Jag har tre mycket spännande och intressanta läsupplevelser framför mig innan jul: Karl Ove Knausgård sjätte del av Min kamp (på nynorska), W G Sebalds Dikt, prosa, essä och Uwe Tellkamps Tornet. De två första skall jag recensera, Tornet har jag länge tänkt läsa av nyfiken lust.
Det här är tre helt olika böcker men de förenas av något som jag egentligen inte brukar tillmäta någon särskild vikt – eller? Åtminstone inte förrän nu! De här böckerna väger nämligen tillsammans över 3, 5 kilo och har ett sammanlagt omfång på 3175 sidor. Knausgård 1120 sidor – mer går tydligen inte att trycka för att boken skall hålla, Sebald 1084 sidor i Bonniers Panacheserie och Tellkamps 971 sidiga roman.
Vad representerar dessa kolossala klossar egentligen? Känner sig förlagen tvingade att på ett så här handgripligt och fysiskt sätt manifestera litteraturens verkliga tyngd, författarnas roll och läsningens långsamma tålamod i en tid där orden annars kanske mest används för hastiga och flyktiga formuleringar och snabbt och effektivt uttryckta åsikter? Där alternativa utgivningar och tillgänglighet skapar helt nya (och intressanta) litterära mönster. Detta är kanske värt en mer djuplodande, litterär spaning…
Nu är jag samtidigt fullständigt medveten om att detta med konstens tyngd och längd inte är ett helt nytt fenomen. I den cykliska rörelse som präglar all kultur kan man återkalla 1980-talets ambitioner, där en teaterföreställning skulle spelas under minst 7 timmar, eller två dagar i rad, en film vara i minst fem timmar och där en målning måste uppfylla flera meter vägg på konstinstitutionen för att räknas. Frodas denna ”elefantsjuka” kultur endast under vissa ekonomiska förutsättningar: 80-talets yuppie - och ”klipparekonomi” eller 2010-talets eurokris? Detta är kanske värt en mer djuplodande social spaning…
Men den verkliga litteraturen följer ju, som tur är, mer än ett spår åt gången. Därför tar jag som motbild fram tre betydande, nästan försvinnande tunna böcker
och slår in som kilar – eller som fogar för tegelstenarna - mellan Knausgård, Tellkamp och Sebald. Det är Tomas Tranströmers 17 dikter, Elena Guros Barfota och James Joyces Epifanier. Hos Tranströmer finns det där fantastiskt ögonöppnande och frigörande: ”uppvaknandet är som ett fallskärmshopp från drömmen” eller ”det finns i skogen en glänta som bara kan finnas av den som går vilse”. Att finna de där plötsligt upplysta gläntorna blir det som driver mig vidare i min läsning – och jag är säker på att de här gläntorna kommer att öppna sig ofta i Knausgårds, Sebalds och Tellkamps böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar