Magnus Lindberg & Basse Wickman

Det finns inte många svenskar som inte har hört Hootenanny Singers sjunga "Omkring tiggarn från Luossa" åtminstone en gång. Den låg ett helt år på Svensktoppen i fornstora dar och den spelas ideligen i radio än idag. Det är just med den låten som Basse Wickman och hans 12-strängade elgitarr inleder den här hyllningen till den svenska visskatten, och när Magnus Lindbergs skrovliga stämma tar över, tillsammans med hammondorgel och tunga trummor, har man glömt hootenannypojkarna helt och hållet. Tack för det!

De här grabbarna spelar gubbrock, inget annat. Gitarrerna kommer från 60-talets The Byrds, arrangemangen och produktionen från deras eget 70-tal, när Basse skrev klassikern "Son of Cathy’s Clown" och Magnus var Stockholms egen Springsteen. De senaste decennierna har väl inte varit lika framgångsrika för någon av dem, men det här är gamla hjältar och när de får till det blir man rätt glad.

Dan Andersson, Taube, Bellman, Birger Sjöberg, Joe Hill. Jodå, man har hört låtarna förr, men aldrig så här. Jag önskar bara att de tagit med en Lundell-dänga också. För när man hör Evert Taubes "17:e balladen" i den här tappningen så finns det ju inget avstånd alls mellan de två, eller från Bellman till Lundell heller för den delen.

De gör egna tolkningar också: Basse sätter musik till både Ferlin och Boye, med den äran, och Magnus förvandlar en dagsvers av Stig Dagerman till en riktigt snygg rockballad. Det låter kanske seriöst, men det här är rena partyplattan – i alla fall om medelåldern på partyt är över 50.

Det blir så tjusigt ibland att jag kan efterlysa lite skit under naglarna här och där. Birger Sjöbergs "Bleka dödens minut" är ju fin med tramporgel, men om de lyssnat på Tom Waits hade de insett att en trasig, gnisslig och lätt ostämd orgel hade passat bättre än deras finstämda praktexemplar.
Överhuvudtaget är produktionen onödigt polerad och fläckfri. Här kunde man ha tagit ut svängarna mer. Men – det sagt – det bör vara både första och sista gången man använder phasing på "Jungman Jansson".

Bäst är "17:e balladen" och "Brookland Road". Men jag chockar mig själv med att också uppskatta den svensktoppiga versionen av Dan Anderssons "Till min syster". Jag skyller på gitarrerna. De spåren kommer jag att lyssna extra mycket på. Kanske har jag – och alla andra – glömt den här plattan rätt snart, men det blir roligt att hitta den igen om tio år. För 70-talet dör aldrig. Inte 1700-talet heller. Taube var en rocker. Bellman var punk.

Och nu ser jag på hemsidan att de har tillräckligt med humor för att kalla sig Magnus och Basse. Bättre att förekomma än att förekommas, antar jag. Hade själv tänkt göra mig lustig över den tillfälligheten.

Låna gärna de här plattorna också: