Festivaler från soffan

Nu sätter snart musikfestivalsäsongen igång. 16-åringarna ser fram emot lervälling, camping och camping i lervälling. Vi andra, som är lååångt över 16, men ändå älskar konsertkänslan för mycket för att avstå, hoppas desperat på att bli tagna för arrangörer eller något annat som ändå känns OK.

Men det finns alternativ till att åka på festivaler: upplev dem från fåtöljen! På biblioteket finns en rad väldigt bra musikdvd’s för alla smakriktningar. En personlig favorit är Red Hot Chili Peppers konsert vid Slane Castle (konserten är så bra att jag nästan blev besviken när jag sen såg dem på riktigt). RHCP är det ultimata livebandet: bra musiker med mycket energi och med stor och intressant låtkatalog att ösa ur.

En härlig utgivning i vår är "Nirvana live at Reading", som fick 93 av 100 poäng på sajten Metacritic. Allt från första scenen där Kurt Cobain rullas ut i rullstol, klädd i sjukhusdräkt med lång, blond peruk till det obligatoriska sönderslagandet av instrument i sista är detta en spelning som känns historisk. Nirvana blev ju grungeikoner på 90-talet, men redan under öppningslåten Breed påminns jag om att Nirvana är mer än grunge. Det här är tidlös tung rock som gör sig väldigt bra live. Det är en konsert i stort sett utan visuella effekter, om man inte räknar Tony Hodgkinson, en kille som dansar frenetiskt på scen. Han flaxar med armarna, hoppar som en indian, slänger med håret och känns nästan som en fjärde medlem. Inte är det så mycket mellansnack heller. Men det som är där är ofta värt att notera (åtminstone som kuriosa). Mellan Lithium och About a Girl drar basisten Krist ett riktigt torrt skämt, som jag skrattade åt en hel dag efteråt (till förtret för vissa i min omedelbara omgivning som knappt tyckte det var kul första gången).



Ang Lees spelfilm ”Taking Woodstock” är en varm, rolig utvecklingshistoria om Elliot Tiber som växer upp i ett litet samhälle med rysk-judiska föräldrar. Den här sommaren har han gett upp sina försök att försörja sig som inredningsdesigner i New York för att istället försöka få föräldrarnas motell ”El Monaco Casino and Bah Mitzvah” på fötter (stället ser ut som om Peps Persson skötte underhållet). Grannstaden har sagt nej till en stor hippiefestival och då ser Elliot sin chans att både få in extra pengar och ha kul under tiden. Porträttet av mamman (en bastant dam som till och med får maffian att darra) är helt oförglömligt! Filmen innehåller inte ett enda liveklipp, inte heller någon konsertmusik, ändå känns det som om man har varit där när man har sett den. Men det beror väl på att festivalupplevelsen inte bara handlar om musik.