Astrid Flemberg-Alcala funderar i sin bok Alltid nu om egna och andras minnen och den roll de spelar för identiteten, om nostalgi kontra förflutet.
Vi kommer aldrig minnas en hel dag som den faktiskt är, vi glömmer mellansträckorna och minns bara sådant vi anser viktigt. Vi vet hur våra släktingar ser ut, men det är bara dem vi träffat som blir minnen, inte historier. Och vi har ingen kontroll över minnena, de bara finns där.
Vi bestämmer som vuxna över våra liv. Över var och hur vi vill leva. Vi är inte fast i vårt förflutna. Astrid, som föddes för att fadern ville ha en son (om än outtalat) och som fick sitt namn av storasyster, vill inte tillbaka till sin barndom, hon var alltid ängslig. Hon är nöjd med sitt vuxenliv, vill förbli där. Hon citerar Tranströmer.
I boken talar hon om sig själv och sina närmaste, men är trots det lågmält allmängiltig. Hon visar hur kroppen minns vissa platser och händelser, hur även dementa hittar hem, som katter eller hundar. Minnen associerade med platser, med människor. Den demente fadern ser sin hustru och talar med henne, ty dottern sitter på samma plats. I olika verkligheter, fast i samma.
Hon undrar vad det är som gör att man känner sig hemma på en viss plats - är det för att man har minnen därifrån, eller är det tvärtom möjligheten att skapa ett nytt liv där ens hjärta hör hemma som gör en plats till "hem"?
Vi kommer aldrig minnas en hel dag som den faktiskt är, vi glömmer mellansträckorna och minns bara sådant vi anser viktigt. Vi vet hur våra släktingar ser ut, men det är bara dem vi träffat som blir minnen, inte historier. Och vi har ingen kontroll över minnena, de bara finns där.
Vi bestämmer som vuxna över våra liv. Över var och hur vi vill leva. Vi är inte fast i vårt förflutna. Astrid, som föddes för att fadern ville ha en son (om än outtalat) och som fick sitt namn av storasyster, vill inte tillbaka till sin barndom, hon var alltid ängslig. Hon är nöjd med sitt vuxenliv, vill förbli där. Hon citerar Tranströmer.
I boken talar hon om sig själv och sina närmaste, men är trots det lågmält allmängiltig. Hon visar hur kroppen minns vissa platser och händelser, hur även dementa hittar hem, som katter eller hundar. Minnen associerade med platser, med människor. Den demente fadern ser sin hustru och talar med henne, ty dottern sitter på samma plats. I olika verkligheter, fast i samma.
Hon undrar vad det är som gör att man känner sig hemma på en viss plats - är det för att man har minnen därifrån, eller är det tvärtom möjligheten att skapa ett nytt liv där ens hjärta hör hemma som gör en plats till "hem"?
Andra generationens barn, hur förhåller de sig till sina föräldrars nostalgi och sitt eget hemmahörande i det land de minns att de alltid har bott? De adopterade barnen, var hör de hemma? Vem är jag, och vilket är mitt hem? Är jag den jag minns, eller är jag andras minnen av mig?
Hennes tips till den som ligger sömnlös är att likt Mersault försöka minnas sitt hem - då kan du sysselsätta tankarna utan att behöva få ångest över nuet, eller morgondagen, och du behöver inte stiga ur sängen utan kan lugnt försöka somna.
Hon talar om hur platser för alltid associeras till vissa tidpunkter: Polisbilen vid gaveln, surret av getingar.
"Nu har det hänt".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar