Valborg

Vi har en helg framför oss som inbjuder till lite extra firande. Valborgsmässoafton och första maj är traditionella helger med anor som, särskilt vad gäller valborgsmäss, går långt tillbaka. Idag är det kanske inte lika självklart som det har varit hur man firar denna helg, om man överhuvudtaget uppmärksammar den? För mig är valborgsmässoafton för alltid förknippad med Madickens skointermezzo vid majelden i Astrid Lindgrens barnbok Madicken och Junibackens Pims. Jag har betydligt svårare att finna referenser till valborgsfirande i vuxenlitteraturen, men när det gäller första majfirande finns på biblioteket en pärla från 1980 som heter Första maj 1890-1980 av Sven Bodin. I boken görs en resumé över de svenska första majdemonstrationerna från den allra första i Stockholm 1890 och fram till 1980. Det är framför allt det rika bildmaterialet som enligt mig ger tyngd åt boken och ger läsaren möjlighet att uppleva tidsandan och de olika politiska budskapen. Fotografierna förmedlar en känsla av målmedvetenhet och gemenskap. Budskapen på demonstrationsplakaten, affischerna och teckningarna förmedlar på ett tydligt sätt hur det politiska världsläget såg ut för tillfället och vilka frågor som varit viktiga för arbetarrörelsen genom åren.


Våra högtider - traditionerna, maten och festerna vi minns är en ganska stel och fantasilös titel på en annars fin bok där olika författare och skribenter, bland andra Alexandra Pascalidou, Ernst Brunner och Theodor Kallifatides delar med sig av sina personliga minnen förknippade med en viss högtid. Även valborg och första maj har här sin givna plats. Min uppfattning är att den här typen av böcker har en tendens att ge ett lite väl mossigt intryck, men här har vi ett exemplar som har ett mer personligt tilltal och där även layouten (åtminstone invändigt) känns trevlig. Problem med att bestämma meny till helgfirandet? Får jag förslå nässelsoppa till valborg, receptet hittar du i denna bok!

Under vulkanen

Den senaste tiden är vi många som har blivit påminda om vulkaners nyckfulla inverkan på våra liv. I någon bemärkelse befinner vi oss alla Under vulkanen. Vilket också är titeln på Malcolm Lowrys stora roman från 1947. Som inte alls handlar om vulkaner men väl om en man som befinner sig under ett stort inre tryck.
Den yttre handlingen i den drygt 400 sidor långa romanen låter sig beskrivas med några få meningar. Tidigt på morgonen den 1 november 1938 (dia de los muertos) sitter den engelska konsuln Geoffrey Firmin på en bar i Quauhnahuae, Mexiko, och dricker frukost. Plötsligt stiger hans sedan ett år förlupna hustru Yvonne, som bara är en av anledningarna till att han dricker, in på baren. Tillsammans med konsulns halvbror Hugh gör de en bussutflykt till grannbyn för att fira de dödas dag. På vägen dit blir de vittne till ett mord på en indian. De tittar på en tjurfäktning, kommer ifrån varandra och sent på kvällen söker sig Firmin till en av de sunkigaste av Mexikos alla syltor där han blir mördad av en gangster.

Precis som hos Joyce är handlingen av underordnad betydelse, utan snarare en förevändning för att fördjupa skildringen av sinnestillståndet hos en man som kommit till vägs ände. Lowry påstod själv att han aldrig hade läst James Joyce, men han var inte alltid något sanningsvittne.
Handlingens förströdda karaktär accentuerar det slumpmässiga och nyckfulla hos den inbitne alkoholisten vars primära fråga ständigt är: var finns nästa glas?
Lowry beskriver med det självupplevdas insikt hur central denna fråga är för konsuln, vilka beräkningar han gör över doseringen i det egna alkoholintag och tidsrymden till nästa tänkbara kritiska punkt när han obetingat behöver påfyllning. En del av konsulns medvetande är ständigt sysselsatt med dessa kalkyler. Detta gör Under vulkanen till en av de allra bästa skildringar av alkoholism i världslitteraturen, även om Lowry själv ihärdigt förnekade att det överhuvudtaget skulle vara ett av bokens motiv.

John Huston gjorde en mycket sevärd filmatisering 1984 av romanen med Albert Finney och Jacqueline Bisset i huvudrollerna.

Johnossi, Mavericks

Igår hörde jag Johnossis nya skiva ”Mavericks” och blev totalt förvånad och uppslukad. Jag har följt dem sedan debuten och först gillat deras trallvänliga och publikfriande refrängrock utförd med enbart sång, gitarr och trummor (ett riktigt bra liveband för övrigt). Sen blev det tjatigt… Nu har de tagit ett ordentligt musikaliskt kliv framåt. Inledningen, titelspåret ”Mavericks”, knockade mig. Här finns ett nytt djup, svärta och ett nytt register för sången. I de bästa ögonblicken på skivan låter musiken sig jämföras med Kristofer Åström. Och då är det bra (låna förresten hans mästerverk ”So much for staying alive”)! Skivan finns att låna från och med nästa vecka.

Om Afghanistan

28 april kl. 19.00 kommer Maria Aschenbrenner från Svenska Afghanistankommittén till Kristianstad Stadsbibliotek. Fri entré, alla välkomna!

Vill du veta mer om Afghanistan kan du läsa bland annat En del av mitt hjärta lämnar jag kvar av Diana Janse eller någon av Khaled Hosseinis två böcker Flyga drake eller Tusen strålande solar, eller något av Siba Shakib.

Faktalitteratur om Afghanistan står på avd Noa (geografi) eller Koa (historia), eller också kan du leta i vår databas Landguiden (betaldatabas).

Vi har också musik från Afghanistan, fråga på musikavdelningen.
Du kan också höra mer om villkoren för afghanska musiker hos SVT Agenda.
Vill du läsa mer om de svenska soldaterna på plats, läs t ex Afghanistanbloggen .

Det finns också artiklar i bland annat Time, Tempus och Populär Historia. Läs och begrunda.

Slumdog Millionaire

Ibland blir det så att det pratas för mycket om en bok eller film för att man ska bli sugen på att läsa eller se den. Det pratas och skrivs om den överallt, alla höjer den till skyarna, den får fina priser osv.

Så har det varit för mig med Slumdog Millionaire, filmen som fick 8 Oscar och 4 Golden Globe 2008.

Men så en fredagskväll hamnade den i DVD:n och även jag fascinerades av den fantastiska historien om gatupojken Jamal, som är med i den indiska versionen av "Vem vill bli miljonär?" och som blir anklagad för fusk då han svarar rätt på alla frågor. Han blir till och med arresterad för detta och för att försöka bevisa sin oskuld berättar han sitt livs historia och ger därmed förklaringen till hur det kan komma sig att han kan svaren på frågorna.

Genom dessa tillbakablickar får man se hur han tidigt blev föräldralös, levde som gatubarn tillsammans med sin bror och hamnade i många obehagliga situationer, men hela tiden lyckades ta sig vidare och hela tiden har haft som mål att hitta flickan, Latika, som han älskar och har förlorat.

Jag ångarar verkligen inte att jag trots allt såg filmen och den har funnits i mina tankar länge efter det att jag tryckte på stopp-knappen.

Så är det likadant för dig, att det bara inte blivit av att se den, så ge den chansen, det är den värd.

Snart på bibliotekets filmhylla – två starka tjejskildringar

Efter att ha vunnit en Oscar för kortfilmen Wasp långfilmsdebuterade brittiska regissören Andrea Arnold med det uppmärksammade övervakningsdramat Red road, en experimentell thriller som utspelar sig i Glasgows mer slitna områden och som till stora delar gestaltas genom övervakningskameror. Nu är hennes senaste film Fish tank snart aktuell på svensk dvd. Det är en omtumlande filmupplevelse, kanske en av fjolårets starkaste filmer, med en total närvarokänsla i de med rastlös handkamera filmade scenerna från ett smutsigt och nedgånget Essex där vi får följa unga Mia i hennes krampaktiga försök att skapa sammanhang i den kvävande sociala miljön. Mia spelas av debutanten Katie Jarvis, en vanlig tjej som Andrea Arnold fick upp ögonen för när hon såg henne stå och bråka med sin pojkvän på perrongen. Jarvis gestaltar Mia med stor övertygelse i hela hennes nyansrikedom, i hennes frustration, kamp och tvetydiga känsloyttringar. Det är bland annat denna rolltolkning som gör Fish tank till socialrealism när den är som allra bäst. Det finns kopplingar till mästare som Ken Loach men i Andrea Arnolds dystra, säreget estetiska filmvärld uppstår samtidigt något helt eget.




Ett annat starkt porträtt av en utsatt ung kvinna ser vi i det amerikanska socialdramat Pecious, en skildring från fattiga Harlem i slutet av 1980-talet som bryter alla konventioner vad det gäller gettoskildringar som utspelats i denna miljö. Perspektivet är 16-åriga Precious, en på många sätt osannolik filmhjälte. Hon är en överviktig analfabet som väntar sitt andra barn med sin egen far. Mamman misshandlar henne och snart får hon reda på att hon smittats med HIV. Det är en nattsvart bild som målas upp och visst tenderar det att bli lite för mycket, men så påbörjar Precious sin resa mot bildning och insikt och jag grips tag ordentligt. Dessutom är filmen fint berättad utifrån Precious minnesbilder och tankar. I titelrollen spelar Gabourey Sidibe, snuvad på Oscarstatyetten för bästa kvinnliga huvudroll av Sandra Bullock och hennes slätstrukna insats i trista The blind side. Filmen bygger på romanen Push, uppmärksammad av Oprah Winfrey i hennes talkshow, av poeten och författaren Sapphire. Romanen är skriven som vore det Precious själv som berättar med sitt grammatiskt bristfälliga men poetiskt egensinniga språk. Full av slang, märkliga stavningar och ovanligt språkbruk är det såklart en svåröversatt bok. Därför är det roligt att den svenska utgåvan förutom översättningen också omfattar den engelska originaltexten.

Red road och romanen om Precious finns redan på biblioteket, Fish tank och filmen om Precious kommer snart. Sök i katalogen här.

Till sista andetaget

Anne Swärds tredje roman Till sista andetaget består av två delar, som vävs skickligt in i varandra. En barndomskildring och en vuxen kvinnas berättelse om sin barndom, medan hon reser omkring i världen och träffar olika män. Vi får följa Lo, vars hela släkt flyttat från det nordligaste Sverige till sydligaste. Hon är ett ensambarn som får väldigt mycket uppmärksamhet och kärlek av sin stora släkt. När kornåkern intill börjar brinna en het sommar träffar hon Lukas. Hon är 7 år och han är 13 år och de utvecklar en gemenskap som kommer att prägla hela hennes liv. Förhållandet mellan Lo och Lukas, som är en osedd egensinnig enstöring, ses med oblida ögon av de vuxna. De skapar tillsammans en annorlunda kärlekspakt, detta förstärks av att de är varandras motsvarigheter och romanen utforskar rastlös också denna gränsdragning. Till slut bryter sig Lo ut och ger sig av medan Lukas blir kvar. Med en stilren vardaglig ton och ett finslipat språk beskriver romanen en kvinnas kärlek, löften och kamp i livet. En roman som är helt enkelt är oerhört skickligt skriven.
Jag är även den stora glädjen att meddela att Anne Swärd kommer till årets bokfestival.

Baka liten kaka

En av mina laster i livet är kakor, både att äta och att baka dem. Naturligtvis vill jag dela med mig av några av mina favoritrecept till alla andra kakälskare.

"Bättre än svärmors bullar" finns i systrarna Lisa Eisenman Frisk och Monica Eisenmans senaste bok "Sommarens söta". Vill man inte baka bullar så kan man välja "Double chocolate chocolate chip cookie". En klar favorit hos min treåring och hans kusiner.

Min absoluta favoritkakbok för tillfället är Leila Lindholms "A piece of cake". Baka och njut av "Chocolate chip walnut brownies", en saftig kaka med en underbar fudge glaze. Eller prova "Cupcakes", eller "Frukostscones", eller "Kolapaj med pekannötter", eller...........

Om man vill imponera på sina gäster ska man baka "Lyxig chokladkolapaj" ur "Bakat (ur Allt om mat)". Med sina två lager chokladkola, en vit och en mörk, är det en riktig läckerbit - söt och mäktig. Den är faktiskt väldigt enkel att göra, om man har en hushållstermometer så blir kolasmeten alltid perfekt. Passa på att göra "Jordgubbs- och cheesecakemuffins" när det finns svenska jordgubbar, en härlig smak av sommar.

Om man inte känner för att baka kan man låna "Nya boken om kaféer på Österlen". Det är en guidebok som även innehåller recept. Trots sitt namn är det några år sedan den kom, men de flesta kaféer finns kvar (och nya har naturligtvis tillkommit). Jag har inte fikat på alla de ställen som finns i boken, men de jag har varit hos har varit väl värt ett besök.

Reselektyr

Det är ju allmänt kaos i Europa på grund av vulkanutbrottet på Island. De flesta har förhoppningsvis lyckats ta sig hem, men till er som fortfarande är på väg rekommenderar jag lite reselitteratur i form av några reseskildringar. Minns Karin Boyes dikt I rörelse: "det är vägen som är mödan värd"... Misströsta inte, ni är snart hemma!

En reseskildring är, i motsats till en guidebok eller en resedagbok/reseblogg en poetisk skildring av en redan genomförd resa. Blunda, sätt dig bekvämt till rätta i fåtöljen och res i fantasin:

Catalina - Resor över land och i luften: Birger Sjöberg, 2008

Mannen som reste och 47 andra reseberättelser: Tomas Löfström, 2000, krönikör på tidskriften Vagabond

Om konsten att resa: Alain de Botton, 2002+

Tourister: Klassiska författare på resa: red. Ingegerd Boldner Granberg/Marianne Enge Swartz, 2006

Bilderna på ett Island fullt av aska får mig även att tänka på dystopin The Road av Cormac McCarthy som berättar om en man, en pojke och förhoppningsvis en väg hem, efter katastrofen. Den finns även som film, men den är så ny så den har inte kommit till biblioteket ännu.

Jag avslutar med ett citat från den engelska utgåvan av The Road (Vägen) från 2006 (s 4):

When it was light enough to use the binoculars he glassed the valley below. Everything paling away into the murk. The soft ash blowing in loose swirls over the blacktop. He studied what he could see. The segments of road down there among the dead trees. Looking for anything of color. Any movement. Any trace of standing smoke. He lowered the glasses and pulled down the cotton mask from his face and wiped his nose on the back of his wrist and then glassed the country again. Then he just sat there holding the binoculars and watching the ashen daylight congeal over the land. He knew that the child was his warrant. He said: If he is not the word of God God never spoke.

Lycklig resa!

Ken Loach, Looking for Eric

Eric Bishop cirkulerar åt fel håll i rondellen, varv efter varv. Färden slutar på sjukhus där han yrar om Lily - den kvinna han gifte sig med som väldigt ung och som han nu inte vågar prata med. Om man känner till Ken Loachs socialrealistiska filmer, så blir man inte direkt förvånad av att se en medelålders brevbärare på dekis boende med två halvkriminella söner i ett nergånget parhus, i huvudrollen. Eric (Steve Evets) är castad med nikotingula tänder och spritraspig röst och det går riktigt att känna hur dåligt han mår. Men helt hopplöst är det nu inte. På jobbet finns omtänksamma kollegor, med Meatballs i spetsen, som gör det mesta för att rycka upp honom. I en seans där de ska försöka tänka sig in i vem de skulle vilja vara, poppar namn som Gandhi, Castro och Sammy Davies upp. Eric väljer självklart fotbollshjälten Eric Cantona och efter några bloss på en joint kommer samme fotbollsspelare in i Erics rum. Hallucination, eller? Hur det nu än är med den saken så leder Cantonas smått klichéartade råd till förändringar i Erics liv. Bollen är i rullning.

Sällan har regissören blandat så friskt och kastat sig mellan så många genrer som i "Looking for Eric". Det är socialrealistiskt drama, komedi, saga och till på köpet lite fotbollsfilm. Kanske inte som vi är vana att se honom med andra ord, men mycket uppfriskande.

Passa på att låna någon av Ken Loachs alla andra filmer som finns på biblioteket. Trailern till filmen har du här. För den som vill se en fotbollsfilm med lite mer fotboll så finns den nya "The Damned United" att hyra.

Magnus Lindberg & Basse Wickman

Det finns inte många svenskar som inte har hört Hootenanny Singers sjunga "Omkring tiggarn från Luossa" åtminstone en gång. Den låg ett helt år på Svensktoppen i fornstora dar och den spelas ideligen i radio än idag. Det är just med den låten som Basse Wickman och hans 12-strängade elgitarr inleder den här hyllningen till den svenska visskatten, och när Magnus Lindbergs skrovliga stämma tar över, tillsammans med hammondorgel och tunga trummor, har man glömt hootenannypojkarna helt och hållet. Tack för det!

De här grabbarna spelar gubbrock, inget annat. Gitarrerna kommer från 60-talets The Byrds, arrangemangen och produktionen från deras eget 70-tal, när Basse skrev klassikern "Son of Cathy’s Clown" och Magnus var Stockholms egen Springsteen. De senaste decennierna har väl inte varit lika framgångsrika för någon av dem, men det här är gamla hjältar och när de får till det blir man rätt glad.

Dan Andersson, Taube, Bellman, Birger Sjöberg, Joe Hill. Jodå, man har hört låtarna förr, men aldrig så här. Jag önskar bara att de tagit med en Lundell-dänga också. För när man hör Evert Taubes "17:e balladen" i den här tappningen så finns det ju inget avstånd alls mellan de två, eller från Bellman till Lundell heller för den delen.

De gör egna tolkningar också: Basse sätter musik till både Ferlin och Boye, med den äran, och Magnus förvandlar en dagsvers av Stig Dagerman till en riktigt snygg rockballad. Det låter kanske seriöst, men det här är rena partyplattan – i alla fall om medelåldern på partyt är över 50.

Det blir så tjusigt ibland att jag kan efterlysa lite skit under naglarna här och där. Birger Sjöbergs "Bleka dödens minut" är ju fin med tramporgel, men om de lyssnat på Tom Waits hade de insett att en trasig, gnisslig och lätt ostämd orgel hade passat bättre än deras finstämda praktexemplar.
Överhuvudtaget är produktionen onödigt polerad och fläckfri. Här kunde man ha tagit ut svängarna mer. Men – det sagt – det bör vara både första och sista gången man använder phasing på "Jungman Jansson".

Bäst är "17:e balladen" och "Brookland Road". Men jag chockar mig själv med att också uppskatta den svensktoppiga versionen av Dan Anderssons "Till min syster". Jag skyller på gitarrerna. De spåren kommer jag att lyssna extra mycket på. Kanske har jag – och alla andra – glömt den här plattan rätt snart, men det blir roligt att hitta den igen om tio år. För 70-talet dör aldrig. Inte 1700-talet heller. Taube var en rocker. Bellman var punk.

Och nu ser jag på hemsidan att de har tillräckligt med humor för att kalla sig Magnus och Basse. Bättre att förekomma än att förekommas, antar jag. Hade själv tänkt göra mig lustig över den tillfälligheten.

Låna gärna de här plattorna också:

Att läsa på olika ställen

Om man inte har möjlighet att sjunka ner i bästa läsfåtöljen för en härlig stunds sträckläsning får man ta till andra knep för att tillgodose läsbehovet. Jag tillhör en läsarkategori som under en (förhoppningsvis) övergående period fått överge sträckläsningen till förmån för andra varianter. Det handlar då om att läsa kortare stunder i väntan på bussen, på bussen i väntan på att bussen ska gå, medan potatisen kokar och i väntan på att badrummet ska bli ledigt - till exempel. För att uppnå känslan (illusionen) av att jag på detta sätt hinner läsa en hel del har jag för det mesta en 2-3 olika böcker på gång som är strategiskt utplacerade i min närmiljö. En novellsamling passar bra att ha med sig i väskan, då man ofta kan välja en lite tunnare variant med korta noveller. Jag har precis avslutat Claire Castillons Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska. Detta är en samling med 23 korta noveller som alla har parrelationen som tema, men det är aldrig den enkla, strömlinjeformade kärleken som beskrivs, utan kärlekar som kan förvåna, förfära, uppröra men även beveka läsaren. Skruvade kärlekar, om man så vill. Men kärleken, och rätten att älska, har de alla gemensamt.

I väntan på att potatisen ska koka tar jag gärna till en fackbok, som i mitt fall ofta handlar om internationella relationer. Men nu när våren får anses vara kommen passar det bra med lite trädgårdsinspiration. I detta ämne kan jag rekommendera Kerstin Engstrands bok Nybörjarens lata trädgård som ger lagom med inspiration och inte så mycket prestationsångest!

Den lägsta punkten

Som nyinflyttad i Kristianstad började jag ganska snart leta, om inte efter stadens själ så åtminstone efter stadens specifika särart. Vad är det som skiljer Kristianstad från andra städer? Jag lärde mig att det är den enda stad som fortfarande har en utländsk regent i sitt stadsvapen och redan innan jag flyttade hit hade jag sett loggan med Spirit of food.
Däremot dröjde det flera veckor innan jag insåg att här också fanns en sevärdhet av det mer obskyra slaget. Lite bakom statoilmacken i utkanten av stan hittar man ”Den lägsta punkten”, Sveriges lägsta punkt belägen 2.41 meter under havet. Utmärkt med en instruktiv tavla och en sorts måttstock som visar var havsnivån befinner sig, högt över ens huvud.
En dag i november var vi ett litet sällskap som begrundade platsen, atmosfären, det stilla fallande regnet som en blöt påminnelse om tillvarons nyckfulla karaktär, här på denna gamla utdikade sjöbotten.
Går man upp på ett berg så är toppen det givna målet, en självklar referenspunkt. Men landets lägsta punkt känns helt enkelt inte lika självklar. Klart är emellertid att det både är en specifik plats men ändå en plats utan något speciellt särdrag. En både-och-plats. En plats lite vid sidan om. Vore den inte utmärkt skulle ingen tänka på den.
Tankarna gick till Jim Jarmusch film Stranger than paradise där de tre antihjältarna står på en rangerbangård i Cleveland och en av dem säger: You know, it's funny... you come to someplace new, an'... and everything looks just the same.
Man har nått en existentiell nollpunkt. Om man vill vara lite pretentiös. Associationerna går även till den gamla kultfilmen ”Jakten mot nollpunkten”. Eller varför inte till Peter Englunds bok Brev från nollpunkten.
Nästa gång jag besöker Den lägsta punkten ska jag ta med mig Beidaos diktsamling Landskap över nollpunkten och se om den lockar fram några nya associationer…

Novellsamling

Moderna människor klagar ibland på att de har ont om tid. Så ont om tid att vi inte tycker oss hinna läsa romaner. En samling noveller däremot, där några av berättelserna är så korta som två sidor, borde vi väl hinna med? Eller en antologi?
Jag tänker särskilt på de 208 science-fictionantologierna i serien Det hände i morgon, som får mig att tänka på min barndom. Jag har ännu delar av serien kvar att läsa!

Vill du läsa modernare, verklighetsförankrade noveller (nåja) kan du läsa bland annat:

• Jonas Karlsson: Den perfekte vännen eller Det andra målet där den senare har beskrivits som "Kafka i 2000-talets Stockholm"
• Annie Proulx: Berättelser från vidderna (där en av novellerna stod som inspiration till Ang Lees film Brokeback mountain)
• Naja Marie Aidt: Babian (vinnare av Nordiska Rådets Litteraturpris 2008)
• Nam Le: Båten

Kerstin Thorvall

När man skjuter arbetare är en av mina absolut största läsupplevelser, som jag blev påmind om i helgen när det meddelades att Kerstin Thorvall gått bort.

Att följa den unga norrländska Hilma som på 30-talet mer eller mindre blir lurad in i ett på många sätt förfärligt äktenskap är en läsning som rör upp många känslor. Hilma blir bländad av den karismatiske läroverksadjunkten Sigfrid. Hon kommer från enkla förhållanden och ser äktenskapet som en möjlighet till ett bättre liv och att klättra några pinnhål på samhällsstegen. Vad hon inte vet, och som ingen talar om för henne är att Sigfrid bär på en ärftlig sinnesjukdom som gör att han i perioder blir manisk, totalt okontrollerad och får en enorm sexualdrift. Egentligen får han enligt lag inte gifta sig, men man blundar för det och tycker att på grund av Hilmas enkla bakgrund är det inte så noga med detta. Livet med mannen blir otroligt svårt och när de får en dotter börjar Hilmas kamp att inte bara skydda sig själv utan även henne. Boken är ett tidsdokument med förändringarna i samhället som bakgrund samtidigt som det är berättelsen om en stark kvinna som uppfostrats till att inte gnälla utan ”ta skeden i vacker hand” och reda upp sin egen situation. Stolt är hon också och hon vill på inga vis i världen att det ska pratas om henne eller tyckas synd om henne.
Läs också de övriga delarna i triologin "I skuggan av oron" och "Från Signe till Alberte".

Kortfilm

Folkets bio har sedan ett par år tillbaka, satsningen är inne på fjärde säsongen, haft gratis kortfilmsvisningar på biografer runt om i Sverige. Inom projektet som kallas Svensk Kortfilm c/o Folkets Bio har sedan starten en del guldkorn visats, bland annat Johannes Nyholms leranimation Sagan om den lilla dockpojken (visad i Cannes 2008), Jonas Odells prisbelönta, animerade dokumentär Lögner och Ruben Östlunds Händelse vid bank som vann kortfilmsbjörnen vid årets berlinfestival. Kortfilmen är ofta en förbisedd genre trots att det i dess format finns en större möjlighet till stilistiska och formella experiment och nytänkanden. Personligen tycker jag att kortfilmen har stått för något av det mest intressanta som gjorts i Sverige på senare år och det är häri vidden av den nationella filmproduktionen syns. Närmaste orter att besöka för att kunna ta del av filmerna i biosalong är Lund eller Malmö men saknas tid eller ork för att göra en utflykt söderut så finns möjlighet att se filmerna på dvd.

