Som nyinflyttad i Kristianstad började jag ganska snart leta, om inte efter stadens själ så åtminstone efter stadens specifika särart. Vad är det som skiljer Kristianstad från andra städer? Jag lärde mig att det är den enda stad som fortfarande har en utländsk regent i sitt stadsvapen och redan innan jag flyttade hit hade jag sett loggan med Spirit of food.
Däremot dröjde det flera veckor innan jag insåg att här också fanns en sevärdhet av det mer obskyra slaget. Lite bakom statoilmacken i utkanten av stan hittar man ”Den lägsta punkten”, Sveriges lägsta punkt belägen 2.41 meter under havet. Utmärkt med en instruktiv tavla och en sorts måttstock som visar var havsnivån befinner sig, högt över ens huvud.
En dag i november var vi ett litet sällskap som begrundade platsen, atmosfären, det stilla fallande regnet som en blöt påminnelse om tillvarons nyckfulla karaktär, här på denna gamla utdikade sjöbotten.
Går man upp på ett berg så är toppen det givna målet, en självklar referenspunkt. Men landets lägsta punkt känns helt enkelt inte lika självklar. Klart är emellertid att det både är en specifik plats men ändå en plats utan något speciellt särdrag. En både-och-plats. En plats lite vid sidan om. Vore den inte utmärkt skulle ingen tänka på den.
Tankarna gick till Jim Jarmusch film Stranger than paradise där de tre antihjältarna står på en rangerbangård i Cleveland och en av dem säger: You know, it's funny... you come to someplace new, an'... and everything looks just the same.
Man har nått en existentiell nollpunkt. Om man vill vara lite pretentiös. Associationerna går även till den gamla kultfilmen ”Jakten mot nollpunkten”. Eller varför inte till Peter Englunds bok Brev från nollpunkten.
Nästa gång jag besöker Den lägsta punkten ska jag ta med mig Beidaos diktsamling Landskap över nollpunkten och se om den lockar fram några nya associationer…
Däremot dröjde det flera veckor innan jag insåg att här också fanns en sevärdhet av det mer obskyra slaget. Lite bakom statoilmacken i utkanten av stan hittar man ”Den lägsta punkten”, Sveriges lägsta punkt belägen 2.41 meter under havet. Utmärkt med en instruktiv tavla och en sorts måttstock som visar var havsnivån befinner sig, högt över ens huvud.
En dag i november var vi ett litet sällskap som begrundade platsen, atmosfären, det stilla fallande regnet som en blöt påminnelse om tillvarons nyckfulla karaktär, här på denna gamla utdikade sjöbotten.
Går man upp på ett berg så är toppen det givna målet, en självklar referenspunkt. Men landets lägsta punkt känns helt enkelt inte lika självklar. Klart är emellertid att det både är en specifik plats men ändå en plats utan något speciellt särdrag. En både-och-plats. En plats lite vid sidan om. Vore den inte utmärkt skulle ingen tänka på den.
Tankarna gick till Jim Jarmusch film Stranger than paradise där de tre antihjältarna står på en rangerbangård i Cleveland och en av dem säger: You know, it's funny... you come to someplace new, an'... and everything looks just the same.
Man har nått en existentiell nollpunkt. Om man vill vara lite pretentiös. Associationerna går även till den gamla kultfilmen ”Jakten mot nollpunkten”. Eller varför inte till Peter Englunds bok Brev från nollpunkten.
Nästa gång jag besöker Den lägsta punkten ska jag ta med mig Beidaos diktsamling Landskap över nollpunkten och se om den lockar fram några nya associationer…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar