Cornelis Vreeswijk

Medborgare, hör upp! (som Cornelis själv skulle ha sagt). Den store trubaduren Vreeswijk har länge blivit lite styvmoderligt behandlad på vårt bibliotek. Han är så svensk som man blir, trots att han var 12 år gammal när han kom hit från Holland 1949. Det var faktiskt en holländsk vän som frågade mig om hans status i Sverige och det fick mig att undersöka vårt bestånd. Ack, ett par ytliga karriärsammanfattningar bara. Som att doppa fötterna i sjön och sprätta med tårna och kalla det bada. Nu är det dags för en djupdykning. Ett tjugotal originalalbum finns att låna, och det är verkligen något att fördjupa sig i. Som satiriker, protestsångare, humorist, rebell, uttolkare, nyskapare, enfant terrible och inte minst kompositör och poet pendlade Cornelis mellan höga toppar och inte alltför djupa dalar i mer än tjugo år innan han gick bort alldeles för tidigt 1987.
Lyssna gärna i kronologisk ordning, man får bättre grepp om honom då. Han var verkligen mycket mer än ”Brev från kolonien” och ”Hönan Agda”. Här är några höjdpunkter:

På debuten Ballader och oförskämdheter (1964) hittar vi både Polaren Pär och Fredrik Åkare för första gången. De skulle båda dyka upp igen genom hela karriären. Här är det bara Cornelis med sin gitarr, en ensam trubadur. Andra klassiker är ”Ballad på en soptipp” och den korta betraktelsen ”Lillsysterns undulat är död”. Redan från början hör man en man som inte tänker rätta in sig i ledet, och hur Yrkestrubadurernas Förbund förfasar sig. Man bara måste älska det.

Första låten på Ballader och grimascher (1965) var ”Sportiga Marie” (nej, hon var ingen idrottstjej). Det var just den typ av låt som tidigt gav honom problem med det moraliska 60-talet. Han förekommer belackarna redan med andra låten ”Ballad om censuren”, hur kul som helst.
På Grimascher och telegram (1966) dansar Fredrik Åkare med unga Cecilia Lind, och en av de mest minnesvärda svenska visorna någonsin var därmed född.

Tio vackra visor och Personliga Person (1968) har både ”Deirdres samba” och klassikerna ”Felicia – adjö” och ”Somliga går i trasiga skor”. För att inte tala om den magnifika ”Saskia” eller inte riktigt lika vackra ”Personliga Person”. Ett helt omistligt album.

1969 var Cornelis etablerad svensktoppsartist med ovannämnda ”Kolonien” och ”Agda”. Då slog han till med Cornelis sjunger Taube, en samling som borde ha varit en triumf men som idag lider svårt av tidstypiska arrangemang. Den eviga ”Sjuttonde balladen” låter tyvärr melodifestival á la 60-tal, och ”Nudistpolka” funkar inte alls som funk. Men det finns oaser att vila vid, som avskalade ”Dansen på Sunnanö” och ”Oxdragarsång”.

Året därpå kom mästerverket, dubbelalbumet Poem, ballader och lite blues, ett samarbete

med Georg Riedel, nykomlingen Björn J:son Lindh och häftiga musiker som Made in Sweden. Huvudnumret är vackra och bakfulla ”Cool Water”, en vissnande ros i en vacker vas, Bellman i 20de århundradet. Och direkt på den följer Frödings ”Ett gammalt bergtroll” framförd som tung och skabrös blues, ett av Cornelis paradnummer. Här är han i sitt esse och tar verkligen ut svängarna i texten. Fast jag minns ju, från fyrtio år tillbaka, hur man behövde resa sig från soffan och byta skiva mellan de där två låtarna.

Roliga bagateller som ”Sonja och Siw” och ”Morbror Frans” samsas med jazziga utsvävningar och både lekfull och allvarlig lyrik. Här finns favoriter som ”Ågren” (som blev ett begrepp) och den bästa någonsin tolkningen av Bellmans ”Märk hur vår skugga”. Det här är det första svenska mästerverket på skiva, perfekt in i minsta detalj.

Efter de tveksamma arrangemangen av Taube-tolkningarna blir man glad när man hör Bellman-skivan Spring mot Ulla, spring (1971). Soundet är rejält uppdaterat, men det är inte de vanliga låtarna vi får höra. Här lunkas det inte småningom, inga fjärilar syns på Haga. Istället får man ett högst personligt urval av Fredmans epistlar, med spännande arrangemang och mycket snygg produktion. Möjligtvis står de mer ekivoka texterna ut mer än övriga; Cornelis drog ju gärna en fräckis och han gör det mesta av de tillfällen som bjuds. Vid sidan av Fred Åkerströms definitiva tolkningar är det här det bästa sättet att lyssna på Bellman, tycker åtminstone jag.

De följande åren tolkade Cornelis Lars Forssell-texter, gjorde en hårt politisk skiva, och spelade in kärleksballader på beställning av flickvännen Linnéa (som hade sagt ”ja du är nog bra men nån Leonard Cohen är du inte”). Du hittar ett par klassiska låtar på varenda en.

Nästa stora platta blev Getinghonung (1974). ”Jag och Bosse Lidén” är en version av

”Me and Bobby McGee” som skiljer sig på alla sätt från Lalla Hanssons mer kända ”Anna och mej”. ”Shåwinistblues” är en protestsång mot behåar (”Har vi inte nog med tvång här i Norden?”) Polaren Pär går till socialen och blir mäkta besviken, men möter senare på kvällen socialassistenten på hemmaplan. Och här finns förstås ”Po rom pom po’n”.
Det blev det sista perfekta albumet, men ge inte upp. Det finns massor av guldkorn på de plattor som följde.

Men nu orkar jag inte skriva mer. Du får ta dig igenom resten av sjuttitalet och åttitalet själv, genom Narrgnistor och Vildhallon, och Turistens klagan med barnaskratten som får det mest förtvinade hjärta att banka häftigt igen.

Den mer nutidsorienterade kan ju smaka på sonen Jacks samling pappatolkningar med den påhittiga titeln Jack Vreeswijk sjunger Cornelis Vreeswijk. Inte alls dum, faktiskt, men han når ju inte upp till originalet på något sätt. Sen finns ju trippel-CDn Den flygande holländaren, där gräddan av svenska pop- och rockartister tolkar hans låtar.

Och min holländske vän Marco berättar att man fortfarande minns Cornelis utgivning på modersmålet i lilla Holland. Han hade en stor hit med ”Veronica” (vars svenska version finns på Tio vackra visor). En annan hit här:

http://www.youtube.com/watch?v=I_7RpJr-RNU