Läs-året 2011

Så här på årets näst sista dag känns det bra att fundera lite över vilka böcker vi läst under 2011. Om man ska titta på vad som har varit mycket efterfrågat och reserverat på biblioteket så är det några välkända namn som dyker upp eller vad sägs om Camilla Läckberg, som med Änglamakerskan kom med sin åttonde bok om mord och intriger i Fjällbacka och Karin Brunk-Holmqvist, som kankse framförallt är populär i Skåne. Årets bok heter Kaffe med musik och även den är det många som har läst och fortfarande vill läsa. Andra populära titlar är Gustavs grabb av Leif GW Persson, Outsider av Torbjörn Flygt, Siri av Lena Einhorn och så förstås Jag är Zlatan, som trots att det säkert var många som fick den av tomten ligger högt på vår reservationslista. Mina personliga favoriter av årets utgivning är "I det förflutna" av Kate Morton, "Grand final i skojarbranschen" av Kerstin Ekman och "Pojkarna" av Jessica Schiefauer och jag tror att jag har skrivit om dem tidigare här på bloggen.

Men min starkaste läsupplevelse under året var ingen ny bok för det var Sofi Oksanens Utrensning, en bok som jag velat läsa sedan den kom ut, men inte blev läst förrän i år. Och så är det ju, det kommer så otorligt många böcker och tiden räcker inte till för allt man vill läsa, men på biblioteket finns böckerna kvar och en icke läst bok är ju som en ny bok när man väl läser den.

Nu ser vi fram emot 2012 med många nya läsupplevelser och möten kring litteratur!

Gott Nytt År!

Nya ord

2011 närmar sig sitt slut, och året ska därmed summeras på olika sätt. Själv tycker jag det är väldigt kul och intressant med alla topplistor, "best of", summeringar och sammanställningar som görs, och hur eländigt allt än har varit under det gångna året kan man alltid trösta sig med att det blir nog bättre under det nya.

Nu har även Språkrådets nyordslista för 2011 kommit med orden som var på allas läppar under 2011. Listan innefattar ord som antingen är nya eller har ökat i användning under året. Just den här listan blir intressant eftersom den så tydligt visar på vad vi pratade om under året, vad som hände hemma och i världen och som vi tyckte var värt att uppmärksammas. Däremot kanske den inte ger vid handen händelser och debatter som är varit viktiga men som inte slog igenom i mediebruset.


Exempel på ord som finns med på årets lista är Juholtare (förhastat uttalande som man snart tvingas backa på), flipperförälder (förälder som vågar släppa i väg barnen och låta dem klara sig på egen hand (i motsats till curlingförälder), arabisk vår (situation som inger hopp om demokrati i arabiska diktaturstater), mobildagis (kollektiv förvaring av mobiler när de inte används), och skämsfilter (anordning som gör att andra inte kan se vilken musik du lyssnar på via Spotify).

Kommer ni förresten ihåg förra årets kaffeflicka? Hur väl känner du till årets nya ord?

Nyårslöften

Ordet löfte betyder, enligt Nationalencyklopedin, "(moraliskt bindande) förklaring att man säkert kommer att handla på visst sätt ". Vilket är ditt nyårslöfte inför 2012?

För vuxna
Howard Roughan: Löftet om en lögn
Pearl Buck: Draksådd
Renzo Aneröd: Löftet

För barn
Marie-Louise Jensen: Där två hav möts
Geraldine McCaughrean: Löftesträdet
Robert Westall: Löftet

A-gruppen på TV

Det händer inte alltför sällan att jag ger mig själv läsuppdrag som jag sen inte kan/vill/orkar/hinner ro i hamn. När jag hade läst Jan Arnalds ”Intimus” (första blogginlägget på De nio, förresten) så tänkte jag att ”de där Arne Dahl-deckarna får jag ta och läsa någon gång”. Och faktiskt blev det av, eller jag har åtminstone hunnit med de fyra första. Jag tycker fortfarande inte att de når upp till ”Intimus” kaliber, det finns på tok för mycket upprepningar, inte tillräckligt med språkliga finesser och de är lite för övertydliga ibland, men som med alla andra deckargäng så fastnar man snabbt för medlemmarna i Jan-Olov Hultins A-grupp (specialistenheten som ska lösa de fall av särskilt grovt våld som börjar dyka upp även i Sverige). De tidigaste delarna kom runt sekelskiftet och ibland känns det som om författaren hade facit i hand när han skrev, särskilt när han skildrar vart vårt samhälle var/är på väg.

För ett tag sen hörde jag så talas om att SVT gör tv-serie av Arne Dahl-deckarna och den första, ”Misterioso”, sänds redan ikväll (”Misterioso” var bok nummer två, men handlingen utspelar sig innan bok nummer ett ”Ont blod”, om det nu blev begripligt)! De har valt att filmatisera de 5 första böckerna med olika regissören och med en Jenny Hultin som ledare för A-gruppen (DN följde inspelningarna som du kan läsa om här).

Själv har jag tänkt hinna igenom den femte boken innan den sänds på TV, vilket just nu känns som ett omöjligt uppdrag även om jag lägger all annan julläsning åt sidan. Ett tips för er som inte har läst böckerna än är att låna dem som ljudböcker (tyvärr finns inte alla inlästa). Särskilt med Torsten Wahlund som uppläsare blir de en ren njutning.

P.S. Jag hinner nog läsa den femte boken för på SVT´s sida står det: "Programmet är slut. Till hösten kommer fler filmatiseringar av Arne Dahls böcker." D.S.

God Jul & Gott Nytt År!

Sista gästinlägget är publicerat i De nio's bloggkalender och snart stänger biblioteken inför julhelgen, med detta vill vi önska er alla läsare en God Jul och Gott Nytt År från oss.



Tack till alla gästskribenter som bidragit och delat med sig på bloggen under hela december. Det har varit ett nöje att läser er alla.

Berättandets tråd

Dagens gästbloggare: Annice Hansson, bibliotekarie på Färlövs bibliotek

Vi på biblioteksfilialerna och på bibliotekets uppsökande avdelning, har sedan början av hösten ett berättarprojekt på gång. Vår målsättning har varit och är att förmedla något av den muntliga berättarskatt som finns runt om i bygderna, uppmuntra fantasin hos den uppväxande generationen, skapa kontakter över generationsgränserna och berika det egna inre bildspråket.

Idag överöses vi ständigt av färdiga bilder, den egna fantasin får allt svårare att få näring. I ett muntligt berättande skapar man sina egna bilder, och genom att berätta egna historier gynnas självförtroendet, och minnesförmågan byggs upp. Berättandet fungerar över generationsgränserna, gamla kan berätta för unga, unga för gamla. För barnen kan berättandet underlätta framtida inlärning, inte minst för de som har svårighet att lära sig läsa. För de äldre, friskas minnena upp, och känslan vi får av att det vi förmedlar är något som intresserar andra kan göra livet mera meningsfullt. Och hur många berättelser håller på att försvinna med den äldre generationen, hur många livserfarenheter? Varje människa är sin egen berättelse.
Varje ort, varje hus, varje skog, för att inte tala om alla gamla slott och herrgårdar. Folk har slitit och farit illa, men de har också dansat och älskat.

Under hösten har vi koncentrerat oss på förskolorna och allmänheten. Vi har haft berättarföreställningar, gjort berättarrazzior och berättarvandringar.
Till våren planerar vi besök och berättarstunder på olika äldreboenden, om möjligt också med någon professionell berättare.

Det muntliga berättandet lever, berättelsen påverkas av den som berättar. Din berättelse blir aldrig densamma som min. Varje historia blir unik. Världen är full av berättelser, det gäller bara att fånga dem. I vårt projekt vill vi fånga upp några av dem.

God Jul & Gott nytt år!



Läs mer om projektet på bloggen Berättandets tråd

Tack och lov för småförlagen!

Dagens gästbloggare: Maria Ehrenberg, Regionbibliotekarie Halland.

Jag tackar mina forna kollegor för inbjudan att skriva på den fina bloggen ”De nio” och jag tänker ta tillfället i akt att lovsjunga de som ser till att vi fortfarande har bra litteratur från olika länder och som inte är main-stream i det här landet. De där pärlorna som man ramlar över utan att veta att man letat efter dem; de där volymerna som man bär med sig resten av livet. Jag talar om småförlagen, och deras betydelse för svenskt kulturliv kan inte på något sätt överskattas. Det är ju känt – och jag ska inte plåga någon med siffror – att de stora förlagen drar in på olönsamma titlar och som inte vinstbärande är i princip allt som inte är svenska deckare eller deckare översatta från det engelska språkområden. Den riktiga romanen, den smala tankeboken och lyriken är satta på undantag. Så är också i princip all litteratur som inte är svensk eller engelsk(språkig). Trist, trist, urtrist.

Men medan de stora drakarna numer styrs av räknenissar (och inte av folk som kan böcker om nu någon trodde det) så drivs småförlagen av de kunniga eldsjälarna, de nischade specialisterna, de språkbegåvade experterna. De med breda utblickar och nyfikenhet på världen utanför vårt eget smala språkområde. Så nästa gång ni går in på biblioteket, be att få en bok från någon av de här förlagen. Och när ni botaniserat bland dessa förlags utgivning finns ett gäng andra småförlag att genomsöka. Och fler verkar de bli.

Tyskspråkig litteratur ser vi alltför sällan men förlaget Erzats och Thoren och Lindskog har båda utgivning som bl a innehåller ny, tysk skönlitteratur. Från Erzats kommer t ex den i sanning märkliga romanen ”Jag kommer vara här i solsken och i skugga” av schweizaren Christian Kracht. Boken utspelar sig i en tänkt framtid där Andra världskriget fortfarande inte är slut och där sovjetstaten Schweiz, med allierade slåss mot det fascistiska England-Tyskland. Ingen minns längre en tid då det var fred. Thoren och Lindskog har givit ut ett antal fina pärlor; på mitt bord ligger just nu Ricarda Junges Stalinhusen och de pampiga stenhus i Östberlin som Stalin lät uppföra. I nutid flyttar en ung mamma in och husen bär på minnen som blir högst påtagliga.

Leopards förlag är ett annat som ger oss utblickar och insikter, De verkar ha en särskild förkärlek för Afrika och öarna. Två av deras författare är sådana som man absolut bör hålla ögonen på om man är intresserad av nobelpriskandidater. Min personliga favorit sedan länge är fransk-algeriskan Assia Djebar och ska man läsa något av henne så rekommenderar jag Sultanbrudens skugga. Djebar, en frigjord fransk intellektuell, kan som få beskriva kvinnoliv i en instängd muslimsk värld. Men detta året kom Leopard ut med en annan mycket stor kvinnlig författare: Maryse Condé. Född på Guadalope men hon har bott i flera afrikanska stater, läst i både Frankrike och USA och räknas allmänt som en av våra världsförfattare. Hennes ”Tills vattnet stiger” handlar (bl a ) om Haiti precis före den förfärliga jordbävningen 2010. Leopard har för övrigt givit ut en av årets två stora översättningsgärningar – Halldor Laxness ”Fria män”, översatt av Inge Knutsson från Knislinge.


Tranan och Trasten rör sig över stora delar av världen men den bok jag fastnat för därifrån är diktsamlingen ”Continuum” av Nina Cassian, en rumänska som sedan länge lever i exil i USA. Hennes beskrivning av att vara språkmänniska utan språk, att tappa fotfästet i livet, att mista allt, som man gör i en flykt är stark och nära.

Om man nu efter att ha läst dessa böcker vill ha fler så be att få ett par som t ex Modernista, Bakhåll, Ellerströms, Daidalos – ja listan kan göras ganska lång. Men två förlag vill jag ändå lyfta fram eftersom de båda har Kristianstadanknytning. Det ena är Murbräckan, specialiserad på rysk litteratur, och förlaget utmärks av två saker; dels kan man med behållning läsa vilken av deras böcker som helst, de är alltid bra och intressanta och dels är det förmodligen de vackrast formgivna i Sverige. Man vill ha dem framme på soffbordet bara för att få se på dem. Förläggare (och översättaren) är Kjell Johnsson, med ett förflutet från Filmmuseet. Det andra förlaget som man absolut ska hålla ögonen på är Aglaktuq, som består av systrarna
Karin Ström och Anna Vogel, båda från Kristianstad.

Så än en gång, tack och lov för småförlagen!

Låt barnens berättelser skapa denna julens långdans!

Dagens gästbloggare: Lotta Vinberg Kronbäck som är informatör på Kulturhuset Barbacka.

Allt som oftast när barn är inblandade blir jag hoppfull! Jag får hopp av barnen! När barnen pratar om livet, deras vardag, deras tankar och deras upplevelser och referenser blir jag hoppfull och får någon allsmäktig fredskänsla av något slag. Samtidigt blir jag alldeles gråtmild…

Idag var jag och såg en jättebra teaterföreställning, nämligen föreställningen Katitzi! Riksteatern gästar oss i Kristianstad och spelar för låg och mellanstadieklasser. Föreställningen baserar sig på Katarina Taikons böcker om zigenarflickan Katitzi och hennes familj. En röjig, sorglig, stark och musikalisk berättelse om ett utsatt barn i väntan på sina möjligheter och sina drömmar att gå i uppfyllelse! Hur härligt är det inte att få kastas in någon annans värld? Att få känna känslor man annars inte kan få och att få prova lite grann hur det är att vara en zigenare? Det är ju det som är så fantastisk med teater och med kultur! Och jag är så glad att så många barn får chansen att med mig uppleva den här historien. Kanske är det någon som känner igen sig, kanske är det någon som förstår någon annan människas utanförskap och kanske är det någon som rent av blir en lite bättre människa efter det här?

Mer kultur åt alla det är mitt enkla budskap! Det är ju också det vi jobbar för på bland annat Kulturhuset Barbacka. Vårt uppdrag, på Kulturhuset Barbacka, är ju barn och unga och idag kände jag att vi når fram!Just nu arbetar vi bl a med en demokratisk modell som heter Kulturnyckeln som ger alla barn i Kristianstad möjlighet att uppleva kultur på skoltid. Oavsett var du bor, eller på vilken skola du går, har du möjlighet att uppleva kultur i alla dess former. Minst en gång varje år. Alla garanteras helt enkelt kultur! Tänk vad härligt om vi alla vuxna (inte bara jag) fick uppleva teater, dans, musik och litteratur på arbetstid? Undrar hur världen hade varit då? Men det får vara någon annans uppdrag.

Jag vill slå ett slag för samtalet med våra barn. Glöm inte bort det nu i jul. Att prata och lyssna på allas våra barn. Lyssna på vad de varit med om, på hur de tänker och hur de känner. Förhoppningsvis blir ni lika hoppfulla, inspirerade och berörda som jag!

Passa på att tala om det som är viktigt och det som har verklig betydelse i våra liv när allting kommer kring, kärleken, freden, respekten, konsten, kulturen och litteraturen, gör det till en härlig långdans inför julen, för varandra och för livet!

God Jul!

Litteraturens tyngd – och frigörande lätthet…

Dagens gästbloggare: Thomas Kjellgren, chef för Kristianstads konsthall


Jag har tre mycket spännande och intressanta läsupplevelser framför mig innan jul: Karl Ove Knausgård sjätte del av Min kamp (på nynorska), W G Sebalds Dikt, prosa, essä och Uwe Tellkamps Tornet. De två första skall jag recensera, Tornet har jag länge tänkt läsa av nyfiken lust.

Det här är tre helt olika böcker men de förenas av något som jag egentligen inte brukar tillmäta någon särskild vikt – eller? Åtminstone inte förrän nu! De här böckerna väger nämligen tillsammans över 3, 5 kilo och har ett sammanlagt omfång på 3175 sidor. Knausgård 1120 sidor – mer går tydligen inte att trycka för att boken skall hålla, Sebald 1084 sidor i Bonniers Panacheserie och Tellkamps 971 sidiga roman.

Vad representerar dessa kolossala klossar egentligen? Känner sig förlagen tvingade att på ett så här handgripligt och fysiskt sätt manifestera litteraturens verkliga tyngd, författarnas roll och läsningens långsamma tålamod i en tid där orden annars kanske mest används för hastiga och flyktiga formuleringar och snabbt och effektivt uttryckta åsikter? Där alternativa utgivningar och tillgänglighet skapar helt nya (och intressanta) litterära mönster. Detta är kanske värt en mer djuplodande, litterär spaning…

Nu är jag samtidigt fullständigt medveten om att detta med konstens tyngd och längd inte är ett helt nytt fenomen. I den cykliska rörelse som präglar all kultur kan man återkalla 1980-talets ambitioner, där en teaterföreställning skulle spelas under minst 7 timmar, eller två dagar i rad, en film vara i minst fem timmar och där en målning måste uppfylla flera meter vägg på konstinstitutionen för att räknas. Frodas denna ”elefantsjuka” kultur endast under vissa ekonomiska förutsättningar: 80-talets yuppie - och ”klipparekonomi” eller 2010-talets eurokris? Detta är kanske värt en mer djuplodande social spaning…


Men den verkliga litteraturen följer ju, som tur är, mer än ett spår åt gången. Därför tar jag som motbild fram tre betydande, nästan försvinnande tunna böcker
och slår in som kilar – eller som fogar för tegelstenarna - mellan Knausgård, Tellkamp och Sebald. Det är Tomas Tranströmers 17 dikter, Elena Guros Barfota och James Joyces Epifanier. Hos Tranströmer finns det där fantastiskt ögonöppnande och frigörande: ”uppvaknandet är som ett fallskärmshopp från drömmen” eller ”det finns i skogen en glänta som bara kan finnas av den som går vilse”. Att finna de där plötsligt upplysta gläntorna blir det som driver mig vidare i min läsning – och jag är säker på att de här gläntorna kommer att öppna sig ofta i Knausgårds, Sebalds och Tellkamps böcker.

När sagan tar slut

Dagens gästbloggare: Anna Hallengren, vinnare av Kristianstad bokfestivals novelltävling för unga 2011.

Det datum jag skriver om är inte dagens datum. Denna dag utspelade sig för mer eller mindre en månad sedan. Detta datum var den sextonde november. Ett datum som för många kanske var en helt vanlig onsdag. En dag sådär mitt i veckan, en dag när man som smått börjar längta till helgen, fast inget mer speciellt med det.

Men för mig var det speciellt. För det var det slutliga. Det var inte slutet på det som egentligen spelar någon roll för mig, men det var slutet för fortsättningarna. En väckarklocka om att allt tar slut.

Det som var speciellt med den dagen var nog i mångas ögon inget särskilt dramatiskt, jag själv överdriver när jag skriver om det. Men det var den sextonde november som den sista Harry Potter filmen kom ut på DVD och satte punkt för en magisk era som hållit mig i ett järngrepp sedan jag var så liten så jag inte ens kunde läsa böckerna själv.

Min kärlek till serien om Harry Potter uppstod för många år sedan. På den tiden då jag var en liten person som inte tänkte särskilt mycket på någonting egentligen. På den tiden läste min pappa för mig på kvällarna, och när vi läste Harry Potter tvingade jag honom att ligga och sträckläsa för mig.

Kärleken har egentligen inget med Harry Potter som karaktär att göra, det är världen jag alltid varit så imponerad av och beundrar oerhört. Alla dessa platser och saker med underbart finurliga namn, karaktärerna som avlöser varandra och allt detta magiska!

Tänk att kunna flyga på en kvast.

Tänk att ha en uggla som husdjur.

Tänk att kunna prata med ormar.

Tänk att kunna trolla.

Tänk att få se allt detta fantastiska.

Det är detta som är min dröm, en av de drömmar jag flyr till allt som oftast. För vem väntade inte lite i hemlighet på ett brev på sin elfte födelsedag?

Detta kommer alltid vara något speciellt för mig, för det finns inte så mycket som verkligen griper tag i en på det viset. Som får en att längta och törsta efter mer. Som får en att börja fundera ut egna historier och karaktärer som hör hemma i samma värld. Som får en att drömma.

Det är Harry Potter för mig.

Orden som inte får skrivas

Dagens gästbloggare: Sune Johannesson som är kulturredaktör på Kristianstadsbladet

Här är de aktuella siffrorna när året börjar närma sig sitt slut. 59. 3. 169. 9. 122.

Nej, det har inte med väder, travresultat eller schlagertävlingar att göra, inte heller är det några ip-adresser. Det handlar om ordet och bilden. De förbjudna. De som inte får skrivas, sägas, visas. De som inte får förekomma på papper, i tv eller i det världsomspännande nätet.

Lägger vi ihop dem får vi 362. Nästan en för var dag på året. 59 är antalet dödade journalister hittills i år, de följande står för, i tur och ordning, dödade medieassistenter, fängslade journalister, fängslade medieassistenter samt fängslade internetaktiva.

Som journalist är det här min vardag. Och samtidigt mycket långt ifrån. Pressfriheten är för oss självklar, jag äter den till frukost och utgår från att rädslan inte bor på landets redaktioner. Fast även här har journalister hotats, mördats och tvingats skriva utan byline.

Även här? Som om Sverige vore en egen planet. Icke, men demokratins och det öppna samhällets grundpelare är just detta; att få granska makten och kriminella sammanhang, uttrycka sina tankar, ifrågasätta och debattera. Detta får aldrig ändras.


"Vart är det tjugoförsta århundradets Kina på väg?" är en inledande fråga i Charta 08, det dokument som i december 2008 ville se en förändring av det kinesiska samhället och kom att få flera hundra underskrifter (efter webbpubliceringen tusentals). Fortsättningen lyder: "Ska Kina fortsätta sin "modernisering" under maktfullkomligt styre eller kommer Kina att omfatta universella mänskliga värden, ansluta sig till huvudfåran av civiliserade nationer och skapa ett demokratiskt system? Det här är frågor man inte kan undgå att besvara." Frågan kräver ett svar, men det fanns – och finns – ett problem, frågan får inte ställas.

Ett år senare dömdes Liu Xiaobo, en av Charta 08:s huvudpersoner till elva års fängelse. Ytterligare ett år senare tilldelas han Nobels Fredspris. Under den glansiga prisgalan i Oslo ligger det en ros på Xiaobos stol, själv fick han inte lämna fängelset, inte heller hans hustru fick åka till Norge för att ta emot priset.

"Att skriva är att stå emot, det är att göra motstånd", skriver Roberto Saviano i förordet till sin essäsamling "Skönhet och helvete". Även han har straffats för sina ord, inte av en stat utan av en gangsterorganisation, camorran. I flera år har han flyttats mellan mörka små rum utan balkong, ständigt övervakad av polis.

Det finns många exempel, alltför många, av fängslade, hotade, misshandlade och mördade journalister, författare, intellektuella, bloggare, artister, konstnärer, filmare... December är ljusets och mörkrets månad, men det finns en väsentlig skillnad mellan de båda. Det är vi som måste se till att mörkret trängs bort.

Hemma bäst…

Dagens gästbloggare: Eva Berglund, turismstrateg Kristianstad kommun.

När jag som nittonåring gick ut humanistisk linje på Söderportskolan i Kristianstad var just Kristianstad den sista platsen i världen som jag skulle bosätta mig på.

Kanske ganska typiskt för många som växt upp i en medelstor stad och har siktet på världen därute. Vad som sedan hände handlade som så ofta om slumpen. En rejäl omväg om USA, Frankrike, Spanien och Jämtland förde mig tillbaka till födelsestaden. Orsaken var ett tio månaders vikariat på turistbyrån 1984. Jag fick förlängt.

Sedan dess har jag ägnat mig åt att försöka få andra människor att inse att det är just hit de ska komma om de vill njuta av natur, kultur, mat, shopping eller något av alla fantastiska evenemang som finns att besöka.

Det är en utmaning, inte tal om annat. Det känns ibland som om vi vore världens bäst bevarade hemlighet. Men när besökarna väl kommer hit blir de å andra sidan positivt överraskade.

Att nå ut med sin marknadsföring i dagens informationsbrus är inte lätt. Vi använder beprövade kanaler och försöker följa med i utvecklingen och provar nya vägar.

Den kanske viktigaste men också svåraste vägen att locka besökare till vår bygd är dock genom våra egna kommuninvånare. Inte sällan har vi sett dem komma inrusande på turistbyrån med något vilt i blicken ”Ge mig lite broschyrer om Österlen och Köpenhamn! Vi ska ha gäster och vi måste ha något att visa dem!” Symptomen är tydliga och enkla liksom diagnosen: Svåra fall av hemmablindhet.

Vi brukar lite försiktigt fråga vad de redan hunnit göra här hemmavid och kolla av ett par stycken som Humleslingan, Heliga Trefaldighets kyrka, Höge Väg, Linnérundan, Bokfestivalen, medeltida Åhus, Antik & Samlarmarknad, orgelkonserter, Filmmuseet, cykla banvall, Kjuge kull, Kristianstads Vattenrike, kustvandring, Regionmuseet, Tosteberga ängar, Åhus visfestival, Grönroos silversmedja, choklad- och vinägerprovning, Bäckaskogs slott,Konsthallen, Skördefest, örnsafari, jazzfestival, Blåherremölla kvarn, spökvandring, gårdsbutiker, renässansstaden Kristianstad, Hanöbuktens sandstränder, Forsakar, medeltida kyrkor, konsthantverkare, sommarteater, skulpturjakt, glassbåt, Kulturhuset Barbacka, skeppsbron i Åhus, badtunna, Absolut Betraktelse, bouldering på stenblock, matvandring, Musikaliska Strandhugg, golf, artillerimuseum, trandans, konstgallerier, fiske, elitseriehandboll, Nässelslingan, paddling, tobakslada, päregille, sandstränder, loppmarknad, Hjortslingan, flotte på Helge å, islandshästridning, krutbruk, allsvensk damfotboll, ålabodar, myggsafari,konstrunda, opteryx, körkonsert, vin & delikatesstur på cykel, Vångabacken, Beachhandboll. Här brukar de börja se lite trötta ut och vi ger dem såklart en broschyr om Österlen och en om Köpenhamn så att de har något att hitta på med sina gäster!

Villkoret för god service är bra bemötande!

Dagens gästbloggare: Qalinle Dayib, medborgarinformatör hos Kristianstads kommuns medborgarkontor.

Många människor söker sig dagligen till olika organisationer för att få ta del av den service som organisationen erbjuder medborgarna. Det kan vara ett bibliotek, apotek, en socialförvaltning eller ett medborgarkontor som man besöker för att få svar på något som man verkligen är intresserad av. Förhoppningarna på hur man kommer att bemötas är hos den servicesökande stora före besöket i organisationen. Oavsett organisation som individen besöker krävs det ett bra bemötande av den servicegivande personalen för att man överhuvudtaget ska kunna prata om god service.

Ett bra bemötande handlar om att samspelet mellan den servicegivande och den servicetagande fungerar friktionsfritt. Det handlar även om den inställning som personerna har till varandra när de möts och hur det kommer till uttryck i tal, handlingar, gester, ansiktsuttryck, tonfall etc.

Frågan som man kan ställa sig är: vilka är kriterierna för ett bra bemötande? Det finns inte ett självklart svar på vad som egentligen är ett bra bemötande. Svaret på frågan kan variera beroende på vem man ställer frågan till. Som människor skiljer sig åt i olika avseenden så kan också svaret om vad som är ett gott bemötande skilja sig! De allmänna villkoren för ett bra bemötande kan vara att vara närvarande i mötet, vara nyfiken på den du möter, visa empati, vara noga med att ha ögonkontakt med den du talar med, se till att du kommunicerar med den du möter och inte informerar! Och tänk på att respektera varje människa och på varje människas rätt till integritet.

Ett gott möte kräver att den servicegivande individen har en skapligt god självbild av vem han eller hon är. Människor som bråkar i det inre, bråkar också i det yttre. Ju mindre insikt individen har i sig själv desto mer kan han eller hon trycka till andra. Ju tryggare personen är desto mer kan han eller hon känna in andra människors känslor och verklighetsbild. Att öka självinsikten är angeläget för att det ska bli de goda möten som många organisationer eftersträver med sina klienter.

Ett gott möte handlar också om kommunikation, vilket innebär att man försöker dela den andres värld en stund. När vi kommunicerar med andra så talar vi med hela kroppen och ibland säger kroppen mer eller andra saker än orden. Vi sänder ut budskap till andra omkring oss med hjälp av blickar, ansiktsuttryck, gester, sättet att stå eller att röra oss, genom tonen i rösten m. m. Man har sagt att det är svårt att ljuga för en blind person därför att en blind litar mer på vår röst än på de ord som vi säger. Ett gott möte är ett möte som leder tankarna vidare. Och det blir det om man bjuder på sig själv och att man bryter de givna ramarna som ibland kan hindra kreativiteten vid mötet. Våga bjuda in människor som tänker annorlunda och våga se deras perspektiv.

Yrket som medborgarinformatör, som jag nu arbetat som i ca 2,5 år, har lärt mig att villkoret för en god service alltid är ett bra bemötande. Bemöter man sina besökare på ett bra sätt blir både du och personen som du möter nöjda med mötet! Jag har också lärt mig att ett gott bemötande inte är vad man får utan vad man upplever att man får!

Lev aktivt

Dagens gästbloggare: Malin Kromnow, badmästare på TivoliBadet.

Har du någon gång funderat på din roll i livet? Vad är egentligen syftet? Lever du i din dröm eller du går på autopilot för det mesta? Gör du aktiva val eller rullar dagarna på som vanligt?

Har du upplevt känslan när det händer något positivt, något som livar upp, att du upplever en varm känsla av tacksamhet och glädje och tänker: varför gör jag inte detta oftare? Sen lovar man sig själv att bli bättre på att ta hand om sig själv och unna sig mera. För det mesta så återgår man till den vardagliga lunken och glömmer det där man lovade sig själv.

Gör detta test:
Slut dina ögon någon minut och tänk på de 3 viktigaste personerna i ditt liv….

Fanns du med bland de där 3 viktigaste??
När jag gjorde testet fanns inte jag med bland de viktigaste i mitt liv.

Om inte jag prioriterar mig själv, mår bra och tar hand om mig själv, hur kan jag då ta hand om och ha en bra relation till min familj, mina arbetskamrater, mina vänner och kunna njuta av livet??

Jag försöker göra aktiva val varje dag genom att välja att vara positiv. Jag väljer aktivt och kopplar inte på den där autopiloten som gör allt på ett bra sätt, men utan känsla.

Under ett utvecklingssamtal med min chef så öppnades mina ögon för mitt liv ytterligare. Jag påstod att jag inte hann med någonting annat än vardagssysslorna och jobbet. Fast då hade jag minuterna tidigare berättat att jag fick min motion till och från jobbet, antingen sprang jag eller cyklade jag, jag läste böcker med jämna mellanrum och arbetade med mina tavlor. Allt detta gjordes utan glädje. Jag gjorde detta för att vara duktig och oftast under stress. Jag glömde bort varför jag satt där på bussen med boken i knäet. Jag sprang ner i min ateljé och slängde på färg för att jag kände att jag borde… Helt utan känsla. Allt snurrade på i det där vardagshjulet och det snurrade på fortare och fortare….. Helt utan känsla.

En av mina närmaste vänner prioriterar sig själv. Hon tar in på hotell med sin blivande man med jämna mellanrum för de vill ta hand om varandra och sin relation. Hon fixar barnvakt och unnar sig lyxen att shoppa en hel eftermiddag, bara för att hon vill och kan. Hon tar sig ett glas vin även om det är en tisdag. Hon njuter. Hon är min idol för hon har valt sig själv och hur hon vill leva.

Som du kanske förstår så funderar jag mycket. Jag älskar den där känslan när hjärnan arbetar och går på helvarv. Tankarna formas som ordslingor och därför är det ibland skönt att uppleva den där känslan när man helt plötsligt ”försvunnit” från sin kropp. Man har fastnat med blicken någonstans och märker plötsligt att det sitter någon bredvid sig i soffan, när du sitter och läser en bra bok men du inser att trots att ögon förflyttat sig några sidor fram så har du inte tagit in vad du läst. Har du kanske varit med om att du sätter dig i bilen efter en intensiv dag på jobbet och sen plötsligt står man hemma på uppfarten. Det är en märklig känsla det där (och upplevs den i bilen, säkerligen ganska farlig).

Julen närmar sig och det sägs att det är glädjens högtid.

Glädje upplever jag och mina arbetskamrater varje dag på TivoliBadet. Jag har arbetat med simskolor sen 1995 och än idag så får jag gåshud när ett barn plötsligt knäcker koden och tar sig fram på egen hand i vattnet. Glädjen, friheten och stoltheten som lyser i deras ögon är obeskrivbar. Det är den belöningen som vi lever på, ni vet den där lyckan man kan ta på.
Vi pratar ofta om "Badmästarens stolthet”. Stoltheten för vårt yrke och det arbete vi gör varje dag.
Vårt mål är att alla ska tycka om att bada och att kunna simma. Uppleva trygghet och säkerhet i vattnet. Det är något vi jobbar med dagligen.

Glädje kan vi alla hjälpas åt att sprida. Det räcker med ett glatt ”go´morron” till den du möter varje morgon, när du cyklar till jobbet. Eller ett ”tack” levererat med ett leende till busschauffören när du hoppar av bussen! Jag vet att med ett leende kommer man längre och kan du göra någon annans dag bättre med en enkelt leende så gör det. Inte för att du måste utan för att du kan och vill.

Julafton 2010 satt jag och min son, som blev sjuk i maginfluensa, ensamma hemma. Min sambo och dotter begav sig kvickt iväg för att fira jul med resten av familjen. Den där kvällen fällde jag några tårar av tacksamhet (såväl som ensamhet, just då) för mitt liv. Jag är glad och nöjd med mitt liv, precis som det är. Jag kommer fortsätta göra aktiva val varje dag. Jag kommer aktivt välja att ha en bra dag framför mig….

Jag önskar er alla en lugn och stressfri jul!
Ta hand om dig… /Malin

Självklart har jag ett boktips: Hypnotisören och Paganinikontraktet, Lars Kepler
På min önskelista: Eldvittnet, Lars Kepler

Junekvintetten

Satt ni också och genomled Nobelfestiviteterna på TV i lördags kväll? Några timmar av våra liv som vi aldrig får tillbaka. Att titta på när andra äter är ju så lagom kul. Själv var jag mer eller mindre kommenderad att titta, eftersom min svåger Jacob leder Jönköpings Stråkkvintett som stod för det musikaliska inslaget. Två timmar fick jag sitta där innan jag fick en skymt av honom och de andra i bandet. Det var när de äntligen fick släppa Almqvist-romantiken och stampade loss i en häftig polska. Det var ju rätt näpet när bildproducenten trodde att det var violaspelaren Igor som stod för fiolerna, men till slut stod huvudpersonerna där i bild för en kort stund. Och jädrar vad det svängde om det hela!

För det är när Jacob lämnar över förstafiolen till andreviolinisten Mart, uppvuxen i Dalarna, som de blir Junekvintetten istället, och ger sig på svensk folkmusik på ett lite annorlunda vis. ”Folkmusik i frack” kallar de sitt tilltag, och de brukar samla några av Sveriges bästa musiker för att hjälpa till. Tre CD har det blivit, allihop rätt fantastiska. Vi har bara en av dem här på bibblan, donerad av Jacob själv, men vi får kanske anledning att skaffa de andra snart. Nobelfesten är ju inte kattskit. Jag är lite imponerad.

Om ni tycker er känna igen de här nu något åldrade männen så kanske ni såg TV-serien (för säkert tjugo år sen) när de var en kvartett och lärde barn om musik och musikinstrument. Eller kanske dokumentären från den turné de gjorde tillsammans med Fresk-kvartetten. Den var en höjdare.Vi väntar förstås ivrigt på att få se alltihop igen på DVD.

De finns på YouTube också: http://www.youtube.com/watch?v=PI8l_4IPOMA

Bra julvibrationer

Dagens gästbloggare: Jonas de la Motte.

Jag heter Jonas de la Motte och om det är så att ni kanske känner igen mitt namn så kan det bero på lite olika saker. Kanske har jag varit musiklärare för någon i din närhet eller kanske handlar du ditt lördagsgodis i butiken som jag driver (Hemmakväll). Mest troligt är dock att du stött på mitt namn i samband med något som har med musik att göra. Jag älskar musik och har den stora förmånen att få spela och sjunga för folk lite överallt.

Julen närmar sig med stormsteg och det som egentligen skall vara en lugn och skön högtid är långt ifrån så för min del. I november och december arrangerar och sjunger jag nämligen i det musikprojekt som står mig närmst om hjärtat, schlagershowen Bra Vibrationer. Om du inte känner till denna show kan jag kort berätta att vi spelar Melodifestivalens låtar genom tiderna med alla klassiska kläder, skor och frisyrer. Om ni vill drömma er tillbaka genom år av Melodifestivalen så finns det även en fantastisk bok som man kan låna på biblioteket.

Att år efter år få göra en ny show med detta härliga gäng och att det år efter år kommer mer och mer folk känns helt fantastiskt. I år gjorde vi det tillsammans med Jan Johansen och Olsen Brothers vilket gav en extra guldkant på showen. Kolla gärna in vår hemsida eller gilla oss på Facebook så kan man se vad vi pysslar med.

En sak som gjort denna höst extra rolig för mig är att jag för ett par månader sen skrev en jullåt (Christmas time again) som jag sen skickade till Jan Johansen och till min stora glädje blev han helt såld på låten, ville sjunga den med oss under hösten och även spela in den och släppa som singel. Allt detta känns jättekul och spännande tycker jag:-). Vad det blir av låten får tiden utvisa (den finns på Itunes).

Samtidigt med detta så är det såklart en hektisk tid på mitt andra jobb, Hemmakväll, och som alla som driver eller jobbar i butik vet, kan det bli lite smått hysteriskt med allt julklappsletande. Detta är dock något jag gillar och ser fram emot då jag älskar att ha många järn i elden.

Tänkte även passa på att ge er lite bra julklappstips eller vad sägs om stora Vänner-boxen eller Sopranos? Kanske vill du skratta lite i vintermörkret och då kan jag varmt rekommendera Johan Glans nya dvd "Hotet från den bleka sidan". Fantastiskt rolig! Bland julfilmerna så ligger alltid Mysteriet på Greveholm högt upp på julklappslistorna. Har inte vi den hemma så kanske biblioteket har den att låna ut...

Efter höstens showande och jobbande hoppas jag på en lugn och skön jul och nyår med familjen.

God jul på er!

Put me back on my bike

Dagens gästbloggare: Britt-Marie Nordström, chef för stadsbiblioteket och Åhus filial.

Decembermörkret ligger som en tät dimma över det skånska landskapet.
Förra året vid den här tiden hade vi besök av Kung Bore, snö = ljus.

Summerar läsåret och noterar att sommaren bjöd på en ovanligt stark läsupplevelse. ”Put me back on my bike” William Fotheringhams biografi om Tom Simpson. Olympisk medaljör, världsmästare och den första engelsman som bar den gula ledartröjan i Tour de France, en man som till varje pris ville vinna. Boken har jag börjat läsa flera gånger men aldrig kommit längre än några kapitel.

Mont Ventoux är ett helt kalt berg som är en fantastisk upplevelse i vackert väder men lika omtalat för sitt lynniga och oberäkneliga väder. På detta berg avled Tom Simpson tragiskt en mycket het dag den 14juli 1967. Varje år vallfärdar cyklister från hela världen upp till toppen, det finns flera vägar upp men alla vill köra den mytomspunna väg där Tom Simpson avled. Vid minnesmärket lämnar många gåvor till minne av Tom, i bästa rockstjärnestil.

Jag var på plats, kämpade i värmen, upplevde bergets dofter, insöp atmosfären och miljön, det fungerade. Blev djupt fascinerad av boken, berget och Tom Simpsons öde. Tänk om varje bok fick rätt tid och rätt plats för läsning!

Passion är ordet som griper mig. Hur bli så passionerad av något att det leder till din egen död? Och hur startar mytbildning? Måste man dö ung och ibland på ett spektakulärt sätt?

På årsdagen av Tom Simpsons död den 14 juli var det dimma, blåst, regn och hagel. Dagen innan strålande solsken. Bokens titel är ett direkt citat från Tom, han trillade av cykeln och fick hjälp att åter sätta sig på cykeln. Put me back on my bike!

Än idag 5 månader senare kan jag frambringa lavendelfältens dofter. Nåväl cykling genom skånska rapsfält är inte heller så illa.

Läs något gammalt på nytt!

Dagens gästbloggare: Michael Bafford, bibliotekarie på Önnestads bibliotek

Som bibliotekarie tycker jag det är lite beklagligt att så många genast ställer sig i kö för att få låna de allra senaste böckerna. Det är förstås dessa böcker som förlagen gör reklam för; som recenseras, som presenteras i TV, och det är deras författare som visar upp sig i media. På dessa böcker blir det ofta reservationsköer.

Som läsare tycker jag det ännu mera beklagligt och att man borde kunna åtminstone varva de nya titlarna med böcker som man vet har ett bestående värde. Tänk bara tillbaka: vilka var de riktigt heta böckerna 2006? Vilka var det förra vintern? Hur många överlever ens en säsong?

Jag fick låna en e-bokläsare av en kollega. Jag har funderat länge på att skaffa en sådan och nu har jag skrivit den på julklappslistan som skall till tomten. På denna lilla apparat – som inte är ny och inte har utbyggt minne – finns redan inlagt hur mycket litteratur som helst. Det mesta är på engelska, men även franska, tyska och spanska verk finns med. Bland de engelska titlarna finns både Contemporary och Classics – ett par Harlequinromaner finns bland de samtida! Men där finns förstås även annat. Bland Klassikerna finns även översatta verk, ”War and Peace” m.m. Hur ofta får man se den meningen? ”Krig och fred med mera”! Den boken är så tjock att den liksom exkluderar med mera. Fast inte i en modern läsplatta.

Jag fastnade i alla fall för Walden, en bok jag inte har läst sedan skoltiden.
Jag har ett litet annat perspektiv nu än då. Då var världen fortfarande öppen och i framtiden allt möjligt. Och man trodde se sig själv i frasen: ”Om en man inte håller jämna steg med sina kamrater, är det kanske för att han hör en annan trumslagare.” Nu tycker jag att Thoreau är lite väl egenkär och egotrippad. Men ändå! Han har många bra poänger och formulerar sig kolossalt bra! Att läsa ett verk som gammal som man läste som ung är som att återbesöka sitt barndomshem. Om det är en bok som håller. ”Det är inte tiderna som förändras, det är vi.”

Jag drabbades av hybris och när bokcirkeln skulle läsa ”en grekisk författare” besökte jag ”The Gutenberg Project” – vilket är det engelskspråkiga motsvarighet till vår egen ”Projekt Runeberg”. Där kan man ladda ner hur mycket – gammal – litteratur som helst, helt gratis och helt lagligt!

Jag sökte efter Aischylos: Perserna. Jag hade läst en del grekisk klassisk drama för ganska länge sedan och tyckte det var kul, men Aischylos hade jag inte läst. I vintras började jag med Herodotos Historia och i små bitar, pö om pö, läste jag ut den. Den är full av kul historier! I en fotnot av översättaren fick jag läsa att just Aischylos hade varit med i slaget om Marathon och även vid Salamis där perserflottan förstördes. Och om detta kunde man läsa i hans drama Perserna.

Så småningom hittade jag några av Aischylos pjäser på Project Gutenberg – bl.a. Perserna. Men den översättningen var lite väl märklig, skriven delvis på rim. Då fick jag ta fram den tryckta boken med Emil Zilliacus tolkning. Den är något högtravande och ålderdomlig men även högtidlig och stark. Sedan hittade jag Sture Linnérs bok Lans och båge i vilken han går igenom dramat och översättningen och gör många intressanta djupdykningar. Sådant gillar jag. Att läsa och förstå tankarna av en man som levde för 150 år sedan är stort. Att läsa och förstå tankarna av en man som levde för 2500 år sedan är svindlande.

Med eller utan läsplatta läs något gammalt!

2006 lånades Karin Wahlbergs bok Blocket, mest. Därefter kommer Håkan Nesser: Människa utan hund, Unni Lindell: Orkestergraven, Denise Mina: Blodsarv och Kristin Hannah: Angelas dotter.

På önskelistan: en god bok

Dagens gästbloggare: Ulrika Cedell. Kulturutvecklare på kultur & fritid i Kristianstads kommun – en tjänst som bland annat handlar om att ha kontakt och samverka med kommunens olika kulturföreningar och andra kulturaktörer och om att planera för konserter i Konserthuset.

Gift med Peter, familjen består också av fyra barn och en hamster vid namn Vims.

En hel del goda kulturupplevelser blir det, men hur är det då med litteraturen?

Just nu läser jag mest recept. Ja, inga nya Leila Lindholm-recept eller så, utan sådana där ”en gång om året-recept” ni vet.Jag har en förkärlek för hemlagat till jul, det känns lätt gammaldags, men så är det. När min äldsta dotter, nu 19, var nio-tio år och svarade på frågan vilken hennes favoritmaträtt var kom svaret tveklöst: ”mammas julbord”. Måste tilläggas att det under resten av året äts mycket spagetti, hamburgare och pizza, men detta till trots stod julbordet i centrum. Så jag håller julångan uppe och börjar läsa om recepten i mitten av november för att lägga upp planen för att hinna igenom dem alla fram till jul…

För övrigt vad gäller mina läsvanor handlar det för närvarande mest om titlar som ”Märta rider vilse”, ”Räven och kråkan” eller ”Tand-ligan”. Jag lyssnar på högläsning varje kväll när yngsta dottern, sju och ett halvt, med stor koncentration tämjer ord efter ord och bygger meningar för glatta livet. Hon har en bit kvar innan flytet finns där som en självklarhet - och innan den där härliga slukaråldern plötsligt bara är där. Det är en god tid! Och lyxigt och viktigt att bara få hänge sig åt böckernas värld. Jag har haft förmånen att dela böcker med mina barn och tonåringar under ganska många år nu, jag har läst Harry Potter och ungdomsböcker på engelska, fantasy och Astrid Lindgren i en härlig röra. Tidsbrist gör att mina egna bokprioriteringar hamnar långt ner, när jag väl läser efter mina egna val blir läsningen fragmentarisk och en bok räcker länge!

Jag ser fram emot julledigheten med mellandagarnas sköna sysslolöshet. Jag har maten klar i frysen, redo att värmas, och jag har tid för soffan och en god bok.

I'm Zlatan (and so is my wife)

Dagens gästbloggare: Christian Wulff, arbetar som informatör på Regionmuseet Kristianstad. När han inte arbetar på museum och konsthall besöker han museum och konsthallar, parallell-läser böcker eller kollar på Arsenal-matcher. Favoritskivan är Suedes DogManStar och favoritboken är Umberto Ecos Foucaults pendel. 2011 gavs hans bok Vad gör alla superkända människor? ut på Ica Bokförlag.

Tim ”Ripper” Owens är första tanken som slår mig när jag omfrågas att bidra till De Nio…
Kanske hade det varit läge att skriva om de böcker som jag har läst under 2011. Bäst i år var Evgeny Morozovs The Net Delusion, en bok om övertro på sociala medier. Att ha sett ruset efter t ex Tahir-torget med ”expertkommentarer” om hur det är omöjligt att hålla tillbaka (väst-)demokrati i samhällen med tillgång till Twitter och Facebook och sedan jämföra det med stämningsläget som råder i sena november 2011 ger Morozov rätt.

Jag hade också kunnat skriva om hur det var att ge ut min egen bok. Jag trodde att jag skulle vara edgy genom att stapla svenska super-egon ovanpå varandra.
I efterhand visade det sig att personerna i fråga var betydligt bättre på att framställa sig själva som karikatyrer staplade på varandra i TV-program som ”Sommarpratarna”, ”Så mycket bättre” eller varför inte ”Babel”.
Det sistnämnda programmet har sörjts en del under de gångna veckorna av personer som kommer sakna Daniel Sjölin och/eller den sändningstid som man vant sig vid. Själv undrar jag när tv-publiken ska komma till insikten att två personer i varsin stol snett vinklat mot varandra och en studiopublik inte automatiskt genererar intelligent TV. Hör jag än en gång ord i stil med ”jag ville göra långsam TV, långt bort från snabba MTV-klipp, där jag får tala till punkt med en person som har något att säga” så är det jag som förlorar frukost, lunch och middag samma väg de kom in. Med risk att gå Marshall McLuhan så kräver jag minst en biljakt/halvtimme om jag väljer ett medium som kombinerar bild och ljud.

Precis som året innan och året innan det så har den stora behållningen i tidningsläsandet 2011 varit The Guardians Charlie Brooker, Marina Hyde och David Conn.

Britter.

All Watched Over By Machines of Loving Grace var den långa titeln på dokumentärserien (som hade kunnat få vara längre) som BBCs Adam Curtis förgyllde mitt TV-år med. Jag såg första avsnittet hos en gammal flatmate och lyckades hitta resten av serien på en video-site. TV-apparaten i min väns lägenhet plundrades under sensommarens kravaller i London. Min bild av Hackney föll samman en smula. Jag hoppas innerligt att personen som äger TV:n numera kommer att kolla på Adam Curtis nästa dokumentär, som enligt rykten kommer att handla om Storbritanniens press pre-Murdoch.
2011 i min CD-spelare (jag vägrar fortfarande att ansluta mig till Spotify) har fortfarande inte inträffat. Men jag anar att det blir Patrick Wolfs Lupercalia som jag tar med mig in i 2012. I brist på musik från det här året låg fortfarande Marina and the Diamonds The Family Jewels parkerad i spelaren. I mp3-maskinen varvades poddversionen av (fantastiska) Huset mittemot med The Guardians Football weekly och BBCs Start the week. Det var i Start the week som jag först kom i kontakt med The Net Delusion.


Så var vi tillbaka där det startade.

Makalösa december

Dagens gästbloggare: Ulrika Carlqvist som driver Kammarkaféet.

Makalösa december
Makalösa vänner.
Makalösa systeryster.
Makalösa Iris.
Makalösa ljus.
Makalösa mannen.
Makalösa makalösa!

Helt vardagligt vanliga och alldeles fantastiska äro dessa små kakor, kaféet, våra gäster och kära Rebecca och Jenny!

Makalösa
100g hackade russin
200g smör
1,5dl strösocker
3,5dl vetemjöl
2tsk bakpulver

175 grader i din ugn.
Hacka russin, elvispa socker och smör poröst, blanda de torra ingredienserna med de hackade russinen, rör ner i äggsmeten, rulla längder och dela i mindre bitar och rulla till bollar.
Lägg glest på plåtar med bakplåtspapper, tryck ut varje boll till en tunn kaka. Grädda mitt i ugnen 5-8 minuter. Ät och njut varje dag!

En riktigt skön julmånad med mindre shopping önskar jag er alla, våga vägra stressen.

Den upp- och nedvända världen

Dagens gästbloggare: Jörgen Nilsson som driver skivaffären Kompakt disk.

En intressant iakttagelse vad gäller obskyr eller svårlyssnad hårdrock, t.ex. Black Metal, är att man nu börjar höra talas om den från lite oväntat håll. Eller vad sägs om så skilda platser som Skavlan och i en låt med My Morning Jacket som de kallat "Holdin on to black metal" på senaste skivan "Circuital" (låna den på bibblan). T.o.m. indiebandet Wavves har gjort en EP som kallas "Life Suxx" med black metal-tema, kolla bara omslaget och passa på att höra låten samtidigt. Bra band.



Vi spelar skivan baklänges till 1984 då världen förändrades lite grann. Ett finskt band som hette Oz släppte en maxisingel med låten "Turn the cross upside down". Den påläste kanske tänker att detta kan inte vara första gången man använde sig av antisakrala texter.Mycket riktigt hade ju t ex Venom gjort "Welcome to Hell" redan 1981, men det är inte det pionjäraktiga som jag tänkte diskutera. Utan det finnarna gjorde var att kombinera en satanisk text med en refräng som Christer Björkman hade kunnat döda för. Och detta var banbrytande. 25 år senare gör svenska Ghost ganska exakt samma sak. Ett omslag som får folk att tänka dolda budskap och farligheter, men när skivan väl snurrar så är det... pop.

En fråga man kan ställa sig är om dessa grupper menar lika mycket allvar som Watain, Shining, Mayhem och liknande excessband där man verkligen tar allting så långt det går i lagens namn. Ibland ännu längre som man kan läsa om i den eminenta "Lords of Chaos" som går att fjärrlåna. En annan rekommendation är nya "Blod, eld, död" som t.o.m. går att härlåna (ett nytt ord man kanske ska ta patent på?). Grishuvuden och förruttnelse i all ära, Ghost gjorde ändå årets bästa skiva 2010.

Hur hänger då allt detta ihop? Mitt ute i skogen en bit utanför Alvesta möts Oz och Ghost på Muskelrocken som entusiasten Jacob driver i Folkets Park i Blädinge. Om man på Sweden Rock-festivalen säger saker som "Så jävla Metal" så funkar skrålet "oldschool" allra bäst på Muskelrock. Man kan väl gissa lite vad som döljer sig bakom uttrycket utan att vara fackman, men en beskrivning skulle kunna vara "inga moderniteter, det ska låta som 1983 eller tidigare". Ett intressant band är hajpade Antichrist från Växjö (har givetvis spelat på Muskelrock) som valde att spela in sin demo på kassett (den släpptes alltså inte 1983 utan för ett par år sedan). I denna tid när många band lämnar Myspace för att det är omodernt valde även Antichrist att skippa Myspace men anledningen var precis motsatt. För modernt. När skivkontraktet kom var det givetvis vinyl som gällde, men det blev för stort tryck om digital release så skivbolaget fick även göra en cd. En rolig iakttagelse i dagens samhälle där man har dömt ut cd’n som någonting ingen längre vill ha. Missa förresten inte Antichrist i Kristianstad på juldagen.

Det som inte riktigt går ihop i ekvationen är att alla dessa oldschool-band finns på Facebook. Ett socialt medium som tycks omöjligt att inte gå upp i oavsett hur "true" eller oldschool du är.

Muskelrock har satt en gräns på max 1500 besökare för att behålla den mysiga stämningen fast de kan sälja fler biljetter. Nymodigheter som hemsida existerar inte men dock Facebook. Som en sammanfattning vad det hela handlar om beskriver man på sin Facebook hur orkestrar (!) ska bära sig åt för att få spela. "Har du ett band som vill spela? Skicka musik på vinyl, Stereo 8 eller kassett till...". De tar emot mail men som en klockren avslutning står det "menar man allvar med att man vill spela så skickar man riktig post". Det går inte att tycka illa om Muskelrock. Kolla in klippet med våra lokala hjältar Portrait från Kristianstad när de gör Mercyful Fates "Black Funeral" på årets festival.



Några som aldrig lär spela i de småländska skogarna är metalcore-banden som representerar den moderna sidan av hårdrocken. In Flames kan väl delvis räknas dit men inte riktigt, varken musikaliskt eller namnmässigt. Man ska nämligen helst ha ett namn som är längre än 15 bokstäver för att ha hittat helt rätt. Störst idag är Bring me the Horizon, som dessutom lyckats med en lång titel på skivan "There is a hell belive me I´ve seen it, there is a heaven let´s keep it a secret". Många band i denna genre har väldigt roliga namn som exempelvis Arsonists get all the girls, Iwrestledabearonce, I killed the prom queen och Take a worm for a walk week.

Kommer den alternativa hårdrocken för långt in i finrummet börjar hela genren dock att ha spelat ut sin roll, så låt oss verkligen hoppas att inte Amy Diamond gör sin egen personliga tolkning av Shinings "Fullständigt jävla död inuti".

Joan Didion Blue Nights

Dagens gästbloggare: Eva Ström författare, översättare och litteraturkritiker.

För några år sedan satt jag en höst och översatte Joan Didions pjäs The Year of Magical Thinking till svenska. Det är en pjäs som bygger på hennes berömda bok med samma namn och som beskriver det år av sorg och smärta som gick efter att hennes man John plötsligt avlidit i en hjärtinfarkt. Den berättar också om deras dotter Quintanas kritiska sjukdomsvistelser på olika intensivvårdsavdelningar under en period av 20 månader.

Men pjäsen berättade också något annat som inte stod i boken. Den berättade att också Quintana dog.

Det var svårt att översätta denna text av smärta. Att överföra en text till sitt eget språk tar tid. Varje mening måste skrivas ut. Det gick inte att fly, att försöka läsa extra snabbt när de mest plågsamma avsnitten kom. Och de kom. Och väckte förstås till liv det egna livets smärtsamma ögonblick, som all bra litteratur gör.

Jag funderade mycket över Quintana. Att John, en man på 71 år gick bort var förvisso sorgligt, men att en så ung människa som Quintana gick bort var ännu mer tragiskt. Hur såg hennes liv ut? Jag kunde inte släppa tanken på Quintana.
Nu har Joan Didions bok om Quintana kommit. Den heter Blue Nights.



Blue Nights är de nätter under en viss tid på året, vid en viss breddgrad, i april eller augusti när kvällarna är just blå. I Paris kallar man det l’heure bleue. I sin bok använder Didion det för den korta smärtsamma tid medan dagen fortfarande är dag men snart ska förvandlas till en mörk, svart natt.

Den sista tiden med Quintana var en sådan ”blue night”.

Och Joan Didion menar nog också att hennes egen tid, som 76-åring är en sådan ”blue night”.

Quintana adopterades direkt efter förlossningen till paret Didion – Dunne. Hon kom till en sofistikerad miljö, hon växte upp i Kalifornien, bland kreativa människor. Hotell och filminspelningar blev en del av hennes barndomsmiljö. En trygg miljö, tycktes det i alla hänseenden. Men Quintana var inte trygg.

Joan Didion berättar om det smärtsamma att vara mor när ens barn lider. Hon rannsakar sig själv, hon går om och om igen smärtpunkterna i deras förhållande. Quintana visste att hon var adopterad. Så småningom söks hon upp av sina biologiska släktingar. Så småningom får hon alhoholproblem.

Är detta sanningen om Quintana? Om hennes liv och hennes död? Finns det en absolut sanning om någon? Hur nära känner vi våra närmaste, frågar sig Joan Didion.

Jag slår ihop boken efter avslutad läsning. Då möter jag på bokens omslag Quintana. Hon är en liten flicka vars ben ännu inte når ner till golvet. Och hennes blick är oändligt sorgsen.