Fenomenet Björn Ranelid

Få människor i Sverige väcker sådana känslor hos folk som Björn Ranelid. Han lämnar ingen oberörd och det verkar som att antigen gillar man honom eller så avskyr man honom. Få förhåller sig neutrala och opåverkade. Vad är det då med denne man som väcker sådana känslor? Han är vad man väl kan kalla väldigt osvensk. Han sticker helt enkelt ut, säger vad han tycker, kritiserar andra, framhäver sig själv och vågar tycka att han är ”någon”. Förutom att skriva böcker framträder han i otroligt många sammanhang och på senare år har han synts och hörts överallt. Nu senast är det hans medverkan i den svenska melodifestivalen som diskuteras. Jag har själv vare sig sett framträdandet eller hört låten, så jag har ingen aning om det är bra eller inte. Jag vet inte om han kan sjunga (har hört att han inte sjöng utan bara pratade?), men dansandet i förra omgången av ”Let´s dance” var väl inte mycket att skryta med. En sak som han i alla fall kan är att skriva. Jag har långt ifrån läst alla böcker av honom, men de jag har läst har varit väldigt bra. Det tar ett tag att komma in i hans sätt att berätta, det är nästan som att läsa på ett annat språk. Man får läsa de första sidorna högt för sig själv för att komma in i rytmen, men sen flyter det på och man blir helt uppslukad. Jag kan särskilt rekommendera Synden och Kniven i hjärtat. Vill man läsa om Björn Ranelid finns en bok av Anders Ohlsson och Torbjörn Forslid som heter Fenomenet Björn Ranelid. De försöker ta ett helhetsgrepp på och belysa allt om och kring Ranelid och jag vet mer än en som har ändrat uppfattning om honom, åtminstone lite, efter att ha läst den.

Fett eller magert innehåll?

Bokrean är i full gång, och om utbudet av böcker ser ut som det brukar består det till ganska stor del av kokböcker och andra ”matinspirationsböcker”. Kokboksutgivningen i Sverige är stor, man brukar säga att det ges ut en bok om dagen i genren, och varje kändis med självaktning (eller hur var det nu..?) knåpar ihop sig egen, alldeles unika kokbok. Senast ut är Tony Irving – den där killen med brittisk accent i TV-programmet Let´s dance, ni vet! Han ger i mars ut kokboken Tony Irvings 10 danser, 10 menyer, 10 drinkar. Dock har han tydligen ett förflutet som kock, vilket förhoppningsvis borgar för en viss kvalitet.

En typ av kokböcker som formligen väller ut från förlagen är de som i titeln har namnet på en diet, t.ex: GI, LCHF, LCHQ, Atkinsmetoden, Raw food, Slow food, stenålderskosten, Dukandieten, Isodieten m.fl. Vårt behov av denna typ av böcker verkar vara enormt.

LCHF står för Low Carb High Fat – födointaget ska alltså främst bestå av animaliska, fettrika produkter och ytterst lite kolhydrater vilket finns i bl.a bröd, ris, pasta och potatis. Denna diet har blivit väldigt populär, men man kan ha olika synpunkter på LCHF som diet. En synpunkt som hittills inte framkommit nämnvärt men som är intressant är den som Catarina Rolfsdotter-Jansson tar upp i Sydsvenskan. Enligt henne borde dieten istället heta LCHE - Low Carb High Ego. Varför? Hon menar att LCHF-metoden innebär bristande solidaritet med kommande generationer, med dem som drabbas värst av växthuseffekten och med djuren i djurfabrikerna. Äter man enligt LCHF är det mycket sannolikt att man äter högst upp i näringskedjan, d.v.s mycket kött, mjölkprodukter och ägg. Framtagningen av dessa livsmedel frestar på vår planet väldigt mycket. Läs mer om detta här. Läs också svaret på hennes inlägg här! Debatten lär fortgå, och under tiden fortsätter det alldeles säkert att komma nya böcker i genren..!

Bokrea

Igår startade årets bokrea och du har kanske redan hunnit fynda. Jag brukar alltid leta bland bakböckerna och i år finns min favorit, Leila Lindholm, med bland reaböckerna. Det är ”One more slice”, som bl.a. innehåller recept på en gudomlig semifreddo, som jag har bloggat om tidigare. ”Skärgårdsdrömmar & Trägårdskakor” av Trägård, Birgitta är ett annat tips. Bland skönlitteraturen finns Tomas Bannerhed som fick Augustpriset för sin ”Korparna”. Även "Gustavs grabb" av Leif G. W. Persson reas. Om man är på jakt efter spänning kan man fynda både Camilla Läckbergs och Mons Kallentofts senaste.

Naturligtvis kan man strunta i rean och gå till biblioteket och låna dem istället…

Semlor eller temlor

Idag är det Fettisdagen och verkligen i sin ordning att äta semlor (även om man numera kan få tag i dem t.o.m. innan jul)! Det är ett av de få bakverk som jag tycker är nästan godare köpta än hembakade (särskilt om jag själv varit inblandad). Vill du veta mer om traditioner och historia kring fastlagsbullen så kolla Nordiska museets länk här där de även har semlerecept av Cajsa Warg och Tore Wretman. För sista minuten-bakning kan jag även tipsa om att några av kommunens bibliotek har semleböcker inne (ett annat tips är att titta i någon av våra mattidningar).

Semlor, eller förlåt, temlor är annars intimt förknippade med Ture Sventon (läs gärna texten högt inför semleätandet idag!):

”Alla har sina särskilda besynnerligheter. Det besynnerliga med T. Sventon var inte att han hade så mycket att göra. Det var bara naturligt, att den skickligaste privatdetektiven i landet skulle ha mycket att göra. Nej, det besynnerliga med Sventon var, att han sade temla i stället för semla. Och när han skulle säga konditori Rosa, sade han konditori Rota.
”Jag var inne på Rota i förbifarten och köpte ett par fyllda temlor”, sa han och öppnade kartongen. ”Vill fröken Janton sätta på lite kaffe, så äter vi var sin temla.”
Det bästa Ture Sventon visste var (fyllda) semlor, och det enda konditori i hela Stockholm, där man året om kunde köpa semlor, var konditori Rosa. Därför brukade Sventon, när han hade sina vägar förbi Rosa, kila in och köpa med sig några semlor. Ingenting är så uppfriskande, när man har mycket att göra, som en god, välgräddad, fylld semla.” (ur Åke Holmbergs ”Ture Sventon i öknen”, 1978, s.12)

För er som tycker att kombinationen bröd, grädde, mandelmassa och florsocker låter oätligt så har jag ett alternativsemletips som jag minns att min pappa gjorde nån gång på 70- eller 80-talet: apelsinglassemla med marängsmet. Det liknar en semla till utseendet, för man börjar med att skära av en hatt på apelsinen, sen gröper man ur innehållet, gör en glassmet och fryser den i apelsinskalet. När glassmeten har blivit glass lägger man på marängsmet och grillar apelsinerna en kort stund i ugnen (eller så kan man bränna av marängen med en brännare om man nu har en sådan). Barnsligt gott!

En app är en app Vad är en app?

Det talas mycket om appar nuförtiden. Ladda ner vår app. Gör din egen app. De tio bästa apparna för barn osv. Appar (eller mobilapplikationer alternativt mobilanpassade program) uppkom i samband med surfmobilerna eller så kallade smartphones, och begreppet började användas i större utsträckning när Apple 2008 öppnade App Store till Iphone. Men experter menar att tekniken och funnits mycket längre än, men det var i alla fall då man började använda begreppet App.

Det finns appar för det mesta, det finns sociala-appar där du kan dela bilder med dina vänner som Instagram, eller Facebook-appen som är bland de mest nedladdade apparna. Det finns geocaching-appar som Foursquare där du med hjälp av din smartphone kan registrera dig på fysiska platser online och se vilka som har registrerat sig för dig.

Det finns en ökande mängd spel-appar till exempel Angry birds som är ett genuint och populärt appspel och alfabetliknande Wordfeud. För barn finns det massor av spel, bland de populäraste är TocaBocas spel för små barn. Även katter har fått sina egna spel utvecklade för dem.

Men alla appar är inte bara för fritidsnöjes skull, i media har vi de senaste veckorna läst artiklar om surfplattans intåg skolan som ett pedagogiskt verktyg. Det finns gott om appar för skolans värld, vill du läsa mer om det ska du kolla in den här utmärkta webbsidan som pedagog Stockholm har gjort. Skolminstern Björklund var inte särskilt positiv till utvecklingen men jag tycker att journalisten Anders Mildner kommenterade det bra i sin krönika i Kristianstadsbladet.

En apputveckling som jag är lite extra nyfiken på är boken som app. Idag fick vi reda på Zlatans succébiografi har blivit en app, när du laddar ner appen får du hela boken men också extramaterial som filmer och intervjuer. Redan nu hittar du Astrid Lindgrens böcker som appar, och klassiker som Alice i underlandet. Rasmus Fleischer bloggade om detta december 2010 så det är helt klart inget nytt, men hur det kommer att utvecklas och tolkas (vad är en bok?) ska bli intressant att se. Även här kanske Zlatan blir banbrytare?

T. Sventon kräver LUT-avdrag

Nuförtiden använder man böcker i vården. Åsikten framförs att man blir en friskare och sundare människa av att läsa böcker. Kanske är det så. Man skulle vilja tillägga att det kan bero på vilka böcker man läser. Att läsning liksom problemlösning, korsord, sudoku och annan hjärngympa håller huvud igång är väl belagt.
Därmed inte sagt att man nödvändigtvis blir en bättre människa av att läsa. Josef Stalin var en bokslukare. Liksom han slukade det mesta som kom i hans väg. Inte minst folk. Man säger att läsning utvecklar den empatiska förmågan. Det borde vara så kan man tycka. Men säker kan man inte vara. Överhuvudtaget finns det väldigt lite empirisk forskning på vad läsning egentligen har för effekt. Kanske för att det nästan är omöjligt att mäta. Läsning är en oerhört subjektiv sysselsättning, det märker man inte minst när man diskuterar en bok i en bokcirkel. Ibland undrar man om man har läst samma bok.
Jesper Svenbro skriver i Myrstigar om hur läsning gick till i Antikens Aten. En fri man kunde inte ta en annan mans ord i sin mun (demokratin i Aten handlade ju mest om fria män och inga andra). Därför var det slavarna som läste högt för de fria männen.

Så ett jobbtips till Reinfeldt i dessa karriärväxlingstider när det gamla jobbet blivit för tungt. Med risk för att låta som Ture Sventon tycker jag att han omedelbart ska införa ett LUT-avdrag (läsning, underhåll, tanke) och stimulera till ökad högläsning. En ny jobbnisch för fria män och kvinnor…

Låt biblioteket överraska dig!

I höstas startade vi på Kristianstads bibliotek en tjänst som vi kallar "Överraskningsreservation". Det innebär att vi reserverar tre böcker till den som anmäler sig för tjänsten. Man får en bok åt gången under tre månader. Ibland kan det ju vara svårt att hitta vad man vill läsa eller man känner att man väljer samma typ av böcker hela tiden och skulle vilja prova något helt nytt, men vad ska man välja!?

Tanken med överraskningarna är just det att man ska få en bok som man kanske aldrig själv skulle valt eller hittat, men som blir till en sån där läsupplevelse som man aldrig glömmer. Risken finns förstås att man får en bok man inte alls gillar eller redan har läst, men då är det inte värre än att man lämnar tillbaka boken.

Över 100 personer i Kristianstad med omnejd har redan blivit övverraskade. Vill du testa så läs här hur du anmäler dig eller fyll i anmälningsblankett på ditt bibliotek. Du väljer själv var du vill hämta dina överraskningar och om du vill ha ljudbok eller "vanlig" bok och det är helt gratis!!

Ordvård

I höstas hade vi några föreläsningar här på stadsbiblioteket med språktema. Förvisso ett stort ämne, men desto mer kan man gräva i det! Är man språknörd är det härligt att vrida och vända på orden i bästa Hellsinganda, något som är väldigt kul att göra tillsammans med barn. Resultatet blir ofta en massa nya ord. Men så gäller det ju även att hålla ordning på hur orden egentligen ska låta. Somliga personer ikläder sig verkligen rollen som självutnämnd språkpolis, vilket säkert är rejält påfrestande för en mindre språkintresserad omgivning. Men impulsen att rätta kan vara nog så svår att motstå om man är sådan att man fysiskt rycker till vid varje felplacerat "de", "dem" eller det talspråkliga "dom".

Precis som så mycket annat är ju språket trots allt föränderligt, och detta fick jag bevis för häromdagen i ett samtal med en 17-årig tjej. Hon använde sig av det idiomatiska uttrycket att man inte ska "dra alla över en kant". Jag påpekade alldeles i utbildande syfte (jodå) att det egentligen heter "dra alla över en kam", fast det är ju tydligt att allt fler säger "kant" istället för "kam". 17-åringen blev då lite skärrad och sade med panik i rösten: " - Men så kan jag ju inte börja säga nu, folk kommer att tro att jag är dum i huvudet!" Eftersom att "alla" numera säger "kant"... I en inte alltför avlägsen framtid blir det kanske accepterat att säga på 17-åringens vis?

Läs mer om kammen och kanten här!

En skäggig norrman

I DN utmålar Maria Sveland Hatet som gör mig ­politiskt ­deprimerad den norske författaren Karl Ove Knausgård som högersympatisör och antifeminist och vidare skulle även hans roman vara ett led i Anders Breivik hemska terrordåd på Utøya. Han får också epitetet skäggig för att understryka vilket gubbslem han verkligen är.

Detta pga att han beskriver i sitt romanprojekt Min kamp att han inte hade lust att gå på babyrytmik med sina barn och att han egentligen skulle vilja ligga med instruktören för babyrytmiken. Ebba Witt-Brattström hävdar att Min kamp kan bli en nordisk mansklassiker likväl som Simone de Beauvoirs Andra Könet blev en av feminismens centrala klassiker. Jag har själv läst de tre första delarna i mastodontprojektet, jag känner inga som helst vibbar av nazism, gubbslem eller kvinnoförnedring. Boken handlar om vardagsliv som jag kan känna igen mig i. Knausgård och jag har ett liknade liv i mångt och mycket, tankar, musiksmak och även fotbollslag. Jag själv känner att böckerna är några av de allra bästa som har skrivits på 2000-talet och för första gången väntar jag verkligen på nästa del i en romansvit. Kanske ska man läsa böckerna med andra glasögon för att förstå vad Sveland och Witt-Brattström menar eller så är det ohederligt, känslomässigt trams som de två kvinnokämparna förespråkar i sina anklagelser mot Knausgård.

Aviga och räta

Det är fortfarande minusgrader så varför inte passa på att sticka något som kan hålla dig varm. Biblioteket har en hel del böcker att erbjuda som inspiration. Vad sägs om att ” Sticka halsdukar, kragar, snibbar!” eller ” Mjuka strumpor, varma tår”. I ” Sticka mera småvarmt” finns beskrivningar på mer än sextio olika små stickade plagg som vantar, mössa, halsduk och muddar.

Blir det garn över är ” Sticka och virka med restgarn” oumbärlig, om hur man kan blanda garner av olika färger och tjocklekar för att få fram nya färger och strukturer. För den otålige kan jag rekommendera ” Ett år med stickning”. Det är säsongsanpassade saker man kan sticka till själv eller som present och det bästa av allt är att de tar högst en vecka att tillverka.

Bland träden

Gyrdir Eliassons novellsamling Bland träden fick Nordiska Rådets litteraturpris 2011, ”för en stilistiskt högstående ordkonst som skildrar inre och yttre hot i dialog med världslitteraturen”.

47 ögonblicksberättelser, mestadels om vanligt (manligt) medelålders vardagsliv med en liten melankolisk, eller ibland skräckinjagande, twist på slutet, från första berättelsens golgatavandring på ett isländskt IKEA (där berättaren faktiskt möter Strindberg en sväng!) till sista sidans undran över livet och döden, med diverse nedslag bland träd, fåglar och...annat.

För att få ett hum om författarens humor tänkte jag ta ett citat ur titelnovellen:

"Jag läste tidningen i det svaga dagsljuset från köksfönstret. Himlen var grå, och almens löv glänste av fukt efter natten. Tekannan stod på bordet, jag fyllde på min kopp och teet hade blivit mörkt och beskt, de svarta tebladen låg på botten. Min fru hade åkt till jobbet, och jag var ensam, så som jag oftast var hela dagarna. Det stod ingenting i tidningarna, som vanligt, men jag läste dem ändå, som alltid. Någonstans har jag läst vad författaren Isaac Bashevis Singer hade sagt, att läsning av dagstidningar på morgonen är som att ta gift på fastande mage. Men jag hade ändå aldrig kunnat vänja mig av med det."

Bland träden, s 52

Music from the Big Pink

Hultsfred har lyckats sno åt sig Stone Roses på deras återföreningsturné i sommar. 90-talet är här! Dags att kavla upp ärmarna på sin gamla rutiga flanellskjorta eller nåt…
Ett band som får mig att tänka på Stone Roses och svunna tider är brittiska The Big Pink vars båda skivor finns att låna på stadsbiblioteket. Ska man vara elak så är det en urvattnad version både musikaliskt och bildmässigt. De låter färgen rinna ner över den nyaste skivan ”Future this” precis som förlagan men har bara silver kvar att leka med. Det är på sina håll rätt röjig indiepop, men inte varianten skitig-arbetarklass-garage-i-läderjackor, utan snarare uppsluppen medelklassindie med lite experimentella inslag utförd i agnes b-skjortor. Musiken har släktskap med Jesus and Mary Chain, det låter med andra ord som om hela bandet står bakom den där väggen man kunde fälla ner i gympasalen.

