Gilla Göteborg

Göran Tunström 1937 - 2000

Idag börjar bokmässan.
Eftersom branschen är där och branschen sätter agendan kan man lätt få intrycket att världens centrum de här dagarna ligger just i Göteborg. 
Där samlas författare, poeter, curatorer, föredragshållare, kulturarbetare, förläggare, översättare, journalister, säljare, köpare, nasare, litterära agenter, biblioteksfolk, mediekonsulter, bloggare, twittrare, wannabees. hangarounds, och några som är kända från teve. Och så Jan Guillou. Han liksom är branschen. 

Själv befinner jag mig i händelsernas periferi. Men jag har varit på mässan några gånger. Ett av mina starkaste minnen är när Göran Tunström satt i Bonniers monter, det måste ha varit 1996. Han skulle prata om den då nyutkomna romanen Skimmer. Det var sent på eftermiddagen, luften hade sedan länge tagit slut, trängseln framför scen var kompakt, några ovana besökare svimmade.
Intervjuaren tog sats och ställde frågan: Göran! Din nya roman utspelar sig på Island, kan du berätta varför du förlade handlingen dit?
Tunström tittade länge, länge och mycket trött på intervjuaren. Det såg nästan ut som att han hade suttit och nickat till en stund på scen. Det var inte bara trötthet. Blicken skvallrade om desperation gränsande till panik. Och så sa han: Men du har ju redan frågat mig om det 14 gånger idag… 

Sen samlade han sig och genomförde helt professionellt dagens femtonde intervju.

Om romernas situation

Det var en gång det som inte var : romska sagor
Bagir Kwiek och Monika Hirsch har här samlat sagor Bagir hört som barn. Sagorna kan ge människor kunskap om att vi alla, oavsett nationalitet och religion, är väldigt lika varandra och att vi brottas med samma saker i livet. Att kämpa, att vilja någon väl, förmågan att lyckas och att den som är liten, god och klok ofta vinner både prinsessa och kungarike är saker du kan lära av denna fint illustrerade sagobok.

Lawen Mohtadi: Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon 
Katarina Taikon var en talesperson för romernas kamp för lika rättigheter i Sverige. Biografin är en stark livsberättelse om gemenskap, utanförskap och ständiga uppbrott, parad med en oeftergivlig strävan efter personlig självständighet samt intellektuell och konstnärlig frihet. Hennes kamp ledde till en förbättrad situation för romer i folkhemmets segregerade Sverige. Läs gärna även hennes egen självbiografi Zigenerska.

Karl-Olov Arnstberg: Svenskar och zigenare

Zigenare eller romer, som de själva föredrar att kalla sig, har under de senaste femtio åren varit en omdiskuterad grupp i det svenska samhället. Från mitten av 1960-talet har romerna varit utsatta för olika typer av samhälleliga åtgärder från myndigheternas sida. Tanken har varit att på olika sätt inlemma dem i det svenska majoritetssamhället. Samtidigt utgör de en kulturell kategori som motvilligt låter sig styras eller assimileras. Detta har bl.a. lett till otaliga konflikter - på olika sociala och samhälleliga plan. 

Boken går att låna på Högskolan Kristianstad. Även de som inte är studenter får låna där, gå bara till receptionen och bli inlagd i systemet!

Bennie Åkerfeldt: Romer

Balkan, Tyskland eller Sverige - samma situation överallt. Bennie ger först en kort bakgrund till förhållandena i respektive land och därefter följer några av författarens personliga möten med romska familjer. Boken innehåller också många fina foton.

Hans Caldaras: I betraktarens ögon

Musikern Hans Caldaras berättar om sitt liv och sin uppväxt. Han växte upp i tält och flyttade ständigt runt. Ofta fick romer inte stanna mer än ett par veckor i samma kommun, vilket ledde till dålig skolgång för barnen. Först efter 20 år fick familjen en fast bostad. Musiken blev en väg in i det svenska samhället.

Film i höst

Höstspecial, hösterbjudande, höstnyhet, ja affärerna skriker ut att det är HÖST och det är väl bara att acceptera att så är det. Höstterminen har varit igång ett bra tag och i söndags var det faktiskt höstdagjämningen. Lite har man kunnat låta sig luras av det fina och faktiskt ganska varma vädret, men framåt sen eftermiddag och kväll inser man att den där riktiga värmen är över för den här gången och det är dags att dra sig inomhus med något gott att äta och kanske en bra bok eller varför inte en ny film? 

På bibliotekets filmhylla finns några nyheter att se fram emot till exempel:

Kon Tiki den norska storfilmen om Thor Heyerdahls äventyr över Stilla Havet 1947. Filmen blev bland annat nominerad till en Oscar för bästa utländska film.

Hanna Arendt om den tysk-amerikanska och judiska filosofen som studerade totalitära system och förespråkade direkt demokrati. Filmen är regisserad av Margarethe von Trotta och huvudrollen spelas av Barbara Sukowa.

Andra filmnyheter på gång är En sång för Marion, Den gröna cykeln, 1900, Krigets barn, Den ovillige fundamentalisten, To the wonder, Vi, Änglarnas andel, Äventyret.

Högläsning

Jag tänkte på det vid något tillfälle under Bokfestivalen som vi anordnade här i Kristianstad för några veckor

sedan: högläsning. Ibland vill en författare som berättar om sin bok gärna läsa ett stycke ur densamma. Min hjärnas första reaktion är då att koppla in ett minne från grundskolans högläsning som tyvärr ofta bestod i evighetslånga, oengagerade uppläsningar av något som kanske egentligen var en bra bok. Så behöver det inte vara. Det fantastiska är hur intresserad man kan bli av en text eller ett ämne om bara den personen som berättar eller högläser är engagerad och skicklig på att få publiken med sig. Högläsning kan således vara väldigt givande även för den inte helt unga publiken. Kanske kunde det vara något man praktiserade lite då och då i de svenska hemmen som ett sätt att samla familjen och gå ner i varv?

För äldre och personer med demens kan högläsning vara ett sätt att föra tillbaka denna person till en annan tid då hen förde ett helt annat liv än den nu åldrade eller sjuklige. Det är en positiv effekt som också håller i sig en stund efter högläsningens avslut. 

Jag har äntligen fått börja läsa kapitelböcker för mina barn (även om vi säkert kommer att ta oss an ytterligare mången bilderbok), och vi satsade på ett säkert kort direkt med Astrid Lindgrens Mio min Mio. Det är en bok som man verkligen kan högläsa på ett effektfullt sätt! Ikväll läser vi sista kapitlet… 

Skruvade böcker 1,1

Efter att ha läst Anns inlägg den 3 september kom jag att tänka på skruvade böcker som jag själv har skrattat åt. 

Det finns t.ex. Erik Anderssons, Den larmande hopens dal om korkade västgötar. Det är kul att se att denna åkomma inte enbart är förbehållen skåningar. Här är det en ung journalist som med de bästa avsikterna och bara lite otur sätter igång en revolution. 

Det finns många svenskar som seglar. Jag har aldrig gjort det, men jag har tagit del av hur det skulle kunna gå till i Per Erik Grönvalls På kryss med krisen. Fyra män i mittlivskris får för sig att köpa en båt i Köpenhamn och seglar den hem uppför väst-kusten. Det gick inte bra – nåja, för dem – jag hade roligt. 

Många böcker står och vinkar till en då och då men blir inte lästa. En sådan bok är Katarina Danielssons Livet vinkar (som en Kurt). Jag har lånat ut den många gånger och alltid fått höra att den är bra. Rolig men allvarsam… snart tar jag den! 

Fanny Flagg är förmodligen bäst känd för boken Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café som har blivit filmad. Hon har en annan liten bok: En röd liten fågel i juletid. Det handlar om en trist gubbe som håller på att dö. Trots anslaget är det en riktigt måbra historia – om ganska skruvad. Ordet tar mig till Birger Vikström och Dubbelkrut. Boken gavs ut 1956 när folk knappt visste var Norrbotten låg, ännu mindre Söderhavsöarna. 2010 kom boken ut igen. Här är Vikström lika mycket tecknare/målare som berättare. Detta är en riktigt skruvad historia om ett gäng pirater fulltecknad i fullfärg. Bland annat kan du läsa: ”De första och viktigaste reglerna vid djungelkrig: 1. Undvik till varje pris att begiva er in i djungeln. Det kan lätt sluta illa. 2. Om ni trots allt skulle hamn i djungeln så försök att så fort möjligt komma ut därifrån. Erfarenheten visar att det är bäst så.” Med mycket mera. 

 Michael Bafford 

Kjell Eriksson

I kväll kommer deckarförfattaren Kjell  Eriksson på besök till Kristianstad Stadsbibliotek. Evenemanget börjar kl. 19 och det är gratis. I samarbete med ABF. Alla välkomna!

Spetsad
Brasilien är ett varmt och levande land, men också fattigt och våldsamt. I denna miljö lever och verkar kommissarie Santos, en smått försupen och arbetsovillig polis, som tvingas ta itu med det allt grövre våldet som nu också drabbar den lilla byn. En kropp hittas spetsad genom halsen vid floden. Där börjar historien om kommissarie Santos. Han kommer att sätta spår. 

Den upplysta stigen

Lantarbetaren Edvard hittar en mördad flykting från Peru på sitt bästa svampställe. Det gör honom lite irriterad.  Det visar sig att det finns gamla, dolda motsättningar i den norrländska byn. Vad kan mordet ha att göra med Edvards farfar och hans tid i Paris? Kriminalinspektör Ann Lindell kallas in för att lösa gåtan. Samhällsengagerad deckare. Första boken av tio med kriminalinspektör Ann Lindell.

 Kjell Erikssons självbiografi, som kom förra året, heter Simma i mörker. 
Här beskriver han sin barndom och uppväxti Uppsalas arbetarkvarter, morsans kamp mot cancern och faderns tystlåtenhet, sin egen kamp och flykt, sitt jobb som trädgårdsmästare, sitt fackliga engagemang och alla sina resor. Varför måste alla vara så tysta och städade? Upp till kamp!

Vi ses igen

Snart finns följande skivor på ett bibliotek nära dig: Lars Winnerbäck ”Hosianna”, Veronica Maggio ”Handen i fickan fast jag bryr mig”, Melissa Horn ”Om du vill vara med mig” och Laleh ”Colors” (klicka på länkarna om du vill ställa dig på kö). Svensk kvalitetsmusik, lite melankoli, lite glada popslingor, säkert en hel del bra texter, men kanske lite… tråkig? Inte direkt läder, nitar och piskor. Inte musik som attackerar dig, mal sönder dig och lämnar dig på gatan att dö. Inte tunga riff och enerverande synthar med repetitiva partier och instrumentala sjok som försvinner ut i evigheten. Jo, jag har haft kvalitetstid med Nine Inch Nails senaste album ett par veckorna nu… (fast ”läder, nitar och piskor” var väl att ta i, det lät bara så tamt med ”svarta linnen och tatueringar”).

När vissa frontpersoner i vissa band går ut och säger att de kör sin avskedsturné, så tror man att de menar just det. Trent Reznor i NIN har alltid varit ljud- och ljusperfektionist (besitter säkert ett ton med fåfänga) och jag förstår om han vill lägga av med scenuppträden innan rösten och kroppen har gått i pension. Bättre då med lite sidoprojekt med undergroundstuk, lite filmmusikskapande och producentarbete. Men denna människa stod bara ut i ca två år (okej, det var fyra) innan han hoppade upp på scen och gav ut ett nytt album under gruppnamnet Nine Inch Nails igen. Går det att stämma karln för förtal (i betydelsen ”lögnaktigt skvaller”)? Sen kan jag ändå inte låta bli att lyssna på den där skivan och bli lite smålycklig över att framträdandet från årets Lollapalooza ligger som full konsert på Youtube (upptakten till konserten är suverän, bra tips från Fredrik Strage!):



Jag har svårt att bedöma när trovärdighetsfaktorn blir hög på en återförening. Ska det gå två decennier eller kanske tre efter det att man sagt att bandet aldrig mer ska spela (i alla fall inte fyra år)? Ska alla medlemmarna vara vid liv (och hur definierar vi i så fall ”vid liv”? Får de använda hjälpmedel som käpp, rullator, respirator eller måste de kunna röra sig för egen maskin över scen i de gamla skinn-/manchester-/gabardinbyxorna)? Är det okej om trummisen gått bort? Vilka får t.ex. turnera under namnet Guns n’Roses, Axl Rose eller Slash & co (ovanligt dumt exempel eftersom Axl Rose har den juridiska rättigheten till bandnamnet)? Måste de ha släppt en ny skiva, med nyskapande musik trogen till det gamla soundet (och vem ska i så fall bedöma det)? Får man leta upp en ny heroinistbasist om man heter Sex Pistols?

Just nu ser vi en uppsjö av 90-talsband som återförenas: Soundgarden, Pulp, Blur, Stone Roses, men de gamla gubbsen (= de som bokas till Sweden Rock) är inte sämre de (men kanske mer patetiska/pengagalna?): Black Sabbath, Kiss och Status Quo. Vi har ju åtminstone sluppit de värsta mardrömsåterföreningarna: Nirvana utan Kurt, Clash utan Joe Strummer, Ebba Grön utan Thåström… Men när man hörde rykten att PJ Harvey skulle ersätta Kurt så kändes det ju ändå som en intressant tanke. Så man vet ju aldrig.

Blekingegatan 32

I Lena Einhorns nya roman Blekingegatan 32 är en roman om kvinnan som blev Greta Garbo. Einhorn fokuserar framförallt på relationen till systern Alva, Mimi Pollack och Mauritz Stiller. I Einhorns bok får du följa Garbo under några år som elev på Dramaten och under den första tiden i Hollywood. Hon är sjutton år när kommer in på Dramatens elevskola och i Einhorns bok beskrivs hon redan då som en udda fågel. Udda och hemlighetsfull men väldigt begåvad. Hennes relation till klasskamraten Mimi Pollak hamnar i fokus och beskrivs som en kärleksrelation. När hon börjar arbeta med regissören Mauritz Stiller börjar hennes karriär ta fart och den första tiden skildras som en väldigt jobbig tid. Mauritz Stiller beskrivs i boken som en ganska osympatisk person.

Boken har fått ganska ljumma recensioner. En återkommande kommentar är att man efterlyser mer fakta om Garbo och att man inte kommer huvudpersonen in på livet. Garbo förblir lika mystiskt som tidigare helt enkelt. Till stor del är det sant. Boken är skriven i tredje person vilket skapar en viss distans och så mycket nya faktauppgifter kan boken inte föra fram. Antagligen för att bokens fokus ligger på Garbos relationer och privatlivet höll hon som bekant för sig själv.  Så privat att hennes brev till Mimi Pollack blev lite av en sensation när de publicerades. Breven kan ni läsa i boken Djävla älskade unge! av Tin Andersén Axell.

Kanske var Garbo en ganska vanlig och trist person som gillade långpromenader. Jag fördrar i så fall myten Garbo. Åtminstone i romanform. Därför tycker jag om att Garbo får förbli undflyende och gåtfull i boken. Det gör henne mer intressant både som skådespelerska och människa. Jag tycker om böcker som gör mig nyfiken och leder till att jag vill veta mer. Det här är en sådan bok.

Jag vill ju vara fri!

Idag är det biopremiär för Monica Z - en film om jazzsångerskan och skådespelaren Monica Zetterlund. Men jag fortsätter tänka på en annan bortgången skådespelare för att hon är svår att ruska bort, Lena Nyman. Jag har precis läst klart biografin "Jag vill ju vara fri" om henne. Jag tyckte om den men jag blev också lite olycklig av att läsa den.

Jag har ju bilderna från filmerna, spralliga Nyfiken gul, varma och trygga Lovis i  Ronja och alla glada roller som hon gjorde med Hasse och Tage (Änglamark, Släpp fångarna loss osv.). Underbara porträtt i numera klassiska svenska filmer. Men bakom dessa porträtt finns det en människa, en verklighet och ett öde. En sak som jag blev förvånad över var hennes mani över sin vikt i princip hela hennes liv. Män i press och kulturliv kommenterade hennes utseende i Nyfiken gul-filmerna och efter det har hon bantat resten av sitt liv. Jag fattar inte, och det är så sorgligt att hon fick leva med den självbilden, för det fanns aldrig någon sanning i det.

Andra saker jag får reda på är att Lena Nymans favoritbok är Sagan om ringen, hon läser faktiskt jättemycket, och hon blir förälskad hela tiden i män, om och om igen och ibland samtidigt. Men när hon går bort 2011 är hon ensam. Lena Nyman gjorde mycket seriös teater, tyvärr har jag inte upplevt det men önskade nu efter att ha läst biografin. Jag tror att mina bilder av henne hade breddats.

Biografin bygger på Lena Nymans dagboksanteckningar, brev och tidningsartiklar. Såklart funderar jag efter att ha läst den om hon hade hållit med om den berättelse om henne som här återges. Känner hon igen sig själv? Skulle hon vilja tillägga något? Det får vi aldrig veta.

Sambandet mellan Lena Nyman och Monica Zetterlund då? Jo, det var förälskade i samma man en gång och arbetade båda med Hasse och Tage's revyer. Framförallt gjorde de båda ett enastående intryck i den svenska kulturen och de gick tyvärr bort alldeles för tidigt.

Höstens program för Kristianstads bibliotek är nu klart och bjuder på en intressant mix - intellektuella äventyr med en hisnande spännvidd mellan Bosse Bildoktor, babyrytmik och Nördcaféer. 
Självklart blir det några författarträffar med bland andra Karin Thunberg, Wilhelm Agrell och Lena Andersson. För att nu bara nämna några.
Jag slår gärna ett extra slag för höstens serie Kultursamtal där vi till en ringa kostnad bjuder på fika, musik och ett angeläget och spännande samtal kring litteratur, konst, journalistik mm. 

Hela programmet som pdf hittar du här.

Alltid nu

Ja, jag vet vilket datum det är. Trots det är det ju alltid nu.

Astrid Flemberg-Alcala funderar i sin bok Alltid nu om egna och andras minnen och den roll de spelar för identiteten, om nostalgi kontra förflutet.

Vi kommer aldrig minnas en hel dag som den faktiskt är, vi glömmer mellansträckorna och minns bara sådant vi anser viktigt. Vi vet hur våra släktingar ser ut, men det är bara dem vi träffat som blir minnen, inte historier. Och vi har ingen kontroll över minnena, de bara finns där.
Vi bestämmer som vuxna över våra liv. Över var och hur vi vill leva. Vi är inte fast i vårt förflutna. Astrid, som föddes för att fadern ville ha en son (om än outtalat) och som fick sitt namn av storasyster, vill inte tillbaka till sin barndom, hon var alltid ängslig. Hon är nöjd med sitt vuxenliv, vill förbli där. Hon citerar Tranströmer. 
I boken talar hon om sig själv och sina närmaste, men är trots det lågmält allmängiltig. Hon visar hur kroppen minns vissa platser och händelser, hur även dementa hittar hem, som katter eller hundar. Minnen associerade med platser, med människor. Den demente fadern ser sin hustru och talar med henne, ty dottern sitter på samma plats. I olika verkligheter, fast i samma. 
Hon undrar vad det är som gör att man känner sig hemma på en viss plats - är det för att man har minnen därifrån, eller är det tvärtom möjligheten att skapa ett nytt liv där ens hjärta hör hemma som gör en plats till "hem"?

Andra generationens barn, hur förhåller de sig till sina föräldrars nostalgi och sitt eget hemmahörande i det land de minns att de alltid har bott? De adopterade barnen, var hör de hemma? Vem är jag, och vilket är mitt hem? Är jag den jag minns, eller är jag andras minnen av mig?

Hennes tips till den som ligger sömnlös är att likt Mersault försöka minnas sitt hem - då kan du sysselsätta tankarna utan att behöva få ångest över nuet, eller morgondagen, och du behöver inte stiga ur sängen utan kan lugnt försöka somna. 

Hon talar om hur platser för alltid associeras till vissa tidpunkter: Polisbilen vid gaveln, surret av getingar.

"Nu har det hänt".  

The Making of Harry Potter

I somras besökte jag London och en av dagarna tillbringades på Warner Bros. Studio Tours och "The Making of Harry Potter". För mig och min familj var det rena julafton. Vi har, som så många andra, följt Harry Potter som bok och film genom åren och tillhört dem som ivrigt väntat på nästa del i historien och som kände en stor saknad när sista sidan i sista boken var läst och när eftertexten i sista filmen började rulla. Nu fick vi verkligen uppleva den magiska världen igen och bokstavligt talat stiga in i filmmiljöerna och se hur man gjort filmerna. Att skapa film är ett stort arbete och inbegriper många fler personer än de som man ser i slutprodukten och på Warner Bros. har man sparat väldigt mycket och förklarar på ett intressant sätt hur det går till att göra film. Man har även sparat många miljöer, rekvisita, kläder, peruker och så vidare, så det var "de riktiga" sakerna man fick se.

 Det var magiskt att stiga in i stora salen, att gå genom Diagongränd och se alla lådor med trollstavar i Ollivanders affär med handskrivna lappar på. För att inte tala om själva slottet...

Innan man klev in i den magiska världen berättade filmens tre huvudrollsinnehavare (på film, så klart) om hur det varit att spela in filmerna och hur de tillbringat stora delar av sin uppväxt i dessa byggnader. Daniel Radcliffe avslutade med att hälsa oss välkomna in, men beklagade att vi aldrig efter detta besök kommer att tycka att quidditch är lika häftigt som innan och efter att ha sett (och för de som ville prövat på) hur man spelat in dessa scener förstår jag vad han menar. Men sugen på att se filmerna igen det blev man!

Årets bokfestival

Det första inlägget på De Nio efter Bokfestivalen som gick av stapeln nu i helgen! Det förpliktigar, eller? En utförlig och analyserande sammanställning av nästan tre dagar med författarföreläsningar, boktips, litteraturdebatt, skrivtips, mänskliga möten, barnboksförsäljning och annat fint? Nej, jag ger mig inte in i det, utan väljer att dela med mig av mitt viktigaste minne av denna festival, vilket är alla möten och samtal med olika människor som uppstått under dessa dagar. 

Jag har, tillsammans med många andra, fått möta författarna från deras plats på scenen, vilket i sig ger upphov till fortsatta samtal tillsammans med vänner eller kolleger. Men jag har även fått möjlighet att prata fotboll med Gustav Fridolin, att få se Stefan Einhorn lyssna och samtala tålmodigt med en väldigt mångordig läsare med många frågor, att få se en spänd och förväntansfull ung tjej vänta tills alla i signeringskön före henne gått, så att hon är själv med Patrik Lundberg och kan berätta för honom om sin livssituation som påminner om den han skriver om i sin bok (Gul utanpå). Jag har fått se en debutantförfattares familj stolt stå bredvid och vänta medan boksignering pågår, jag har träffat nya och gamla bekantskaper som alla är intresserade av att dela med sig av sina upplevelser dessa dagar, och jag har andats in väldigt mycket grillad korv-os - men det är helt okej!

Äntligen bokfestival!

I kväll kl. 18.00 startar Kristianstad bokfestival 2013. Först ut är den australiensiske författaren Christos Tsiolkas som har skrivit succéromanen ”Örfilen”. Den nominerades till Bookerpriset 2010 och har dessutom blivit en populär tv-serie (som gick på SVT i vintras).

En timme senare är det dags för ”Boken är död länge leve boken”. En programpunkt som min kollega, Andrea, redan har bloggat om och som du kan läsa mer om här. Båda programmen är på stadsbiblioteket.

I morgon är det bl.a. författarstafett med Björn Kumm, Jonas Rasmussen, Lina Wolff, Jenny K Lundgren och Vasvija Dedić-Bačevac. På lördag kl. 10.00-16.00 är det som vanligt bokbord på gågatorna mellan Stora och Lilla torg och då kommer gamla och nya böcker att byta ägare. Vill du fynda begagnade bilderböcker och barnfilmer ska du bege dig till Lilla torg där vi (dvs. Stadsbibliotekets avdelning för Barn & Unga) kommer att ha bokbord utanför Polarn O. Pyret. Vi kommer även att ha en del nytt eftersom vi rear ut valda delar från Barn & Ungas shop.

Vi ses på bokfestivalen.

Boken är död, länge leve boken

Säsongen för högläsning är här, ladda ner Bokfestivalprogrammet och kom sen och lyssna, det mesta är gratis! Läs mer om författarna på vår hemsida och i Kristianstadsbladet.

Den fjortonde upplagan uppmärksammar e-boken, Edit Södergran, lyrik, det kreativa skrivandet och mycket annat både för ung och gammal som har med det skrivna ordet att göra.

Förutom författarbesök med signeringar har vi diskussionskväll, litterär soaré, kalas, teaterföreställningar, bokförsäljning, skriv-workshop för unga, novelltävling och föredrag.

Dessutom har vi öppet på söndag.

Välkommen!

Hundraåringen som var flakmopedist och hette Ove...

Är du en av de 34 som väntar på Jonas Jonassons ”Analfabeten som kunde räkna” eller en av de 13 som står i kö på Fredrik Backmans ”Min mormor hälsar och säger förlåt”? Här är tips på andra roliga/skruvade böcker att sätta tänderna i så länge, (detta är några av mina personliga favoriter genom åren, men för att inte inlägget skulle publiceras först vid midnatt så har jag friskt lånat synopsistexter från vår katalog...):

Stefan Eriksson ”Fjäriln vingad” Tre vänner har efter några öl satt upp en skylt i Hagaparken med texten: "Skanska bygger raffinaderi – klart våren 2002". Man trycker också upp knappar och dekaler som protesterar mot projektet. Panik utbryter bland politiker och journalister.

Jonathan Safran Foer ”Allt är upplyst” Amerikanen Jonathan far till Ukraina på jakt efter byn Trachimbrod och kvinnan som räddade morfadern från nazisterna. Tillsammans med översättaren Alexander, bokens berättare som är dålig på engelska, och dennes farfar gör han där en oförglömlig bilresa.

Hans Gunnarsson ”Albatross” Ett par i yngre medelåldern på väg från varandra hyr en stuga över sommaren. Ingen av dem orkar beröra att relationen är på väg att ta slut. I stället försvinner hon allt oftare till arbetet i Stockholm och han till golfbanan. Till slut avskärmas han inte bara från henne utan också från sig själv och verkligheten.

Andrej Kurkov ”Döden och pingvinen” I dagens Ukraina lever författaren Viktor med den tama pingvinen Misja som enda sällskap. Viktor skulle helst vilja skriva noveller, men försörjer sig på att skriva dödsrunor för en tidning. När han äntligen får se en av sina runor i tryck förbyts hans stolthet i skräck. Viktor och Misja lockas i en fälla. 

Ron McLarty ”Jag minns att jag sprang” Losern Smithy bryter upp från sitt liv i Maine då han under loppet av en vecka mister både sina föräldrar och sin syster. Han cyklar tvärs över kontinenten för att hämta systerns kvarlevor på ett bårhus i Los Angeles. Människor och äventyr kantar hans väg. 

Magnus Mills ”Stängslet” Tam och Richie är två fåordiga, skotska unga män med förkärlek för öl, slitna skinnjackor och rökpauser. När de ger sig ut på landsbygden med sin nye förman för att bygga stängsel, är det lätt att en olycka händer. Ett nytt uppdrag för dem till England, där de bor i en dålig husvagn. Regnet och höstmörkret befrämjar knappast arbetslusten och kvällarna på puben blir allt längre. 

John O'Farrell ”Mannen som glömde sin fru” Vaughan har glömt att han har en fru - vad hon heter, hur hon ser ut, deras gemensamma historia. Han har tappat minnet och vet inte ens vem han själv är. Så får Vaughan veta att han och hans fru Maddy är mitt uppe i en infekterad skilsmässa, men när de sedan träffas blir han våldsamt förälskad i henne. 

Annie E. Proulx ”Sjöfartsnytt” Till det märkliga landskapet och klimatet på Newfoundland i Kanada, sina förfäders land, flyttar den misslyckade men hjärtesnälle journalisten Quoyle efter att hans förlupna hustru omkommit. Livet börjar så sakta att rätta till sig för Quoyle, han får arbete på den bisarra lokaltidningen och kan bygga upp en ny tillvaro för sig och sina barn. 

Ben Sherwood ”Mannen som åt en 747” J. J. Smith arbetar som rekordintendent på Guinness rekordbok. Han letar efter nya rekord och får en dag ett brev från en man som håller på att tugga i sig en Boeing 747 för att visa sin kärlek till en kvinna. 

Salley Vickers ”Mr Golightlys semester”Mr Golightly, författare med en succébok bakom sig, känner sig missförstådd o passé, lika passé som sin bok. Han beslutar sig för resa till Dartmoorheden på semester för att komma i balans och för att revidera boken men ingenting blir som han tänkt sig.