Indiekrautisk vår

Indiemusik ligger mig varmt om hjärtat. Men att beskriva musiken är inte så lätt. Ordet independent ligger till grund, det vill säga musik som inte är så kommersiellt gångbar och som ges ut på mindre skivbolag (t.ex. Rough Trade). Numera tänker man mer på en speciell sorts musikgenre eller ett speciellt sound. Alternativ pop eller rock som når bortom listmusiken, skulle man kunna säga. Termen krautrock låter än mer obskyr! Kortaste vägen att förstå den är att tänka på Kraftwerk. Tyskland, 70-tal och mekanisk progressiv rock. (På stadsbiblioteket finns Neu! för den som vill lyssna in sig mer.)

Passar det då verkligen med indie och kraut på våren? Är det inte bara musik med tungt svårmod som några långluggade shoegazers levererar så där lagom monotont? Nja, det stämmer inte helt. Det finns svävande, champagnebubblande och vårregnsfrisk indiepop med krautsmak också. Dessutom från Sverige! Alla har de lyckats med att göra sina skivtitlar och skivomslag mer eller mindre ointressanta för den bredare publiken. (Oftast med konstnärliga men oinformativa texthäften.)

Ikons är en grupp från Göteborg som består av sex musiker + en videokonstnär och borde så klart upplevas live. Det självbetitlade albumet bjuder inledningsvis på en knappt 8 minuter lång instrumental resa och hela skivan känns ibland som ett rymdepos. Fast så där svårt som jag får det att låta nu är det inte. Redan på andra och tredje spåret når man rymdbasen och där är det fest! I 80-talstappning, a’ la Joy Division (både syntarna och den dova Ian Curtis-liknande mummelsången på ”Honey” sätter referensen i första anslaget). Det svenska bandet Silverbullit märks också i musiken, men Ikons är inte fullt så rockiga och har dessutom något alldeles eget som gör dem väl värda att upptäcka. Min favorit på skivan är den instrumentala ”Guns” som blandar garagegitarrer med kosmiska syntljud.

jj är ett Göteborgsbaserat band som jobbar hårt på att vara mystiskt anonyma. (Kanske vill de att man utläser det Jules et Jim, som det finns en vink om i texthäftet?) Deras musik är svävande, ja rent av eterisk, med valiumsläpig sång. Som en porlande vårbäck, vacker och meditativ. Ett tips är att inte sträcklyssna, för rösten blir lite väl enformig efter ett tag. Hitlåten ”Let go” är på gränsen till vad jag klarar av. Den balanserar farligt nära att låta som Enya i new age-tappning (man kan säkert redan höra panflöjtsversionen på Lilla Torg…). Men det finns ändå något genialiskt med gruppen som gör att jag vill lyssna vidare.

This is head är ute på en miniturné på biblioteken i vår kommun eller okej, skivan ”0001” är det. Därför kan jag inte skryta med att vara särskilt inlyssnad på dem, tyvärr. De är kritikerfavoriter och till skillnad från de flesta andra band i det här inlägget från Malmö istället för Göteborg. Musiken är mer handfast än Ikons och jj, men det är experimentellt ändå. Lite U2 möter postpunk med syntblipp. Fast den jämförelsen lät kanske snarare avskräckande än inbjudande? Hur som helst gav låt ”0011” minst sagt mersmak och det här är ett band att kolla närmare på.

Så till sist måste jag tipsa om den uppskrivna Anna von Hausswolff som släpper debutskivan med den upplyftande titeln ”Singing from the grave” i veckan. (Hon är dotter till konstnären Carl Michael von Hausswolff som hade skivbolaget Radium på 80-talet.) Det här är en tjej som använder rösten som ett instrument och som jämförs med PJ Harvey. På spåret ”Pills” finns snarare Kate Bush med. Hon är en av de roligaste bokningarna på årets Siesta!-festival i Hässleholm, så missa inte henne om du ska dit!