Anna von Hausswolff

Det känns nästan hopplöst att försöka skriva någonting om Anna von Hausswolff och hennes debutalbum "Singing from the Grave". Orden räcker liksom inte till för att beskriva den här musiken, och uttryck som "överjordiskt vackert" och "himlastormande" - som jag brukar slänga omkring mig - känns mest som klichéer. Till slut vill man bara säga, men LYSSNA då!

Det sa jag till en del vänner på en internationell mailinglista och det är nästan så att jag ångrar det idag. Sen dess får jag dagligen brev från hela världen, alla med samma undran: Kan du berätta mer om Anna von Hausswolff? Men jag vet ju så gott som ingenting om henne! Jag vet att hon är 23 år gammal och bor i Göteborg. Studerar till arkitekt, men det lär hon nog lägga på hyllan ett tag nu. Hon spelar piano och orgel och sjunger med en stor och stark stämma som ibland tycks upphäva naturlagarna. Men beskriva hennes musik kan jag inte.

Det får bli referenser. Lite Kate Bush kan man höra här och där, särskilt i jättelika "Pills". Lite Diamanda Galas, kanske. Definitivt lite Antony and the Johnsons. Och lite tänker man väl på vår egen Frida Hyvönen ibland. Men framför allt är Anna helt och hållet sin egen. Obeskrivbar. Klicka rubriken här ovan och LYSSNA! Och när du har lyssnat dig igenom MySpace-sidan kan du fortsätta här med låten "Track of Time" som är något av det mest storslagna jag har hört på bra länge. Soft piano och en orgel så förvriden av distortion att den svider i själen. Kanske är det inte ens en orgel. Kan musik göra ont? Ack ja. Skruva upp volymen och känn efter själv!

Rwanda

Härom kvällen befann jag mig i TV-soffan just när en dokumentär om folkmordet i Rwanda sändes. Mina planer på att gå och lägga mig för att sova fick därmed skjutas upp en timme, programmet var allt för intressant och gripande för att missas. I dokumentären ”Bakom vägspärren i Rwanda” får man se hur journalisten Nick Hughes återvänder till Rwanda för att tala med några av folkmordets överlevande. Han befann sig i landet 1994 och filmade då de våldsdåd och den förödelse han såg. Vid sitt återvändande söker han upp människor som fastnat på filmen; överlevande och släktingar till offren. De blir visade filmen och får möjlighet att identifiera mördarna.

President Habtarimanas död i april 1994 blev startskottet för folkmordet i Rwanda. Under bara några månader mördades då nästan en miljon människor, de flesta ur folkgruppen tutsi. Då hade huturegimen länge fört en hatkampanj mot tutsierna. 2009 utkom boken Antilopernas list skriven av den franske journalisten Jean Hatzfeld. Det är en bok om krigets offer och gärningsmän och som läsare får man ta del av olika rwandiers minnen om det som hänt och tankar om framtiden. Rwanda har påvisats som gott exempel på att människor kan leva sida vid även efter etniskt mördande. Till viss del handlar det kanske om att befolkningen gått vidare; i många fall är kanske de enda vägen ut att gå vidare. Men i Antilopernas list blir det tydligt att de överlevandes vardag präglas av rädsla och frustration. Man lever sida vid sida med sina familjers slaktare som, i de fall de över huvudtaget blivit dömda, återvänt efter några års fängelsevistelse, och man hittar inga garantier för att det skedda inte kan komma att upprepas. Mördarna, som också får komma till tals i boken, visar i de flesta fall inga tecken på att vilja förstå det som hänt, de menar att saker och ting bara blev som de blev. Hatzfeld tar sig an sin svåra uppgift som återberättare på ett respektfullt och ganska lågmält sätt, vilket på inget vis förminskar det ofattbara i berättelserna. Hatzfeld har i två tidigare, till svenska ej översatta, böcker skildrat rwandiska förövare och offer var för sig: Dans le nu de la vie och Une saison de machettes.

Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas imorgon tillsammans med våra familjer är titeln på en reportagebok av Philip Gourevitch som även den gör sitt bästa för att förstå den katastrof som utspelade sig i Rwanda. boken, som har blivit lovordad, bygger bland annat på en svidande kritik av FN´s och omvärldens passivitet inför folkmordet.

Eduardo Galeano

Årets Stig Dagermanpris tilldelas den uruguayanska författaren Eduardo Galeano, ett lika överraskande som glädjande beslut. Galeano är mest känd för den brett upplagda Latinamerikas öppna ådror som inte är en roman utan en historisk genomgång av kolonialismen, från de allra första conquistadorerna till våra dagar. Måltavlan för Galeanos kritik är, liksom flera andra marxistiska historikers (ex. Eric Hobsbawn, Franz Fanon), den systematiska utplundringen av den Sydamerikanska kontinentens naturtillgångar. En plundring som han anser lade grunden till Västerlandets välstånd och som även skapade enorma privata förmögenheter i USA och Europa.
Boken kom ut på spanska första gången 1971 och har sedan dess tryckts i oräkneliga upplagor och översatts till ett stort antal språk.
Författaren själv var tvungen att fly från Uruguay efter militärkuppen 1973. Han tog sig till grannlandet Argentina och några år senare var det dags att fly igen då militären tog makten även där i en blodig kupp 1976. Galeano levde i exil i Spanien fram till 1985 då han återvände till Montevideo, Uruguay.

Han har hela tiden varit produktiv och utifrån ett vänsterperspektiv skildrat en värld som gått över styr, exempelvis i den senast översatt Bakvända världen (2003) där han med oförtröttlig energi ställer frågor om världens tillstånd. Om stort och smått och inte sällan med en stor dos humor:

Älskade Franciskus av Assis myggen också?

Om kommunikationstekniken blir mer och mer avancerad, hur kan det då komma sig att människor kommunicerar mindre och mindre med varandra?

Hur kan tio personer ha en sammanlagd förmögenhet som motsvarar värdet av femtio länders BNP?

Om första Mosebok hade skrivits av Eva, hur hade då mänsklighetens första kärleksnatt skildrats?

Här finns även följande betraktelse:

”I städer som Los Angeles, Saõ Paolo och Buenos Aires går de rika till plastkirurgen som andra går till tandläkaren. Efter ett antal år och operationer liknar alla varandra. Männen ser ut som mumier utan rynkor och kvinnorna har förvandlats till kopior av Draculas fästmö. Alla verkar ha svår att prata och när de blinkar rör sig naveln.”

Den 19 april förra året fick President Obama Galeanos Latinamerikas öppna ådror i present av Venezuelas president Hugo Chavez.
Stig Dagermanprisets jury har vid två tidigare tillfällen lyckats pricka in årets kommande nobelpristagare i litteratur. Sannolikheten är inte så stor att det blir så även i år, men när det gäller nobelpriset är osvuret bäst.

Ränderna

Vart jag mig i världen vänder
ser jag bara ränder
svarta vita streck
aldrig går dom väck


Magnus Florins nyaste bok, Ränderna, har faktiskt en viss anknytning till Kristianstad. Konstnären M,vars bilder har stor betydelse i romanen, ställde ut just de foton Florin beskriver i sin bok på Kristianstad Konsthall i början av året. Världen är liten!

Bokens huvudperson, en författare vid namn Magnus Florin, har någon gång under sin barndom råkat ut för ett trauma. Han håller på med en ny bok samt en essä för Sveriges Allmänna Konstförenings årsbok.
Det är i samband med arbetet med sin nya bok som författarens alter ego besöker konstnären M och psykologen S. Hon sysslar med lekterapi, hon har kanske mött författaren som barn, det är lite oklart.

Det är en intressant bok. Är det en bok om skapandets vedermödor, om infall och plågan som uppstår när man gräver i själens djup? Är det en självbiografi? Är det lyrik? Är det en essä om konst? Är det en roman? Allt i ett!

Magnus Florin letar efter ränder, kanske för att komma tillrätta med sitt trauma, och det är intressant att se hur mycket ränder han faktiskt hittar. Det finns ränder på de mest oväntade ställen - pröva att leta ränder själv får du se. Ett barns sorg skrivs i ränder...

Det enda som stör mig något är omslaget. Det är alldeles grått. En grå reliefbild, ett foto på ett konstverk av M, pryder framsidan. Det påminner om en kulturtidskrift. Men låt dig inte luras, det är en fin roman på hundra sidor.

.....

Timmen är sen,
men sängen är inte bäddad.
Prinsessan är inte hos prinsen
och babyn är inte räddad.
Ekan och slupen är inte förtöjda
och skomakaren glömmer sin läst.
Ingen stråle bryts i linsen
och sadeln är utan häst.
Kopplade är inte vagn och lok
och ingen läser ännu denna bok.

utdrag ur dikt på s 54

2009 års bok för Sveriges Allmänna Konstförening heter förresten In i bilden, ut bland orden. Omslaget är randigt. Magnus Florins bidrag är ett utdrag ur hans bok, den del som handlar om ett av M:s foton, och som heter - Ränderna...

Festivaler från soffan

Nu sätter snart musikfestivalsäsongen igång. 16-åringarna ser fram emot lervälling, camping och camping i lervälling. Vi andra, som är lååångt över 16, men ändå älskar konsertkänslan för mycket för att avstå, hoppas desperat på att bli tagna för arrangörer eller något annat som ändå känns OK.

Men det finns alternativ till att åka på festivaler: upplev dem från fåtöljen! På biblioteket finns en rad väldigt bra musikdvd’s för alla smakriktningar. En personlig favorit är Red Hot Chili Peppers konsert vid Slane Castle (konserten är så bra att jag nästan blev besviken när jag sen såg dem på riktigt). RHCP är det ultimata livebandet: bra musiker med mycket energi och med stor och intressant låtkatalog att ösa ur.

En härlig utgivning i vår är "Nirvana live at Reading", som fick 93 av 100 poäng på sajten Metacritic. Allt från första scenen där Kurt Cobain rullas ut i rullstol, klädd i sjukhusdräkt med lång, blond peruk till det obligatoriska sönderslagandet av instrument i sista är detta en spelning som känns historisk. Nirvana blev ju grungeikoner på 90-talet, men redan under öppningslåten Breed påminns jag om att Nirvana är mer än grunge. Det här är tidlös tung rock som gör sig väldigt bra live. Det är en konsert i stort sett utan visuella effekter, om man inte räknar Tony Hodgkinson, en kille som dansar frenetiskt på scen. Han flaxar med armarna, hoppar som en indian, slänger med håret och känns nästan som en fjärde medlem. Inte är det så mycket mellansnack heller. Men det som är där är ofta värt att notera (åtminstone som kuriosa). Mellan Lithium och About a Girl drar basisten Krist ett riktigt torrt skämt, som jag skrattade åt en hel dag efteråt (till förtret för vissa i min omedelbara omgivning som knappt tyckte det var kul första gången).



Ang Lees spelfilm ”Taking Woodstock” är en varm, rolig utvecklingshistoria om Elliot Tiber som växer upp i ett litet samhälle med rysk-judiska föräldrar. Den här sommaren har han gett upp sina försök att försörja sig som inredningsdesigner i New York för att istället försöka få föräldrarnas motell ”El Monaco Casino and Bah Mitzvah” på fötter (stället ser ut som om Peps Persson skötte underhållet). Grannstaden har sagt nej till en stor hippiefestival och då ser Elliot sin chans att både få in extra pengar och ha kul under tiden. Porträttet av mamman (en bastant dam som till och med får maffian att darra) är helt oförglömligt! Filmen innehåller inte ett enda liveklipp, inte heller någon konsertmusik, ändå känns det som om man har varit där när man har sett den. Men det beror väl på att festivalupplevelsen inte bara handlar om musik.

Drottningar

Det har väl knappast undgått någon att det ska vara ett kungligt bröllop i sommar med kronprinsessan Victoria i huvudrollen. Om det är orsaken till att det kommer så många biografier om drottningar vet jag inte, men så är det i alla fall.

Moa Matthis: Maria Eleonora: drottningen som sa nej handlar om Gustav II Adolfs drottning och mor till blivande drottning Kristina.

Stig Hadenius: Drottning Victoria av Sverige. Hon var gift med Gustav V och Sveriges drottning från 1907.

Roger Lundgren: Ingrid: prinsessa av Sverige och drottning av Danmark, som var vår kungs faster och mor till den nuvarande drottningen av Danmark.

I alla tre böckerna ges porträtt av dessa historiska kvinnor, präglade av den tid och miljö de levde i.

Även på film handlar det om en drottning. I ”Young Victoria”, som kommit på DVD i år, är huvudkaraktären drottning Victoria av England. Att hon levde väldigt länge och är den monark som suttit på en kunglig tron längst kände jag till, men i denna film får man se henne som ung och föreställa sig hur det kan ha varit att vid 18 års ålder bli drottning och styra det brittiska imperiet. Alla historiska fakta är antagligen inte korrekta, men filmen väcker intresse för historien och för relationen med kusin Albert, även om man redan från börja vet hur det går. Kul att se drottning Victoria som ung, kvick och rolig och inte den allvarliga lite tjocka tanten i svart som, i alla fall är den bild jag har av henne.

Guldpalmen 2010

Lagom till att den politiska krisen ebbat ut kan Thailand glädja sig åt en smula kulturell strålglans. Igår fick nämligen den thailändska regissören och festivalfavoriten Apichatpong Weerasethakul – som med långsamma och mystiska dramer som Blissfully yours och Tropical malady skapat en säregen och personlig filmkonst – ta emot guldpalmen i Cannes för sin nya Lung Boonmee Raluek Chat (Uncle Boonmee who can recall his past lives). Det lär vara en lyrisk film om en åldrad döende mans resa in i djungeln som kretsar kring reinkarnation och vålnader. Med andra ord något att se fram emot. Tyvärr har Weerasethakuls filmer, så vitt jag vet, inte distribuerats i Sverige. Vi får hoppas på att detta ändras nu. Däremot är det möjligt att streema flera av regissörens tidigare filmer (för en mindre avgift) på sajten MUBI.

Marilyn x 2

1962 dog Marilyn Monroe, 36 år gammal, men denna lysande komedienne fortsätter att fascinera år efter år. Jag ser framemot två verk om henne som kommer framöver.

Många biografier har skrivits om Marilyn men frågan är om inte Joyce Carol Oates med sitt psykologiska porträtt i den mångnyanserade och känsliga, pseudodokumentära romanen Blonde lyckats komma den mytomspunna stjärnan närmast. Under våren har den monumentala romanen, med sina närmare 900 sidor, diskuterats och analyserats i P1:s Bokcirkeln i fem avsnitt. Om ni missat denna djupdykning i en av 00-talets starkaste böcker finns programmen på SR:s hemsida tillsammans med diskussioner, chattar och annat läsvärt. Redan finns en tevefilmatisering av romanen men denna kan på inga sätt mäta sig mot vad som komma skall. I början av nästa år sätter inspelningarna igång av en långt mer påkostad filmversion, regisserad av Andrew Dominik som senast gjorde The assassination of Jesse James by the coward Robert Ford. Norma Jeane kommer att spelas av Naomi Watts.

Lite närmre i tiden ligger utgivningen av boken Fragments. Den innehåller Monroes dagboksanteckningar, personliga brev, dikter och tankar, material som aldrig tidigare publicerats. Det skall bli verkligt intressant läsning att se vad Marilyn själv tänkte om sitt liv och den inte alltid smickrande bild av henne som stjärnkulten innebar. Materialet som är samlat i boken har lämnats till förlaget av Anna Strasberg som 1982 ärvde det efter sin make Lee Strasberg, vän och lärare till Monroe. De olika texterna är daterade tillbaka till 40-talet och sträcker sig fram till 1962 och täcker så vitt skilda ämnen som recept och italiensk renässanskonst. ”It helps to illuminate her character and gives her an intellectual and literary substance that many people did not suspect” säger bokens redaktör. Håll utkik i bibliotekshyllorna till hösten!

Om ni fortfarande är inne och söker på SR:s hemsida så passa på att gå in på P1-programmet Kinos sida. Kino har alltid hörvärda klassikerporträtt, ofta gjorda av Lars Lönnroth, och för ett par veckor sedan var klassikern den underbara musikalkomedin Herrar föredrar blondiner av Howard Hawks och givetvis med Marilyn Monroe i en av huvudrollerna.

Inger Edelfeldt till Kristianstad bokfestival

För mig är det väldigt roligt att årets bokfestval kan presentera Inger Edelfeldt. Hon har länge varit den unga svenska litteraturens stora stjärna, omskriven och prisbelönt. Hon gjorde debut redan 1977 med Duktig pojke och har därefter gett ut ett tjugotal titlar; romaner, bilderböcker, seriealbum, lyrik och noveller. Titlar som Den täta Elden, Kamalas bok, Den förunderliga kameleonten och Det hemliga namnet. 2008 gav hon ut sagosamlingen Namnbrunnen. Hon har även utbildat sig till zencoach och givit ut Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor 2010.

Min första bekantskap med Inger Edelfeldt var novellsamlingen Den förunderliga kameleonten, utgiven 1995. Berättelser som verkligen känns. Hon når fram och det är inte alltid behagligt. I Rovdjursvinden får en mamma det värsta beskedet en mamma kan få, din 17-åriga dotter har blivit påkörd av en bil och dödats. Utomordentligt skickligt för Edelfeldt oss med i moderns tankar och robortartade handlingar efter beskedet. I novellen Skapelsen blir en kvinna besatt i att skulptera först djur sedan människan. Hon börjar i källaren och fortsätter på vinden. Där blir de till i hemlighet, en hon och en han. Hon går mer och mer in i sin skapelse men samtidigt blir hon mer och mer vanvårdad och upplöst. Hennes man håller sig mer och mer borta.

Hennes berättelser är inte nattsvarta utan det finns alltid en lösning på allt, eller så känns det så. Hon rör sig med suverän behärskning och ofattbar inlevelse genom olika åldrar över hela spektret av livslösningar. Har man inte läst Inger Edelfeldt, så bör man verkligen det. Hon är en av de absolut bästa svenska författarna och hon skriver för alla åldrar. Det ska verkligen bli spännande att ta del av hennes bok Samtal med djävulen, som kommer ut i höst. Den ska handla om ett samtal mellan två som av en slump träffas på ett tåg. Ett laddat möte med brännande och svåra existentiella frågor.

Älskade katter

Jag är uppväxt med både hund och katt som husdjur så när jag flyttade hemifrån blev det naturligt att skaffa katt. Min nuvarande är en stilig grå herre i sina bästa år som gärna umgås med grannens katter. Ibland lämnar han små presenter utanför ytterdörren, det har även hänt att han har överlämnat dem personligen. Jag är inte särskilt förtjust i döda åkersorkar, men jag berömmer honom och kastar sedan ut det döda bytet när han vänder ryggen till. Katter är fascinerande djur, de går inte att dressera utan går sin egen väg. Jag har läst någonstans: om man ropar på en hund så kommer den, en katt tar emot meddelandet och ber att få återkomma. Om en katt inte är nöjd med sin husse eller matte så kan den bara ge sig iväg och flytta in hos någon annan.

En charmig och sann berättelse är den om ”Bibliotekskatten Dewey”. I en stad i Iowa, USA, hittade personalen en morgon något oväntat i bokinkastet. Det var en liten frusen och hungrig kattunge. Personalen tog hand om honom och döpte honom till Dewey Readmore Books. Trots motstånd från stadens styrande fick Dewey stanna kvar på biblioteket och blev med tiden en riktig kändis. Dewey hade en osviklig förmåga att alltid kunna känna vilken besökare som behövde hans sällskap.

”Varför gör katten så” undrar man ju ibland. Det och en del annat får man veta om man läser Susanna Roséns bok. Jag tycker den är så intressant och användbar att jag har ett eget exemplar hemma i bokhyllan.

”Din katts hemligheter : boken din katt skulle vilja att du läste” av Vicky Halls, ger råd om hur relationen mellan människa och katt kan utvecklas. Dessutom skriver Vicky Halls om hur det är att sörja en älskad katt och hur man kommer över förlusten.

Om man funderar på att köpa en raskatt kan man låna ”Vilken katt passar mig”? I den boken beskriver Ylva Stockelberg olika kattraser, deras speciella egenskaper, vilka trivs som ensamkatter, vilka behöver sällskap osv.
”Bonniers stora bok om katter” innehåller, förutom olika kattraser, även tips om man vill ställa ut sin katt eller använda den för avel.

Har ni missat hur man går tillväga för att ge sin katt ett piller så kan ni läsa om det här.

Falkenland/Ångström

Christine Falkenland, född 1967 i Bohuslän, svensk författare, poet och journalist. Fick Svenska Dagbladets litteraturpris 2003 och Sveriges Radios romanpris 2004 för romanen Öde. Rekommenderas för vuxna människor som gillar stora känslor - goth, olycklig kärlek och krypande onåd. En hämnare, inte ett offer. Utsatt, men en medfånge i sitt tillstånd. Spännande!

Läs mer om henne i Alla de andra som också skrev: essäer, samtal och dagböcker av Thomas Nydahl.

Illusio 1991
Huvudskalleplatsen 1992
Ve 1994
Blodbok 1995
Släggan och städet 1996
Skärvor av en sönderslagen spegel 1997
Min skugga 1998
4 x dikter 1999
Själens begär 2000
Öde 2003
Miserere (CD, med tonsättaren Axel Englund) 2004
Om honom 2004
Albert och fiolen 2005
Trasdockan 2006
Dansa Dixi 2006
Josefs resa 2007
4 x prosa 2008
Vinterträdgården 2008

Böcker av författaren på Kristianstad Stadsbibliotek.

En bok som i mitt tycke liknar Christine Falkenland utan att alls vara det: Och allt är förvridet av Emma Ångström. Läs romanen i mikroform här.

Monica Wilderoth, Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta

Det finns många skönlitterära titlar att välja på om man vill läsa om sorg. Vissa av de böcker jag har läst har verkligen gripit tag i mig och låtit mig följa med i huvudpersonens sorgearbete. Andra böcker har lämnat mig stående vid sidan om, i allra värsta fall suckandes med armarna i kors. Monica Wilderoths debut ”Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta” får mig fast redan i titeln. Ännu mer uppslukad blir jag av formen hon har valt för sin text. För här finns inga stödhjul i form av skiljetecken. Hon avslutar i och för sig meningarna med punkt eller frågetecken, men i övrigt är det text som bara flödar på. Det gäller att hitta rätt rytm för läsningen. Dricker man meningarna för fort bränner man sig. Tar man det för långsamt blir tillredningen avslagen. Jag får erkänna att det är långt ifrån alltid som jag själv hittade rätt i bokstavssnårskogen, jag är ganska förtjust i kommatecken, trots allt… Men ibland fick jag härliga belöningar: meningar som jag skulle vilja samla på som snäckor från stranden.

Blendas lillasyster har precis dött. De närmsta dagarna är kaos, vakuum och förnekelse för Blenda och hennes familj. Inför vännerna låtsas hon att allt är bra och resonerar sakligt och förnuftigt. Trine har varit sjuk länge och Blenda berättar att på sistone verkade det som om systern ville dö. Hon ska åka upp till mamma tillsammans med pappa och hans nya danska fru, Anne-Grethe. Det ska bli skönt att komma dit så de får vara tillsammans. Men allt är bara fraser som hon säger för att visa sig tapper, för att inte sorgen ska ta över och sluka henne. Likadant är det när mamma ringer och är orolig för att Blenda inte har svarat.

”Går inte att berätta att hon suttit i fönstret och känt avgrunden mot sitt hjärta och plockat gula blad från sin blomma.

Hon ljuger för bådas skull.

Istället för avgrunden säger hon konsum och mjölk och istället för gula blad frågar hon sin mor hur det är.

Mamma låter rädd och tom. Blenda kan se henne framför sig. Rösten genom luren är en japansk skräckfilm.”

Varvat med återhållsamheten kommer sammanbrotten för Blenda, när sorgen sköljer över henne. Det är författarens sätt att skildra sorgens alla tillstånd i en språklig form som verkligen passar innehållet, som gör att jag varmt rekommenderar denna bok.

En fantastisk sorgbok som också handlar om att förlora en syster är ungdomsboken ”Jag saknar dig, jag saknar dig!” av Peter Pohl. Som så många andra ungdomsböcker passar den också bra för vuxna att läsa.

Barcelona - inte bara fotboll

Barca vann spanska ligan igår. Konkurrensen var stenhård men till slut vann man med tre poäng till godo till Real Madrid. Grattis!

Men Barcelona är faktiskt mer än bara ett fotbollslag, det är en stad också om nu någon skulle ha missat det, och det är en stad med fina litterära traditioner. Det finns naturligtvis en uppsjö med barcelonalitteratur och ska man resa till Kataloniens huvudstad så finns det vid sidan av den obligatoriska guideboken en hel del spännande skönlitteratur där staden har mer eller mindre framträdande plats.
Till de stora Barcelonaromanerna hör Luis Goytisolos Återsken som kvalar in bland de riktigt tunga modernistiska romanerna som man dessutom lär kunna använda som kartbok till staden.
Romanen speglar stadens utveckling under åren 1935-60. Huvudpersonen växer upp i en borgerlig familj och man får följa hans skolgång och militärtjänst samt hans politiska engagemang för det då underjordiska kommunistpartiet. Romanen är den första av fyra delar och tyvärr den enda som finns översatt.
Om tegelstensformatet avskräcker kan man med fördel vända sig till den mer sparsmakade Mercè Rodoreda (1909 -1983). Diamanttorget är mycket karaktäristisk för Rodoredas prosa. Det är berättelsen om en ung kvinna, Natàlia, som utifrån sitt ganska begränsade perspektiv iakttar livet och liksom låter det hända henne. Från en skyddad tillvaro som familjeflicka kastas hon ut i livet då hon träffar sin blivande man Quimet på en dans på Diamanttorget i Barcelona. Quimet är en ung snickare, fantast och drömmare. Bredvid den beskedliga Natàlia framstår han som en vildhjärna. Hon konstaterar i en bisats att hennes mamma aldrig hade berättat för henne hur män var. Natàlia föder två barn, Quimet drar ut för att försvara staden mot de anstormande falangisterna, det är inbördeskrigets tid, vilket till en början bara märks indirekt. Tillvaron blir dock allt svårare, det blir ont om mat, Quimet rapporteras vara död. Sorgen och umbäranden skildras i samma nyktra, torra prosa som förut. Aldrig ett ord för mycket hos Rodoreda, hennes blick för detaljer är enastående.
Rodoreda gick i landsflykt under Francotiden och levde i större delen av sitt liv en undanskymd tillvaro i Schweiz. Först vid Francos död 1979 kunde hon återvända och upptäckte att hon, sömmerskan från Genève, var en litterär celebritet i sin hemstad.

Har man mer udda preferenser kan man leta rätt på den franske författaren André Pieyre de Mandiargues roman Tornet som fick Goncourtpriset 1967. En smått surrealistisk roman som beskriver Barcelonas skuggsidor, Barrio Gotico som det såg ut på 60-talet med dess myller av barer, bordeller och skumma gränder. Huvudpersonen, fransmannen Sigismond, befinner sig i staden på någon sorts affärsresa men han finner sig alltmer uppslukad av turistens slumpvisa flanerande i en stad fylld av förbjudna lockelser, frikopplad från vardagens krav och hela tiden med ett oöppnat brev som ligger som en tickande bomb hemma på hotellrummet…

The National

Det amerikanska indiebandet The National har hållit på ett tag nu och har utvecklats med varje nytt album. Det stora genombrottet kom för tre år sedan med den rätt magnifika "Boxer". Nu är femte albumet här och det är en naturlig fortsättning på den inslagna vägen, bara ännu mer drömskt och melankoliskt. Soundet är stort och mäktigt, låtarna rör sig framåt i maklig takt och sångaren Matt Berningers dova och mörka röst låter så sorgsen, så sorgsen. Låttitlar som "Terrible Love" och "Afraid of Everyone" talar väl sitt tydliga språk.

Det är omöjligt att inte jämföra med brittiska Tindersticks, även om det faktiskt är lite mer fart över The National. Så har man ju också en fantastisk trummis som tillåts banka loss lite här och där. En väldigt egen stil har han också vilket tillsammans med Berningers säregna stämma gör att man genast känner igen gruppen. Det är kanske lite tidigt att utropa det som det mästerverk vi har gått och väntat på. Det vill nog till några genomlyssningar ytterligare, men det är å andra sidan en platta som man gärna har på repeat.

Vi kan också erbjuda "Boxer" till utlån, kanske ändå strået vassare. Dessutom har vi närapå allt som Tindersticks någonsin har spelat in. Tillräckligt för att vältra sig i vemod i veckor framöver.

Klicka på rubriken ovan och lyssna på några smakprov från både "High Violet" och "Boxer".

Inte helt nya böcker

Det är lätt att lockas av de nya böckernas läckra framsidor, av nya, unga författarnamn och av nya boksläpp av bästsäljarna – eller av den författare som kan bli en bästsäljare, som man bara måste läsa nu! Och det finns inget fel i detta, så måste det få vara. Men det finns så mycket annat i bokväg att upptäcka, och åtminstone jag är ganska dålig på att välja ut lite äldre böcker för läsning, det händer mig helt enkelt inte tillräckligt ofta. Jag tänker såväl på gamla klassiker som på böcker som inte nödvändigtvis måste vara särskilt gamla, men som med tiden har visat sig vara lästa och betydelsefulla verk, t.ex. Toni Morrisons Älskade eller Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare. Som med mycket annat är det förmodligen en balans som fungerar bäst, i det här fallet en balans mellan det nya och det inte helt nya i litteraturen.
En av mina favoritförfattare i kategorin ”inte helt nya” är Harry Martinson. Särskilt denna årstid påminns jag om mitt goda förhållande till Martinson, vilket hänger ihop med att det var vid denna årstid jag först läste honom, nässlorna blommade snart, och hans naturdiktning kommer nu så väl till sin rätt. Jag är, liksom Martinson, uppvuxen i trakterna kring Göinge, och har inte svårt att föreställa mig hans naturskildringar. Hans självbiografiska roman Nässlorna blomma beskriver svåra levnadsvillkor såväl för barnet Harry som för många av människorna i hans omgivning, så som verkligheten såg ut för väldigt många i ett inte alltför avlägsen förflutet. Det är en speciell känsla att vandra runt i Göingemarkerna med Martinsons diktrader i bakhuvudet:
När krediten var slut
klingade här ödsligt en tom mjölkkanna
bitterhetsklocka
i utvandrarens tafatt dröm
om Västern.
Nu susar vinden till ingen.
Torpen dogo bråddöd bland sina liljor.
Men det rosslar ännu i skorstensmurarna.
Nässlorna blomma.
”Göinge” ur Natur 1934

Bergtagen

Den vetenskapliga upptäckten att människor och neandertalare har mer gemensamt än vi trott fick mig att tänka på historier om troll och bortbytingar.


Mårten Melins bok Som trolleri är en bok full av underfundig humor och oanade vändningar. Låt dig inte luras av att den står bland Mellanåldersböcker (för barn 9-12 år) - det är en bok för alla åldrar. Det heter ju inte förtrollad utan anledning...



Karin Nilsson Bergtagen - en bok om skogsrå, troll och småfolk hylla Mz handlar även den delvis om troll. På samma hylla står även böcker om folktro och folkseder, bland annat böcker om Kristi Himmelfärds dag).
Thomas Manns Bergtagen har samma titel men handlar mer om kärlek än om troll...

Adam Helms Lecture 2010, som delvis handlar om Susan Sontag, Thomas Mann och litteraturkritik, kan du se här (windows media-format).

Vanessa och Virginia

Det har de senaste åren blivit ganska vanligt att skriva romaner om verkliga personer. Att som författare ta det man vet om en känd persons liv och sen föra det till en egen berättelse. Att helt enkelt blanda fakta och fiction. Det har den engelska litteraturprofessorn Susan Sellers gjort i sin roman Vanessa och Virginia, som handlar om författaren Virginia Woolf och konstnären Vanessa Bell.
De båda systrarna som levde vid förra sekelskiftet, stod varandra på många sätt nära, men det fanns redan från unga år en stark rivalitet mellan de båda. I denna roman om deras liv, som är skriven ur Vanessas synvinkel som ett brev till Virginia, ges ett intressant porträtt av deras fantastiska liv kantat av samhällsengagemang, kärlek, sorg, tragedier och för båda i omgångar djupa depressioner. De kämpade båda för att leva ett fritt liv och för sin konst, där Virginia var den mest framgångsrika och där Vanessas avundsjuka lyser igenom. Denna avundsjuka som hela tiden finns där samtidigt som de stöttar och uppmuntrar varandra och har ett nära band och behov av varandra. Det är fascinerande att flyttas tillbaka i tiden och ta del av deras liv från barndomen till vuxet liv.

Det finns flera andra böcker att läsa om Virginia Woolf. Och om man efter att ha läst denna roman känner att man vill fördjupa sig kan man till exempel läsa Lind, Ingela: Leka med modernismen : Virginia Woolf och Bloomsbury-gruppen.
Sen finns ju naturligtvis hennes egna romaner där debutromanen Resan ut för första gången kom ut på svenska i år.

Konstvåren på Österäng

Måndagen den 17 maj klockan 16:00-18:00 är det vernissage för vårens tredje konstutställning på Österängs bibliotek. Denna gång ställer keramikern Gunilla Sundström från Everöd ut. Utställningen pågår till och med den 10 juni. Läs mer om konstnären här. Läs också Kristianstadsbladets artikel om invnigningen av den första utställningen.

Jafar Panahi och den iranska filmen

Den första mars i år greps och fängslades Jafar Panahi, en av den iranska filmens stora regissörer. Det är symptomatiskt för ett land som i åratal försökt ideologiskt styra filmproduktionen och tysta självständiga och kritiska röster.

Under den islamiska revolutionen i Iran 1979 brändes biografer ner och strax efter Khomeinis maktinträde förbjöds filmen för en tid. Så utplånades den modernistiska filmkonst som sakta börjat spira i landet och ersattes av en ideologiskt korrekt filmproduktion, styrd av benhård censur. Nu fick bara regissörer och filmarbetare utbildade efter revolutionen tillåtelse att göra film, den äldre generationen förknippades med shahens dekadenta politik. Bland dem som utbildades efter revolutionen finns idag världsberömda regissören Mohsen Makhmalbaf. Han och hans familj är ett filmhistoriskt kapitel för sig. Båda hans döttrar, Samira och Hana, har följt i pappas fotspår och är nu uppburna regissörer. Hana var bara 19 år när hennes spelfilmsdebut Buddha föll av skam hade premiär. (Läs en intervju i DN här.) Efter kriget mot Irak som präglade stora delar av det iranska 1980-talet fick regissörer som varit verksamma innan revolutionen åter möjlighet att göra film, som Abbas Kiarostami, samtidigt som en tredje generation filmskapare kom fram. Till den tredje generationen hör namn som Bahman Ghobadi och Jafar Panahi. Dessa regissörer tillsammans med en handfull andra utgör navet i vad som skulle utvecklas till den iranska nya vågen, en konstnärligt driven, poetisk, ofta politisk filmvåg som genom sitt bruk av autentiska miljöer och händelser, semidokumentär stil och amatörskådespelare hämtade näring från neorealismen. Mot mitten av 1990-talet började deras filmer dyka upp på de stora festivalerna och i början av 2000-talet var den iranska filmen i fokus på den internationella filmscenen. Fantastiskt var det att en sådan stark filmkultur kunde uppstå i ett totalitärt och censurivrande land som Iran. Det ironiska i sammanhanget är att samma filmer som rönt stor framgång i Europa ofta har totalförbjudits i hemlandet. Kiarostamis vackra Smak av körsbär och Vinden bär oss bannlystes, hela den kontroversiella familjen Makhmalbaf lever i exil och nu sitter alltså Jafar Panahi gripen i Teheran. Världens filmregissörer rasar i protest.

Panahi har gjort en rad socialt medvetna och politiska filmer, ofta kretsande kring kvinnans roll och ställning i det iranska samhället. Han långfilmsdebuterade med Den vita ballongen 1995. 2000 kom hans mörkaste, både tematiskt och stilistiskt, och mest utmanande film Cirkeln. Titeln antyder filmens form, perspektivet skiftar från den ena marginaliserade och förtryckta kvinnan till den andra tills en cirkel slutits och handlingen är tillbaka där allt började. Så tecknas en bild av ett fundamentalistiskt samhälle som begränsar kvinnors rörelsefrihet, men samtidigt blir kvinnorna aldrig ansiktslösa offer utan trotsar gång på gång det fängslande system som omger dem. Kvinnor offside från 2006 är mer humoristisk i sin kritik av det genussegregerade och exkluderande iranska samhället. Den handlar om några tjejer som till varje pris vill ta sig in på läktarna till fotbollsstadion, en plats uteslutande tillåten för män. De klär således ut sig till män för att ta sig förbi raderna av hotfulla vakter som hejdar dem från att ta sig in.

Flera av Panahis filmer finns att streema för några få euro på den utmärkta sidan the auteurs. På biblioteket finns Kvinnor offside att låna. Om man är intresserad av iransk film finns till utlån också Hana Makhmalbafs Buddha föll av skam och Babak Payamis Valdagen, en underfundigt humoristisk och smått surrealistisk film om demokratins och rösträttens förutsättningar i det iranska samhället. Nyligen släpptes också den grymma Soraya M på svensk video. Det är en obehaglig, något onyanserad, film om en kvinna som faller offer för sin psykopatiska makes vrede. Istället för att skiljas när han träffat en ny kvinna vänder han med hjälp av sharialagstifting och hederssnack det omgivande samhället emot sin hustru för att rättfärdiga stening av henne.

Lhasa

När blott 37-åriga Lhasa de Sela rycktes bort från jordelivet på det här årets första dag var det en förlust för musikvärlden som borde ha skapat mer uppståndelse. Men de tre fantastiska album hon hann med under sin tolv år långa, högst sporadiska och nyckfulla, skivkarriär hade inte ännu etablerat henne som den världsartist hon var, trots genomgående hyllningar i all världens press och en hel del sålda album. Det är vi som är de stora förlorarna. Här sitter vi nu med Pink och Lady Gaga.

Lhasa föddes i USA av mexikanska föräldrar, nomadiska och intellektuella utöver det vanliga. Ett kringflackande liv – där endast TV-tittande var bannlyst – förde henne mellan USA och Mexico under hela uppväxten, innan familjen slog sig ner i franska Canada. Mångspråkig och multibegåvad började hon framträda på olika klubbar i Montreal och skapade sig snart ett namn lokalt.

Hennes första album – alltigenom underbara ”La Llorona” – gavs ut i Canada 1997 och i resten av världen året därefter. Helt spanskspråkigt och djupt rotat i mexikansk folkmusik är det ett av de starkaste albumen överhuvudtaget från sent 90-tal. Musicerandet är makalöst och Lhasas röst, alltid passionerad och egensinnig, är det viktigaste instrumentet. Jag förstår inte mycket av texterna, ändå går varje ord rakt in i mig.

Med en oförutsägbarhet som var typisk för henne flyttade hon efter debuten till Frankrike för att jobba på cirkus tillsammans med sina systrar. Det dröjde till 2003 innan hon kom tillbaka med ”The Living Road”, mestadels på spanska men nu med låtar på både franska och engelska. Det är en naturlig fortsättning på debuten, aningen mer kommersiell men fortfarande långt ifrån mittfåran. Man kan höra influenser från franska chansons och till och med popmusik, men när som helst brakar ett gäng mariachi-trumpeter in och ordningen är återställd. "I love a man who's afraid of me" sjunger Lhasa och man tror henne. Ett underbart och rastlöst album som man ofta återvänder till.

Typiskt nog, återigen, tog hon efter detta en längre paus. Först mot slutet av 2008 gick hon en sista gång in i en studio för att spela in sin enda engelskspråkiga skiva, med den självklara titeln ”Lhasa”. En världsturné var planerad till våren 2009, men en cancerdiagnos satte stopp för det. Lhasa hade ett halvår kvar att leva.
Det är hjärtskärande att höra hur sjukdomen redan har försvagat och förminskat hennes röst, men albumet är ändå ett litet mirakel. Folkmusiken är som bortblåst här. Istället får vi tillbakalutad och cool popmusik i atmosfärisk produktion och med exemplariskt och följsamt musicerande. Och även en svårt sjuk Lhasa sjunger sig rakt in i hjärtat på dig.

Alla tre plattorna rekommenderas varmt. De två första hittar du under ”Sydamerikansk folkmusik” (där de står och skräpar alldeles för ofta och länge), den tredje under ”Pop & Rock” (jodå, den står där också, tyvärr).

Engelskt 80-tal

Paul Weller har levererat lysande musik i 36 år, först med The Jam och sedan med The Style Council och sist som soloartist. Hans upphöjda musikaliska status är svår att förneka även för den mest inbitne hårdrocksfanatikern. The Jam gjorde kanske de bästa skivor som gjordes under hela 80-talet. Som ett stort fan av The Jam och till en viss del av även The Style Council har hans solokarriär inte riktigt bjudit på den storhet som hans tidigare musikaliska konstillationerna gjorde. Weller, som soloartist, har stundtals varit mer än lovligt ojämn, hans utgivning har spretat åt många håll. Men hans solokariär har väl aldrig känts avslagen, trött och intensägande. Han verkar lika arg nu som då på olika saker i samhället och han experminterar fortfarande vilt med många olika genrer. Men till och med ett sådant inbitet fan som jag har under senare år tröttat lite på hans utgivning och då inte för att det direkt har varit dåligt. För två år sedan hände något med Wellers musik, hans skiva 22 dreams var absoult lysande och man kände plötsligt något magiskt i hans musik igen. Hans nya skiva Wake up the nation kommer inte riktigt upp till den nivån, men det är en stark skiva, som växer för varje gång man hör den. Denne 52-årige stilikon har hittat mycket energi i 16 explosiva låtar i syftet att väcka en nation. I titelspåret uppmanar han "Get your face off of Facebook and turn off your phone". Musikaliskt är plattan en mix av soul, psykedelia, pop, new wave, oftast i bra blandning. Paul Weller känns mer aktuell och fräsch än vad jag någonsin trott var möjligt. Det roligaste är dock att Weller har tagit den gamle Jam basisten Bruce Foxton till nåder igen. Han spelar lysande bas på Fast car/ slow traffic.

Engelskt 20-tal

Några böcker, och en film, med bra tids- och miljöskildringar från 1920-talets England, dessutom läsvärt och spännande:

"Maisie Dobbs" är en ung kvinna som kommer från fattiga förhållanden. Via en mentor som upptäcker hennes begåvning får hon möjlighet till en akademisk utbildning. 1929 öppnar hon detektivbyrå i London. Hennes första fall, där en man misstänker att hans hustru är otrogen, leder henne tillbaka till första världskriget. Maisie arbetade då på ett fältsjukhus i Frankrike och hennes upplevelser från kriget plågar henne fortfarande.
Jacqueline Winspear har gjort succé med sina deckare om Maisie Dobbs. Det finns ytterligare två böcker översatta till svenska och fler är på gång.

Kate Mortons bok ”Dimmornas lek” utspelar sig dels i nutid och dels på 20-talet. Den åldriga Grace Bradley blir kontaktad av en kvinna, Ulrika, som gör en film om poeten Robert Hunter. Filmen handlar om hans relation till de båda systrarna Hartford och om hans självmord 1924 på godset Riverton Manor. På den tiden arbetade Grace som husa på godset och Ulrika är intresserad av att höra vad hon minns. Grace fick ett speciellt förhållande till en av systrarna, hon fick höra förtroenden och hemligheter som hon aldrig berättat för någon. Men nu är Grace beredd att avslöja vad som egentligen hände när Robert Hunter dog.

Jag måste naturligtvis nämna Evelyn Waughs bok ”En förlorad värld”. Berättelsen om en engelsk adelsfamiljs och dess undergång skildras av Charles Ryder, en medelklassgrabb som lär känna aristokraten Sebastian Flyte i Oxford 1923. ”En förlorad värld” eller ”Brideshead revisited” som den heter i original har blivit både tv-serie (på 80-talet) och film (2009) med bl.a. Emma Thompson i en av rollerna.

T(r)yckfrihet

Presstöd, journalistik och källkritik har diskuterats ivrigt den senaste veckan. Sedan 1993 firas 3 maj som Pressfrihetens dag runtom i världen. En sammanslutning som slåss för pressfrihet är Reportrar utan gränser. I år gick norska författarföreningens yttrandefrihetspris till den svenske, fängslade journalisten Dawit Isaac.

Journalistik står på hylla Bt, (publicistik) pressetik på hylla Dg.


Romaner som berör åsikts-, yttrande- och tryckfrihet är bland andra dystopierna Kallocain av Karin Boye, Kall feber av Jerker Virdborg, 1984 av George Orwell och Du sköna nya värld av Aldous Huxley.

Sist men inte minst har vi Fahrenheit 451 av Ray Bradbury, som inleds så här:

" Det var ett nöje att bränna. Det var särskilt roligt att se ting förintas, se dem svartna och förändras. När han höll mässings-munstycket i sina knutna nävar och den stora pytonormen sprutade sitt giftiga fotogen över världen dunkade blodet i huvudet på honom och hans händer var som händerna på en fantastisk dirigent, som spelar alla symfonier av eld och brand för att blåsa rent bland historiens spillror och förkolnade ruiner. Med den symboliska hjälmen, märkt 451, på sitt envisa huvud och ögonen lågande vid tanken på vad som skulle komma gav han tändaren ett lätt slag och huset slog upp i glupska flammor som svedde kvällshimlen röd och gul och svart. Han klev omkring i en svärm av eldflugor. Helst av allt skulle han velat steka äpplen i brasan medan böckerna med ett flaxande som av duvvingar dog på husets veranda och gräsmatta. Medan böckerna fladdrade upp i sprakande virvlar och blåste bort på en vind som mörknat av branden."

Indiekrautisk vår

Indiemusik ligger mig varmt om hjärtat. Men att beskriva musiken är inte så lätt. Ordet independent ligger till grund, det vill säga musik som inte är så kommersiellt gångbar och som ges ut på mindre skivbolag (t.ex. Rough Trade). Numera tänker man mer på en speciell sorts musikgenre eller ett speciellt sound. Alternativ pop eller rock som når bortom listmusiken, skulle man kunna säga. Termen krautrock låter än mer obskyr! Kortaste vägen att förstå den är att tänka på Kraftwerk. Tyskland, 70-tal och mekanisk progressiv rock. (På stadsbiblioteket finns Neu! för den som vill lyssna in sig mer.)

Passar det då verkligen med indie och kraut på våren? Är det inte bara musik med tungt svårmod som några långluggade shoegazers levererar så där lagom monotont? Nja, det stämmer inte helt. Det finns svävande, champagnebubblande och vårregnsfrisk indiepop med krautsmak också. Dessutom från Sverige! Alla har de lyckats med att göra sina skivtitlar och skivomslag mer eller mindre ointressanta för den bredare publiken. (Oftast med konstnärliga men oinformativa texthäften.)

Ikons är en grupp från Göteborg som består av sex musiker + en videokonstnär och borde så klart upplevas live. Det självbetitlade albumet bjuder inledningsvis på en knappt 8 minuter lång instrumental resa och hela skivan känns ibland som ett rymdepos. Fast så där svårt som jag får det att låta nu är det inte. Redan på andra och tredje spåret når man rymdbasen och där är det fest! I 80-talstappning, a’ la Joy Division (både syntarna och den dova Ian Curtis-liknande mummelsången på ”Honey” sätter referensen i första anslaget). Det svenska bandet Silverbullit märks också i musiken, men Ikons är inte fullt så rockiga och har dessutom något alldeles eget som gör dem väl värda att upptäcka. Min favorit på skivan är den instrumentala ”Guns” som blandar garagegitarrer med kosmiska syntljud.

jj är ett Göteborgsbaserat band som jobbar hårt på att vara mystiskt anonyma. (Kanske vill de att man utläser det Jules et Jim, som det finns en vink om i texthäftet?) Deras musik är svävande, ja rent av eterisk, med valiumsläpig sång. Som en porlande vårbäck, vacker och meditativ. Ett tips är att inte sträcklyssna, för rösten blir lite väl enformig efter ett tag. Hitlåten ”Let go” är på gränsen till vad jag klarar av. Den balanserar farligt nära att låta som Enya i new age-tappning (man kan säkert redan höra panflöjtsversionen på Lilla Torg…). Men det finns ändå något genialiskt med gruppen som gör att jag vill lyssna vidare.

This is head är ute på en miniturné på biblioteken i vår kommun eller okej, skivan ”0001” är det. Därför kan jag inte skryta med att vara särskilt inlyssnad på dem, tyvärr. De är kritikerfavoriter och till skillnad från de flesta andra band i det här inlägget från Malmö istället för Göteborg. Musiken är mer handfast än Ikons och jj, men det är experimentellt ändå. Lite U2 möter postpunk med syntblipp. Fast den jämförelsen lät kanske snarare avskräckande än inbjudande? Hur som helst gav låt ”0011” minst sagt mersmak och det här är ett band att kolla närmare på.

Så till sist måste jag tipsa om den uppskrivna Anna von Hausswolff som släpper debutskivan med den upplyftande titeln ”Singing from the grave” i veckan. (Hon är dotter till konstnären Carl Michael von Hausswolff som hade skivbolaget Radium på 80-talet.) Det här är en tjej som använder rösten som ett instrument och som jämförs med PJ Harvey. På spåret ”Pills” finns snarare Kate Bush med. Hon är en av de roligaste bokningarna på årets Siesta!-festival i Hässleholm, så missa inte henne om du ska dit!

En dag på biblioteket

Det är aldrig trevligt när vår poliskår besöker biblioteket, för de är sällan här för att låna något. Å andra sidan vill vi sällan ha tillbaka det dom tar med sig härifrån.


När tre storvuxna konstaplar steg in igår, Valborgsmässoafton, trodde vi att de tänkte låna lite ljudböcker för nattskiftet. När två till anslöt började vi fundera. Under tiden stod två märkbart nervösa män vid vår disk och försökte fylla i ansökningar för lånekort. Det gick inte alls bra för dom. De bestämde sig för att de inte behövde lånekort trots allt, och började gå härifrån. Om det inte hade varit för alla jädra poliser som stod i vägen. De hade blivit fler också. Jag tappade räkningen där, men jag tror att jag såg åtminstone nio stycken. Jag visste inte ens att vi hade så många poliser i stan.


Det visade sig att det begåtts en stöld i en juvelerarbutik i centrum. Hur förövarna spårats till bibblan vet jag inte, men insatsen var helt och hållet lyckad. Tjyvarna greps och alla var nöjda. Ja, tjuvarna själva var väl inte så glada, men det blev inget bråk om saken. Jag var imponerad av hur lugnt allting gick till. Inga låntagare märkte att nio poliser var i lokalen, personalen utgick ifrån att den årliga poliskonventionen skulle äga rum i Gustaf Hellström-rummet, och innan någon visste ordet av var det över. Proffsigt! I USA hade två polismän med dragna pistoler gastat "On the ground motherfuckers!" och lite av vårstämningen hade gått ur den där fina eftermiddagen.

En trevlig polisman kom och ursäktade uppståndelsen, men det var ju inte precis hans fel. Men ingen av DE nio lånade något när dom nu var där. De får väl sina kickar nånannanstans. Jag var bara glad att ingen frågade om vi har Ebba Gröns "Skjut en snut". Jag hade definivt ljugit och sagt nej. En jäkligt korkad låt, för övrigt, vilket jag hoppas att denna anekdot demonstrerar.