Kommer osökt att tänka på Stig Ahlgren i dessa dagar. Insnöad hette hans sista klippbok av essäer och litteraturkritik. Den kom 1977.
Stig Ahlgren föddes i Karlskrona 1910. Tidigt föräldralös adopterades Stig av sin morbror Ernst Ahlgren i Kristianstad. Morbrodern råkade ha samma namn som det som Victoria Benedictsson hade tagit sig som pseudonym.
Stig Ahlgren var en av sin tids vassaste skribenter. Han hade skrivit en avhandling om Montaigne, framlagd vid Lunds universitet där han också blev marxist. 1940 väckte Ahlgren stort uppseende med att attackera den kolorerade veckopressen i artiklar som "Veckopressen och folket" och "Här saluförs veronal till pigor" (veronal var ett sömnmedel). Med sedvanliga välformulerade giftigheter gick han till attack mot den fördumning och det förytligande som han menade att veckopressen stod för.
Under 40-talet var Ahlgren en av landets mest fruktade kritiker. Sven Stolpe kallade honom "Hin håles späckhuggare". Han lustmördade Sten Selander och kallade honom i en recension av diktsamlingen "Sommarnatten" för; "lika tråkig som en påstigande i Alvesta". Det blev Selanders sista diktsamling. Ahlgrens ord blev klassiska och hamnade i Pelle Holms "Bevingade ord". Ahlgrens kommentar var att hade han vetat att detta var hans biljett till evigheten hade han lika gärna kunnat "gå av i Nässjö och försvinna för alltid".
1944 gift han sig med en av tidens största skådespelerskor och filmdivor, Birgit Tengroth. Äktenskapet var stormigt och kort. Det grälande paret i Ingmar Bergmans film "Smultronstället" sägs vara modellerat efter Ahlgren och Tengroth. Även Tengroth hade en vass penna som hon demonstrerade både i noveller och i den självbiografiska Jag vill ha tillbaka mitt liv.
1946 gjorde Ahlgren ett uppseendeväckande hopp i karriären och blev chefredaktör för Vecko-Journalen som i mångt och mycket stod för just det han några år tidigare så våldsamt kritiserat.
I samlingsvolymen Min vän Stig Ahlgren konstaterar Gustaf Von Platen att Stig Ahlgren aldrig egentligen var en konsekvent politisk skribent. Men han var alltid arg, uppkäftig och gick efter en inre kompass som var helt och hållet hans egen. Därför var övergången kanske inte fullt så uppseendeväckande som många vid den tiden ansåg. Ahlgren hade en analytisk förmåga som innebar att han kunde byta åsikt. Han var alltid villig att ompröva och omvärdera vilket ju är definitionen av en intellektuell. Han är fortfarande läsvärd och underhållande även om han mot slutet av karriären blev lite mer – insnöad. Idag tyvärr i stort sett bortglömd.
Stig Ahlgren var en av sin tids vassaste skribenter. Han hade skrivit en avhandling om Montaigne, framlagd vid Lunds universitet där han också blev marxist. 1940 väckte Ahlgren stort uppseende med att attackera den kolorerade veckopressen i artiklar som "Veckopressen och folket" och "Här saluförs veronal till pigor" (veronal var ett sömnmedel). Med sedvanliga välformulerade giftigheter gick han till attack mot den fördumning och det förytligande som han menade att veckopressen stod för.
Under 40-talet var Ahlgren en av landets mest fruktade kritiker. Sven Stolpe kallade honom "Hin håles späckhuggare". Han lustmördade Sten Selander och kallade honom i en recension av diktsamlingen "Sommarnatten" för; "lika tråkig som en påstigande i Alvesta". Det blev Selanders sista diktsamling. Ahlgrens ord blev klassiska och hamnade i Pelle Holms "Bevingade ord". Ahlgrens kommentar var att hade han vetat att detta var hans biljett till evigheten hade han lika gärna kunnat "gå av i Nässjö och försvinna för alltid".
1944 gift han sig med en av tidens största skådespelerskor och filmdivor, Birgit Tengroth. Äktenskapet var stormigt och kort. Det grälande paret i Ingmar Bergmans film "Smultronstället" sägs vara modellerat efter Ahlgren och Tengroth. Även Tengroth hade en vass penna som hon demonstrerade både i noveller och i den självbiografiska Jag vill ha tillbaka mitt liv.
1946 gjorde Ahlgren ett uppseendeväckande hopp i karriären och blev chefredaktör för Vecko-Journalen som i mångt och mycket stod för just det han några år tidigare så våldsamt kritiserat.
I samlingsvolymen Min vän Stig Ahlgren konstaterar Gustaf Von Platen att Stig Ahlgren aldrig egentligen var en konsekvent politisk skribent. Men han var alltid arg, uppkäftig och gick efter en inre kompass som var helt och hållet hans egen. Därför var övergången kanske inte fullt så uppseendeväckande som många vid den tiden ansåg. Ahlgren hade en analytisk förmåga som innebar att han kunde byta åsikt. Han var alltid villig att ompröva och omvärdera vilket ju är definitionen av en intellektuell. Han är fortfarande läsvärd och underhållande även om han mot slutet av karriären blev lite mer – insnöad. Idag tyvärr i stort sett bortglömd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar