Anonyma Bokomaner

Visst borde det finnas en sådan sammanslutning för oss som helt tappat greppet om vår läsning? Vi som har hem som ser ut som bokkvartar, som inte kan gå förbi en bokhylla utan att komma på minst tre titlar som vi vill adoptera med en gång och som ställer oss och läser om det så bara är 5 minuters väntetid på bussen.

Är man dessutom som jag bibliotekarie är ju tillgången på litteratur oändlig. Prova avhållsamhet när du är ständigt omringad av kilovis med böcker! Under terminstid är det enklare att hålla läsintaget någorlunda i schack. Då läser jag mest på beting, det vill säga utvalda romaner eller barnböcker som ingår i de olika bokpresentationer vi har för allmänhet och barngrupper. Det kan slinka ner en eller annan fackbok under den här tiden, men ofta begränsas intaget drastiskt ändå. Men i maj kommer (oftast) perioden med fri läsning och då är det lätt att gå från måttlig dos till frosseri.

När konsumtionsnivån är riktigt hög kan jag till och med råka ut för minnesluckor. Jag minns att vi hade trevligt tillsammans, men vad hände egentligen och vad hette de olika människorna som var med nu igen?

Det finns också uppenbar risk för ohälsosamt blandmissbruk, när man passerar tidskriftsavdelningen eller filmhyllan och kanske redan har fått med sig en novellsamling hem förutom den där ungdomsboken man länge hade tänkt läsa...

Den senaste veckan har jag åtminstone öppet erkänt mitt missbruk och det är väl första steget? Men välmenande kollegor har också precis introducerat mig för en tyngre drog: läsplattan! I och med den går det ju att smyga med beroendet på ett helt annat sätt. Härligt, härligt, men farligt, farligt.