I'm Zlatan (and so is my wife)

Dagens gästbloggare: Christian Wulff, arbetar som informatör på Regionmuseet Kristianstad. När han inte arbetar på museum och konsthall besöker han museum och konsthallar, parallell-läser böcker eller kollar på Arsenal-matcher. Favoritskivan är Suedes DogManStar och favoritboken är Umberto Ecos Foucaults pendel. 2011 gavs hans bok Vad gör alla superkända människor? ut på Ica Bokförlag.

Tim ”Ripper” Owens är första tanken som slår mig när jag omfrågas att bidra till De Nio…
Kanske hade det varit läge att skriva om de böcker som jag har läst under 2011. Bäst i år var Evgeny Morozovs The Net Delusion, en bok om övertro på sociala medier. Att ha sett ruset efter t ex Tahir-torget med ”expertkommentarer” om hur det är omöjligt att hålla tillbaka (väst-)demokrati i samhällen med tillgång till Twitter och Facebook och sedan jämföra det med stämningsläget som råder i sena november 2011 ger Morozov rätt.

Jag hade också kunnat skriva om hur det var att ge ut min egen bok. Jag trodde att jag skulle vara edgy genom att stapla svenska super-egon ovanpå varandra.
I efterhand visade det sig att personerna i fråga var betydligt bättre på att framställa sig själva som karikatyrer staplade på varandra i TV-program som ”Sommarpratarna”, ”Så mycket bättre” eller varför inte ”Babel”.
Det sistnämnda programmet har sörjts en del under de gångna veckorna av personer som kommer sakna Daniel Sjölin och/eller den sändningstid som man vant sig vid. Själv undrar jag när tv-publiken ska komma till insikten att två personer i varsin stol snett vinklat mot varandra och en studiopublik inte automatiskt genererar intelligent TV. Hör jag än en gång ord i stil med ”jag ville göra långsam TV, långt bort från snabba MTV-klipp, där jag får tala till punkt med en person som har något att säga” så är det jag som förlorar frukost, lunch och middag samma väg de kom in. Med risk att gå Marshall McLuhan så kräver jag minst en biljakt/halvtimme om jag väljer ett medium som kombinerar bild och ljud.

Precis som året innan och året innan det så har den stora behållningen i tidningsläsandet 2011 varit The Guardians Charlie Brooker, Marina Hyde och David Conn.

Britter.

All Watched Over By Machines of Loving Grace var den långa titeln på dokumentärserien (som hade kunnat få vara längre) som BBCs Adam Curtis förgyllde mitt TV-år med. Jag såg första avsnittet hos en gammal flatmate och lyckades hitta resten av serien på en video-site. TV-apparaten i min väns lägenhet plundrades under sensommarens kravaller i London. Min bild av Hackney föll samman en smula. Jag hoppas innerligt att personen som äger TV:n numera kommer att kolla på Adam Curtis nästa dokumentär, som enligt rykten kommer att handla om Storbritanniens press pre-Murdoch.
2011 i min CD-spelare (jag vägrar fortfarande att ansluta mig till Spotify) har fortfarande inte inträffat. Men jag anar att det blir Patrick Wolfs Lupercalia som jag tar med mig in i 2012. I brist på musik från det här året låg fortfarande Marina and the Diamonds The Family Jewels parkerad i spelaren. I mp3-maskinen varvades poddversionen av (fantastiska) Huset mittemot med The Guardians Football weekly och BBCs Start the week. Det var i Start the week som jag först kom i kontakt med The Net Delusion.


Så var vi tillbaka där det startade.