När jag nyligen satt och kollade igenom antologin över fjolårets filmer möttes jag av en rolig överraskning. En av filmerna utspelas i en för oss som ofta vistas i Kristianstad välbekant miljö, nämligen stationen. Perrongen heter filmen och är regisserad av Thérèse Ahlbeck. Det är en finstämd skildring av ett oväntat och känsloladdat möte. En ung kvinna (Ellen Mattsson) som tror att hon skall mötas av sin mamma vid tåget anländer till stationen men istället väntar hennes sedan många år frånvarande pappa (Loa Falkman) vid spåret…

Tycker man om kortfilm bör man också spana in Wholphin. Det är ett kortfilmsmagasin på dvd som ges ut fyra gånger per år av McSweeney’s, den amerikanska författaren och litteraturförnyaren Dave Eggers smått legendariska tidskrift. De bästa kortfilmerna ryms på det fysiska magasinet men från Wholphins hemsida är det möjligt att streama en mängd kortfilmer gratis. Här kan man botanisera bland mer eller mindre, oftast mindre, etablerade filmares verk.

/Olof

Flickan med glasfötter

Det är ingen överdrift att påstå att Ali Shaws debut ”Flickan med glasfötter” är en originell berättelse. Hans blandning av realism, saga och magi imponerar. Han skriver detaljrikt, miljöbeskrivningarna gör att man kan se den här fiktiva ön han berättar om framför sig. Han tar oss med till en avlägsen och snökall skärgård utanför Englands kust. I de frusna myrmarkerna fladdrar egendomliga bevingade varelser. I skogarna gömmer sig albinovita djur och i havets djup lyser maneter. På ön bor Midas, en ung enstöring som har tillbringat hela sitt liv där. Påverkad av föräldrarnas känslokalla äktenskap föredrar han att ägna sig åt sin kamera hellre än att umgås med människor. Men så träffar han Ida och det är något hos henne, kanske hennes sorgsenhet, som påverkar honom. Ida är en storstadstjej som tidigare har semestrat på öarna, men återvänt för att söka efter ett botemedel. För Ida håller på att förvandlas till glas, bokstavligt talat. Det började i fötterna och nu sprider det sig uppåt. Hon tror att orsaken till förglasningen finns på ön och hon letar efter en man som heter Henry. Ida hoppas och tror att han kan hjälpa henne. Midas kan inte sluta tänka på Ida, och när han får veta vad som håller på att hända med henne så vill han hjälpa till. För hennes skull gör han något han inte har gjort på länge, han besöker sin mamma. Om någon vet var Henry bor så är det hon eftersom de har haft ett kärleksförhållande. Men när Midas får tag på Henry så visar det sig vara förgäves. Henry vet inte hur man stoppar glaset från att sprida sig. Istället tar han med Midas ut på myren och visar en människokropp helt förvandlad till glas som ligger begravd där. Är det vad som till slut kommer att bli Idas öde?

Låna och läs den här vackra och sorgliga kärlekshistorien!

Kristian Lundberg till Kristianstad bokfestival

Planeringen för årets bokfestival har kommit ganska långt och en del av de författare vi har frågat har redan sagt ja till att komma till Kristianstad.

Så jag tänkte passa på att presentera en av de författarna som är klar för bokfestivalen här på bloggen. Vi kan stolt presentera årets Ivar Lo Johansson–prisvinnare Kristian Lundberg . En författare som förra året kom med den kritikerrosade självbiografiska arbetarskildringen Yarden, som låg till grunden till att han fick Ivar-Lo priset. Kristian hamnade för 3 år sedan i blåsväder då han i en samlingsrecension sågade en ännu oskriven deckare och han fick sparken som frilanskritiker på tidningen. Efter 20 år som författare och kritiker blir han då tvungen att söka ett annat jobb. Utan gymnasieutbildning och svag arbetserfarenhet blir Yarden i Malmö hamn den så sent som 2005 Augustnominerade författarens enda inkomstmöjlighet. Boken är en stark berättelse om det moderna låglöneproletariatets villkor. Parallellt med skildringen av Yarden berättar han om sin uppväxt i Rosengård med psykiskt sjuk mor och en frånvarande far, om utanförskap, missbruk och hjälplöshet.

Tre tunga Nobelpristagare

Du kan blunda. Du kan vända dig bort. Men du glömmer aldrig.
citat från Imre Kertesz roman Mannen utan öde

Imre Kertesz Mannen utan öde (finns också som film) samt i lättläst version.
Ungersk författare, deporterad under Andra Världskriget.
Imre Kertesz fick Nobelpriset 2002. Recension.
Herta Müller Andningsgunga
En berättelse från ryssarnas arbetsläger, Gulag, skriven i samarbete med författaren Oskar Pastior, som tillbringade fem år i ett sådant läger. Herta Müller fick Nobelpriset 2009. Recension.
Toni Morrison Älskade (finns också som film)
En slav på flykt undan ett grymt öde, ett barn instängt i ett hus. Historien upprepar sig.Toni Morrison fick Nobelpriset 1993. Recension.
Hon fortsätter, på sätt och vis, berättelsen i boken En välsignelse.

I Mannen utan öde är den judiske huvudpersonen 14 när han blir deporterad till Auschwitz, sedan till Buchenwald, sedan vidare. I Andningsgunga är han 17 när han, som tillhör en tysktalande minoritet och således "ansvarig" för kriget i Rumänien, deporteras till arbetsläger i Ryssland. I Älskade hör vi flera röster, slaven Sethes och hennes familjs, levande och döda. Är det bättre att dö än att leva som slav?

Tre otroligt bra, sorgsna, angelägna, annorlunda, tunga böcker och författarskap. Alla tre berättar om deportation, slavarbete, död. Det finns beröringspunkter, men det är också tre helt olika röster som berättar. Kan man återvända från så mycket smärta? Kan man kommunicera till dem som inte varit med? Behöver man inte skapa nya ord för upplevelsen, som andningsgunga, hjärtskyffel och hungerängel? Tar man till sig förtryckarnas språk, tyska, ryska eller engelska spelar ingen roll, eftersom det är villkoret för att överleva? Det finns lycka även i det minsta av det minsta, i potatisskal och gravstenar, i minnet av de levande och av de döda...

Lycka är något plötsligt. Jag känner till munlycka och huvudlycka. Munlycka kommer när man äter och är kortare än munnen, ja till och med än ordet mun.

........

Munlyckan vill vara ensam, den är stum och inåtvänd. Men huvudlyckan är sällskaplig och kräver andra personer. Det är en lycka som irrar omkring och också haltar efter. Den varar längre än du är den vuxen.

citat från Herta Müllers roman Andningsgunga

Jan Arnald, Intimus

När Jan Arnald skriver som Arne Dahl blir det deckare. När han skriver som Jan Arnald blir det fantastiskt! (Sanningen att säga har jag inte läst Arne Dahl, något jag kanske borde?)

I Sverige betyder påskveckan ofta att våren är på väg, i Australien innebär den istället att höstlöven faller. Mirra och Ferry träffades på hösten för 20 år sedan men upplevde endast ett kort, passionerat möte på Ninety Mile Beach. Nu har det gått nästan 20 år, de är tillbaka i Sverige och lever i varsitt äktenskap som inte blev vad de tänkte sig. Och så träffas de igen av en slump på ett chattforum på Internet. Passionen uppstår på nytt i, vad de själva tycker, nästan klichéartad form och de bestämmer sig för att ses igen på stranden utanför Melbourne. Som läsare är jag nu fast i kärlekshistorien och undrar (och våndas) över deras planerade 20-årsjubileum i Australien: blir det banalt? Men det är då Arne Dahl kliver in i berättelsen och drar undan mattan för våra fötter. Det finns olika versioner av ordväxlingen i Mirras respektive Ferrys avsnitt och osäkerheten växer. Vad hände egentligen på stranden? Vem är Mirra och vem är Ferry? De pusselbitar jag har lagt får jag riva upp och när boken är färdigläst är jag inte säker på att bilden som framträder är den rätta. Det är som att befinna sig bland boksidorna i Marie Hermansons eller Maj-Gull Axelssons verk.

Det här är en bok att läsa på olika plan. Här finns kärlekshistorien, gåtan, men även något mer, eller rättare skrivet mycket mer. Haydns ” Die sieben letzten Worte unseres Erlösers am Kreuze” bildar ramverk för hela boken. Den första sonaten ”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör” inleder berättelsen om Mirra och Ferry och deras planerade äktenskapsbrott. De övriga sonaterna är lika betydelsebärande i berättelsen. Jan Arnald blandar högt och lågt, från astronomi till sandkorn och en dos Shakespeare däremellan. Klarar verkligen författaren att ro allt i land? Nja, tycker en hel del morgontidningsrecensenter och jag håller nog med. Samtidigt är detta en av mina starkaste läsupplevelser i vår. Låna själv och avgör! Tips för dig som vill köra överkursen: låna och lyssna på Jesu sista ord på korset i Haydns version. Finns så klart på biblioteket!

Välkomna

Välkomna till biblioteken i Kristianstads nya blogg De nio. Här kommer nio skribenter skriva om böcker, musik, film och mycket annat. De tidigare bloggarna, bokbloggen och musikbloggen, från biblioteken i Kristianstad kommer att läggas ner och ersättas med denna blogg.
Bloggen De nio kommer att starta den 6 april 2010.