(förutom julihettan) blev framför allt huvudstadens kärna, Gamla staden. Damaskus är en av de äldsta städer i världen som fortfarande bebos och Gamla staden hamnade 1980 på Unescos världsarvslista. Det som kallas Gamla staden är ett tätt bebyggt område, med många trånga gränder men med en lite större gata som delar platsen. Här rör sig hela tiden en väldig folkmassa, och det gäller att hålla koll på sitt sällskap så att ingen sveps bort! I ena änden av staden ligger den viktiga Umayyadmoskén, och kring denna finns stadens äldsta och mest kända basar. In på moskeómrådet gick vi inte, men jag minns moskéns höga, vackra minaret som reste sig mot en intensivt blå himmel. Många av de uråldriga och till synes oansenliga portarna i de trånga gränderna gömmer dessutom på fantastiska våningar med innergårdar eller restauranger och caféer i samma stil.
Nu rapporteras det att de fasansfulla striderna i Syrien riskerar att utplåna även ett stort och viktigt kulturhistoriskt arv. Sex platser i landet klassas av Unesco som världsarv och överhuvudtaget finns där stora mängder kulturobjekt som representerar tusentals år av historia. Genom granatbeskjutning och plundring hotas nu dessa, skriver Svenska Dagbladet i artikeln Syriens strider hotar kulturarvet. Från denna artikel hämtar jag en reflektion på den i sammanhanget självklara frågan om huruvida det är relevant att prata om kulturarvet när tusentals människor dödas:
–Det finns ett fint citat från Unesco som beskriver kulturarvet som nationens själ. Det tillhör det syriska folket och de kommer att behöva det i framtiden. Folket och kulturarvet är intimt förknippade med varandra, säger hon.
(Emma Cunliffe, arkeologiska institutionen på Durham University Storbritannien, i Svenska Dagbladet 2012-08-26)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar