Lhasa

När blott 37-åriga Lhasa de Sela rycktes bort från jordelivet på det här årets första dag var det en förlust för musikvärlden som borde ha skapat mer uppståndelse. Men de tre fantastiska album hon hann med under sin tolv år långa, högst sporadiska och nyckfulla, skivkarriär hade inte ännu etablerat henne som den världsartist hon var, trots genomgående hyllningar i all världens press och en hel del sålda album. Det är vi som är de stora förlorarna. Här sitter vi nu med Pink och Lady Gaga.

Lhasa föddes i USA av mexikanska föräldrar, nomadiska och intellektuella utöver det vanliga. Ett kringflackande liv – där endast TV-tittande var bannlyst – förde henne mellan USA och Mexico under hela uppväxten, innan familjen slog sig ner i franska Canada. Mångspråkig och multibegåvad började hon framträda på olika klubbar i Montreal och skapade sig snart ett namn lokalt.

Hennes första album – alltigenom underbara ”La Llorona” – gavs ut i Canada 1997 och i resten av världen året därefter. Helt spanskspråkigt och djupt rotat i mexikansk folkmusik är det ett av de starkaste albumen överhuvudtaget från sent 90-tal. Musicerandet är makalöst och Lhasas röst, alltid passionerad och egensinnig, är det viktigaste instrumentet. Jag förstår inte mycket av texterna, ändå går varje ord rakt in i mig.

Med en oförutsägbarhet som var typisk för henne flyttade hon efter debuten till Frankrike för att jobba på cirkus tillsammans med sina systrar. Det dröjde till 2003 innan hon kom tillbaka med ”The Living Road”, mestadels på spanska men nu med låtar på både franska och engelska. Det är en naturlig fortsättning på debuten, aningen mer kommersiell men fortfarande långt ifrån mittfåran. Man kan höra influenser från franska chansons och till och med popmusik, men när som helst brakar ett gäng mariachi-trumpeter in och ordningen är återställd. "I love a man who's afraid of me" sjunger Lhasa och man tror henne. Ett underbart och rastlöst album som man ofta återvänder till.

Typiskt nog, återigen, tog hon efter detta en längre paus. Först mot slutet av 2008 gick hon en sista gång in i en studio för att spela in sin enda engelskspråkiga skiva, med den självklara titeln ”Lhasa”. En världsturné var planerad till våren 2009, men en cancerdiagnos satte stopp för det. Lhasa hade ett halvår kvar att leva.
Det är hjärtskärande att höra hur sjukdomen redan har försvagat och förminskat hennes röst, men albumet är ändå ett litet mirakel. Folkmusiken är som bortblåst här. Istället får vi tillbakalutad och cool popmusik i atmosfärisk produktion och med exemplariskt och följsamt musicerande. Och även en svårt sjuk Lhasa sjunger sig rakt in i hjärtat på dig.

Alla tre plattorna rekommenderas varmt. De två första hittar du under ”Sydamerikansk folkmusik” (där de står och skräpar alldeles för ofta och länge), den tredje under ”Pop & Rock” (jodå, den står där också, tyvärr).