ett intro som skulle kunna få en kokainist att somna, men låt nummer två ”Feeding Line” är såååå ljuvlig! Den följs upp av ”Milk & Sticks” (som du kan lyssna på nedan), med en lovande rockig inledning på ungefär 30 sekunder som sedan övergår i det där folkpopstrallandet (t.o.m. med orgel!) och först ett par minuter senare får man belöningen när den blir mer dov, mörk och rockig igen.
”Golden Jubilee” är ärligt talat för klämkäck för min smak, tankarna går till The Hooters och James (för den som minns skämsmusiken från sitt 90-tal). Mot slutet av skivan kan man njuta av ”Beach” en kritikerfavorit som jag fick höra några gånger för att fastna för, men som nu gör att jag tror och hoppas att Boy & Bear ska kunna trivas och vandra länge i våra svenska granskogar.
Fyndig låttitel hon har, den Way Out West-aktuella Annie Clark alias St. Vincent. Dessutom har hon alla sina tre skivor representerade på biblioteket. Vilken lycka att upptäcka dem (den egna skivsamlingen ligger i träda för tillfället på grund av henne)! Jag började helt okontrollerat med album nummer två ”Actor” som kom 2009, en skiva som fick bra mottagande hos kritikerna och även av mig för den blev snabbt favoriten. Men därmed inte sagt att den första skivan ”Marry me” eller den nyaste ”Strange mercy” är dåliga, tvärtom!
Hennes musik beskrivs som glad med inslag av galna partier och det stämmer bra. Jag ser både fjärilar och marschkängor framför mig när jag lyssnar. Ibland är hon väldigt rastlös, som om hon inte litar på att lyssnaren behåller intresset genom en hel låt om hon inte ständigt byter tempo och lägger in knasiga ljudinfall. Ibland är hon lite mer kommersiell och har till och med traditionellt uppbyggda låtar. Annars är det indiepop med en fantastisk röst, lite så där soul-jazzig. Precis som Feist och Tori Amos är hon är en tusenkonstnär som spelar de flesta upptänkliga (och oupptänkliga) instrument själv.
Själv är hon en spröd, fågellik (tänk yngre Joyce Carol Oates) Oklahomatjej som har varit medlem i The Polyphonic Spree, samarbetat med Sufjan Stevens men även gästsjungit för andra artister. Namnet St. Vincent är inspirerat av mellannamnet på en av Annies nära äldre släktingar, men också St. Vincent’s Catholic Medical Centre, sjukhuset i New York där poeten Dylan Thomas avled.
En av mina favoritlåtar är ”Marrow” från just ”Actor”, kanske inte så konstigt när gitarrerna 2.14 in i låten börjar låta som om de kör ett race på Daytonabanan (eller med andra ord som om Trent Reznor plötsligt gör ett gästspel).
Hultsfred har lyckats sno åt sig Stone Roses på deras återföreningsturné i sommar. 90-talet är här! Dags att kavla upp ärmarna på sin gamla rutiga flanellskjorta eller nåt… Ett band som får mig att tänka på Stone Roses och svunna tider är brittiska The Big Pink vars båda skivor finns att låna på stadsbiblioteket. Ska man vara elak så är det en urvattnad version både musikaliskt och bildmässigt. De låter färgen rinna ner över den nyaste skivan ”Future this” precis som förlagan men har bara silver kvar att leka med. Det är på sina håll rätt röjig indiepop, men inte varianten skitig-arbetarklass-garage-i-läderjackor, utan snarare uppsluppen medelklassindie med lite experimentella inslag utförd i agnes b-skjortor. Musiken har släktskap med Jesus and Mary Chain, det låter med andra ord som om hela bandet står bakom den där väggen man kunde fälla ner i gympasalen.
Det är dagssländevarning på gruppen tycker Patrik Lindgren i GP och lovar att ingen kommer att minnas dem om 10 år, så vintern 2022 ska åtminstone jag plocka fram skivorna på nytt och lyssna! Debutskivan ”A brief history of love” är ett starkare kort inser jag vid omlyssning. Hitlåten ”Dominos” har viss touch av allsångsindie i marschtakt och sätter sig därför omedelbart på hjärnan (snarlikt ”Stay gold” på den nyaste skivan), men det finns en massa härliga, knepiga ljud att upptäcka om man bara ger sig tid att lyssna runtom hitlåtarna. Spår 2 ”Too young to love” på skivan låter ibland som den går baklänges. Och trumljudet är dovt, kanske är det någon som slår med träpåkar på medicinbollarna man hade på idrotten?
Sen måste jag bara tipsa om en fantastisk ny upptäckt för mig (=julklapp) nämligen den australiensiska enmannagruppen Gotey som bjuder på en härlig blandning av indie, Sting, soul, rock, Paul Simon, elektronika, samplingar och you name it. Tyvärr finns ingen skiva att låna på biblioteket, men njut av skönsången på ”Somebody That I Used To Know” där Kimbra medverkar:
Lilla Kristianstad kommer att få fint besök de närmaste månaderna, i form av amerikanska artister som låtit tala om sig i den alternativa country- och rockvärlden. Det är den förträffliga skivaffären Kompakt Disk som arrangerar, och konserterna äger rum alldeles bredvid vårt bibliotek, i Konserthusets Lilla sal.
Först ut - söndagen den 26 februari - är Zoe Muth and the Lost High Rollers, vars andra album Starlight Hotel är en ren njutning för alla som gillar countrymusik. Det här bandet lyckas låta både alternativa och traditionella på samma gång. Gammaldags steel blandas med lite rockigare komp och en och annan mariachitrumpet, och texterna är sedvanligt sorgsna utan att bli sliskiga. Ett lysande exempel är "If I Can't Trust You with a Quarter (How Can I Trust You with My Heart)" som dessutom är lite roligt skruvad.
100 kronor kostar det att se Zoe och hennes band. Som hittat!
Tisdagen den 6 mars är det så dags för Israel Nash Gripka att åter besöka stan. Han var ju här redan förra året och gjorde succe bland de lyckliga som hittat till konsertlokalen. Själv missade jag honom den gången men det tänker jag inte göra om i år.
Hans två utmärkta studioalbum har lånats flitigt och nu kan vi även erbjuda en liveinspelning från förra årets turné. Det är stor och mäktig countryrock som kan föra tankarna till både Springsteen och Neil Young.
Biljetterna till Gripkas konsert kostar 185 kronor.
Den för mig intressantaste konserten äger rum onsdagen den 25 april. Då kommer Deadman, som blandar country med rock, gospel och soul. Det låter ibland som gamla The Band, ibland som Van the Man på den tiden han var bra. Albumet Take Up Your Mat and Walk är ett av förra årets allra bästa. Uråldrig musik med ett modernt sound, framför allt en ursnygg hammondorgel.
Albumet Live at the Saxon Pub är också på ingång. Tills den kommer kan man avnjuta den på Spotify, liksom alla andra plattor som nämnts här.
Det kostar 185 kronor att se Deadman i april. Missa dem inte!
Förköp till samtliga konserter kan göras på Kompakt Disk.
.JPG)
