En plats i solen

När favoritartister släpper nytt ganska så snabbt blir jag ofta skeptisk. Finns det verkligen några nya influenser, har de lidit tillräckligt, har de helt enkelt något som är bra nog att ge ut? Trent Reznor, hjärnan bakom Nine Inch Nails, var väl aldrig så briljant som när han mådde dåligt och släppte en skiva per decennium? Nu är han drogfri (i och för sig bra), mår fint och spottar ur sig skivor som om Max Martin satt vid spakarna i kontrollrummet. Visst är det han släpper fortfarande bra, men kanske inte superintressant.

När det gäller kent så tyckte jag den senaste skivan ”Röd” var oväntat bra. Så när ”En plats i solen” inte ens har fått 9 månader på sig innan den föds fram kan man ju undra om det håller. Låtarnas titlar ger visserligen en försmak som är lovande: ”Glasäpple”, ”Team building”, ”Passagerare” kan nästan inte ha en annan avsändare än Jocke Berg. Så jag höll tummarna när jag packade upp mitt privata exemplar i torsdags (bibliotekets kommer denna vecka om Gud och Ginza vill…).

På minuskontot hamnar en Winnerbäckifiering av musiken. Det är släpigt på gränsen till sömnframkallande på mer än en låt. Kentsoundet suddas ut en aning och hokus pokus så är Sveriges egen skäggrockare på plats. När jag sen kollar texthäftet och till min fasa ser att han körar på ”Respekt, ärlighet, kärlek” (en hemsk historia som jag får tvinga mig igenom), så känns slaget förlorat. Kent har till slut blivit picknickmusik till allsång på Skansen. Och var är de underbara texterna? ”Där vålnader av surfare som drunknat samlade PET-flaskor för pant” hörde vi på låten ”Sjukhus” på förra plattan. Nu får jag leta och leta innan jag hittar uttryck och rader i ”Minimalen” som känns nästan lika bra, med mytsvultna barn och spöket av Elvis som förtvivlat söker sin förlorade integritet. Men det finns så klart mer än dessa rader på pluskontot. Efter ett par genomlyssningar kommer jag på mig själv med att gilla inte bara den popigare ”Ismael” utan även ”Skisser för sommaren” som trots nostalgisk kärlekstext går rakt in via en speciell länk som jag bara har till kents musik. ”Varje gång du möter min blick” har en chans att bli nästa generations ”Utan dina andetag” och syntarna som jag efterlyste i början av skivan tar nästan parodiskt över på ”Gamla Ullevi” och ”Minimalen”. Jag till och med förlåter Jocke duetten med Rebecka Thörnqvist på sista spåret ”Passagerare” och låter cd-spelaren starta om ”En plats i solen” igen.