Minnena ljuger

Jag har alltid uppfattat litteraturprofessorn och akademiledamoten Kjell Espmark lite för svår och tung för mig eller rättare sagt i en annan litterärdivision än den jag befinner mig i. Tanken att denna man skulle ha något intressant förutom litteraturvetenskapliga teman att berätta kändes ganska främmande. Det ska väl påpekas att jag inte direkt legat sömnlös på nätterna för detta och aldrig kommer göra det. Sanningen är nog att jag aldrig har läst något av honom och inte känt direkt till något om honom förutom det jag nämner ovan. Men både föreställningar och minnen kan spela en ett spratt.

Vid årets Bok- och biblioteksmässa i Göteborg kom jag att besöka ett framträdande av Kjell Espmark och hans nya bok Minnena ljuger. Bilden av den träige, grånande högborglige äldre mannen och den högintelligente professorn försvann ganska snabbt under framträdandet. Det växer fram en bild av allt annat än detta. Författaren själv gör omedelbart klart att det inte rör sig om en självbiografi. Det har han aldrig varit intresserad av att skriva. Det handlar om minnenas bräcklighet, om hur vi rationaliserar våra hågkomster, förvränger dem och misstolkar dem, hur tiden ändrar deras innehåll. Precis som jag hade gjort med bilden av Espmark.

Dock så måste man väl kallade den för en slags minnesbok och den är inte alls så oförstålig och svårläst som man först kan ana om man har författarens meritlista i åtanke. Det är en vacker och sympatisk minnesbok från en ganska stukad storebror, som växte upp i den svenska bondetraditionen, där man varken rör eller uppmuntrar varandra. Man var rädd att för att för mycket beröring och uppmuntran skulle leda till man växte upp till vekhet och då speciellt män.

När Kjell är fyra år överger fadern hustru och två söner för en annan kvinna. Mor och barn flyttar från Jämtland till Stockholm. Skilsmässan blir ett livslångt trauma för mamman, som hon ständigt återför till sönerna. Hon hotar ofta att ta livet av sig. Hon är själv uppvuxen med en alkoliserad far, som ofta sa "det är bara skit med dig, Margit. Det blir trångt i tvåan i Stockholm, mamman blir tvungna att ha inackorderingar för att klara hyran. Mamman läser till tandläkare på dagarna och skriver noveller till veckotidningar på kvällarna. Mormodern flyttar in i den redan trånga tvåan för att hjälpa till och hävdar med bestämthet att Kjell kommer att hamna på uppfostringsanstalt. Med facit i hand vet vi att så inte blev fallet och mamman tog också en rejäl revansch på både man och föräldrar.

Kjell började med att läsa juridik och spåddes en lysande framtid, men väljer litteraturen istället. Något som författarens moder aldrig kunde förlåta, detta trots de många framgångar han har rönt. Espmark berättar även om den branta backe han hade i början av sin karriär, många kritiker möte honom med avsmak. Med romanen Hatet så stämplas Espmark som en reaktionär, vilken hade skrivit ett hatporträtt av Olof Palme. När Espmark bjuder in oss i sin författarverkstad säger han sig mer inspirerad av Disneyfilmer än av surrealismen. Han känner nog att stämpeln att vara svårläst fjärmat honom från läsarna.

Det är möjligt att minnena ljuger, men det var en läsupplevelse över det vanliga.