För några år sedan satt jag en höst och översatte Joan Didions pjäs The Year of Magical Thinking till svenska. Det är en pjäs som bygger på hennes berömda bok med samma namn och som beskriver det år av sorg och smärta som gick efter att hennes man John plötsligt avlidit i en hjärtinfarkt. Den berättar också om deras dotter Quintanas kritiska sjukdomsvistelser på olika intensivvårdsavdelningar under en period av 20 månader.
Men pjäsen berättade också något annat som inte stod i boken. Den berättade att också Quintana dog.
Det var svårt att översätta denna text av smärta. Att överföra en text till sitt eget språk tar tid. Varje mening måste skrivas ut. Det gick inte att fly, att försöka läsa extra snabbt när de mest plågsamma avsnitten kom. Och de kom. Och väckte förstås till liv det egna livets smärtsamma ögonblick, som all bra litteratur gör.
Jag funderade mycket över Quintana. Att John, en man på 71 år gick bort var förvisso sorgligt, men att en så ung människa som Quintana gick bort var ännu mer tragiskt. Hur såg hennes liv ut? Jag kunde inte släppa tanken på Quintana.
Nu har Joan Didions bok om Quintana kommit. Den heter Blue Nights.
Blue Nights är de nätter under en viss tid på året, vid en viss breddgrad, i april eller augusti när kvällarna är just blå. I Paris kallar man det l’heure bleue. I sin bok använder Didion det för den korta smärtsamma tid medan dagen fortfarande är dag men snart ska förvandlas till en mörk, svart natt.
Den sista tiden med Quintana var en sådan ”blue night”.
Och Joan Didion menar nog också att hennes egen tid, som 76-åring är en sådan ”blue night”.
Quintana adopterades direkt efter förlossningen till paret Didion – Dunne. Hon kom till en sofistikerad miljö, hon växte upp i Kalifornien, bland kreativa människor. Hotell och filminspelningar blev en del av hennes barndomsmiljö. En trygg miljö, tycktes det i alla hänseenden. Men Quintana var inte trygg.
Joan Didion berättar om det smärtsamma att vara mor när ens barn lider. Hon rannsakar sig själv, hon går om och om igen smärtpunkterna i deras förhållande. Quintana visste att hon var adopterad. Så småningom söks hon upp av sina biologiska släktingar. Så småningom får hon alhoholproblem.
Är detta sanningen om Quintana? Om hennes liv och hennes död? Finns det en absolut sanning om någon? Hur nära känner vi våra närmaste, frågar sig Joan Didion.
Jag slår ihop boken efter avslutad läsning. Då möter jag på bokens omslag Quintana. Hon är en liten flicka vars ben ännu inte når ner till golvet. Och hennes blick är oändligt sorgsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar