Orden som inte får skrivas

Dagens gästbloggare: Sune Johannesson som är kulturredaktör på Kristianstadsbladet

Här är de aktuella siffrorna när året börjar närma sig sitt slut. 59. 3. 169. 9. 122.

Nej, det har inte med väder, travresultat eller schlagertävlingar att göra, inte heller är det några ip-adresser. Det handlar om ordet och bilden. De förbjudna. De som inte får skrivas, sägas, visas. De som inte får förekomma på papper, i tv eller i det världsomspännande nätet.

Lägger vi ihop dem får vi 362. Nästan en för var dag på året. 59 är antalet dödade journalister hittills i år, de följande står för, i tur och ordning, dödade medieassistenter, fängslade journalister, fängslade medieassistenter samt fängslade internetaktiva.

Som journalist är det här min vardag. Och samtidigt mycket långt ifrån. Pressfriheten är för oss självklar, jag äter den till frukost och utgår från att rädslan inte bor på landets redaktioner. Fast även här har journalister hotats, mördats och tvingats skriva utan byline.

Även här? Som om Sverige vore en egen planet. Icke, men demokratins och det öppna samhällets grundpelare är just detta; att få granska makten och kriminella sammanhang, uttrycka sina tankar, ifrågasätta och debattera. Detta får aldrig ändras.


"Vart är det tjugoförsta århundradets Kina på väg?" är en inledande fråga i Charta 08, det dokument som i december 2008 ville se en förändring av det kinesiska samhället och kom att få flera hundra underskrifter (efter webbpubliceringen tusentals). Fortsättningen lyder: "Ska Kina fortsätta sin "modernisering" under maktfullkomligt styre eller kommer Kina att omfatta universella mänskliga värden, ansluta sig till huvudfåran av civiliserade nationer och skapa ett demokratiskt system? Det här är frågor man inte kan undgå att besvara." Frågan kräver ett svar, men det fanns – och finns – ett problem, frågan får inte ställas.

Ett år senare dömdes Liu Xiaobo, en av Charta 08:s huvudpersoner till elva års fängelse. Ytterligare ett år senare tilldelas han Nobels Fredspris. Under den glansiga prisgalan i Oslo ligger det en ros på Xiaobos stol, själv fick han inte lämna fängelset, inte heller hans hustru fick åka till Norge för att ta emot priset.

"Att skriva är att stå emot, det är att göra motstånd", skriver Roberto Saviano i förordet till sin essäsamling "Skönhet och helvete". Även han har straffats för sina ord, inte av en stat utan av en gangsterorganisation, camorran. I flera år har han flyttats mellan mörka små rum utan balkong, ständigt övervakad av polis.

Det finns många exempel, alltför många, av fängslade, hotade, misshandlade och mördade journalister, författare, intellektuella, bloggare, artister, konstnärer, filmare... December är ljusets och mörkrets månad, men det finns en väsentlig skillnad mellan de båda. Det är vi som måste se till att mörkret trängs bort.