Monica Wilderoth, Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta

Det finns många skönlitterära titlar att välja på om man vill läsa om sorg. Vissa av de böcker jag har läst har verkligen gripit tag i mig och låtit mig följa med i huvudpersonens sorgearbete. Andra böcker har lämnat mig stående vid sidan om, i allra värsta fall suckandes med armarna i kors. Monica Wilderoths debut ”Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta” får mig fast redan i titeln. Ännu mer uppslukad blir jag av formen hon har valt för sin text. För här finns inga stödhjul i form av skiljetecken. Hon avslutar i och för sig meningarna med punkt eller frågetecken, men i övrigt är det text som bara flödar på. Det gäller att hitta rätt rytm för läsningen. Dricker man meningarna för fort bränner man sig. Tar man det för långsamt blir tillredningen avslagen. Jag får erkänna att det är långt ifrån alltid som jag själv hittade rätt i bokstavssnårskogen, jag är ganska förtjust i kommatecken, trots allt… Men ibland fick jag härliga belöningar: meningar som jag skulle vilja samla på som snäckor från stranden.

Blendas lillasyster har precis dött. De närmsta dagarna är kaos, vakuum och förnekelse för Blenda och hennes familj. Inför vännerna låtsas hon att allt är bra och resonerar sakligt och förnuftigt. Trine har varit sjuk länge och Blenda berättar att på sistone verkade det som om systern ville dö. Hon ska åka upp till mamma tillsammans med pappa och hans nya danska fru, Anne-Grethe. Det ska bli skönt att komma dit så de får vara tillsammans. Men allt är bara fraser som hon säger för att visa sig tapper, för att inte sorgen ska ta över och sluka henne. Likadant är det när mamma ringer och är orolig för att Blenda inte har svarat.

”Går inte att berätta att hon suttit i fönstret och känt avgrunden mot sitt hjärta och plockat gula blad från sin blomma.

Hon ljuger för bådas skull.

Istället för avgrunden säger hon konsum och mjölk och istället för gula blad frågar hon sin mor hur det är.

Mamma låter rädd och tom. Blenda kan se henne framför sig. Rösten genom luren är en japansk skräckfilm.”

Varvat med återhållsamheten kommer sammanbrotten för Blenda, när sorgen sköljer över henne. Det är författarens sätt att skildra sorgens alla tillstånd i en språklig form som verkligen passar innehållet, som gör att jag varmt rekommenderar denna bok.

En fantastisk sorgbok som också handlar om att förlora en syster är ungdomsboken ”Jag saknar dig, jag saknar dig!” av Peter Pohl. Som så många andra ungdomsböcker passar den också bra för vuxna att läsa.