Det är dagssländevarning på gruppen tycker Patrik Lindgren i GP och lovar att ingen kommer att minnas dem om 10 år, så vintern 2022 ska åtminstone jag plocka fram skivorna på nytt och lyssna! Debutskivan ”A brief history of love” är ett starkare kort inser jag vid omlyssning. Hitlåten ”Dominos” har viss touch av allsångsindie i marschtakt och sätter sig därför omedelbart på hjärnan (snarlikt ”Stay gold” på den nyaste skivan), men det finns en massa härliga, knepiga ljud att upptäcka om man bara ger sig tid att lyssna runtom hitlåtarna. Spår 2 ”Too young to love” på skivan låter ibland som den går baklänges. Och trumljudet är dovt, kanske är det någon som slår med träpåkar på medicinbollarna man hade på idrotten?

Sen måste jag bara tipsa om en fantastisk ny upptäckt för mig (=julklapp) nämligen den australiensiska enmannagruppen Gotey som bjuder på en härlig blandning av indie, Sting, soul, rock, Paul Simon, elektronika, samplingar och you name it. Tyvärr finns ingen skiva att låna på biblioteket, men njut av skönsången på ”Somebody That I Used To Know” där Kimbra medverkar:

Spännande konserter

Lilla Kristianstad kommer att få fint besök de närmaste månaderna, i form av amerikanska artister som låtit tala om sig i den alternativa country- och rockvärlden. Det är den förträffliga skivaffären Kompakt Disk som arrangerar, och konserterna äger rum alldeles bredvid vårt bibliotek, i Konserthusets Lilla sal.

Först ut - söndagen den 26 februari - är Zoe Muth and the Lost High Rollers, vars andra album Starlight Hotel är en ren njutning för alla som gillar countrymusik. Det här bandet lyckas låta både alternativa och traditionella på samma gång. Gammaldags steel blandas med lite rockigare komp och en och annan mariachitrumpet, och texterna är sedvanligt sorgsna utan att bli sliskiga. Ett lysande exempel är "If I Can't Trust You with a Quarter (How Can I Trust You with My Heart)" som dessutom är lite roligt skruvad.

100 kronor kostar det att se Zoe och hennes band. Som hittat!

Tisdagen den 6 mars är det så dags för Israel Nash Gripka att åter besöka stan. Han var ju här redan förra året och gjorde succe bland de lyckliga som hittat till konsertlokalen. Själv missade jag honom den gången men det tänker jag inte göra om i år.

Hans två utmärkta studioalbum har lånats flitigt och nu kan vi även erbjuda en liveinspelning från förra årets turné. Det är stor och mäktig countryrock som kan föra tankarna till både Springsteen och Neil Young.

Biljetterna till Gripkas konsert kostar 185 kronor.


Den för mig intressantaste konserten äger rum onsdagen den 25 april. Då kommer Deadman, som blandar country med rock, gospel och soul. Det låter ibland som gamla The Band, ibland som Van the Man på den tiden han var bra. Albumet Take Up Your Mat and Walk är ett av förra årets allra bästa. Uråldrig musik med ett modernt sound, framför allt en ursnygg hammondorgel.

Albumet Live at the Saxon Pub är också på ingång. Tills den kommer kan man avnjuta den på Spotify, liksom alla andra plattor som nämnts här.

Det kostar 185 kronor att se Deadman i april. Missa dem inte!

Förköp till samtliga konserter kan göras på Kompakt Disk.

Missa inte Tomas Bannerhed!

Den Augustprisade Korparna av Tomas Bannerhed hör till den sortens romaner som det är svårt att lägga ifrån sig.
Berättelsen om pojken Klas på småbruket i Småland, pojken som har fåglarna som sina bästa vänner och som fruktar sin pappas tilltagande förvirring, är också historien om den tunna linjen mellan det friska och det galna. Det är historien om det tunga arvet från generationer av småbrukare som är på väg att vältras över på pojkens axlar. Det handlar om en epok som går i graven, ett småjordbruk som inte längre är bär sig och en pojkes uppgivenhet inför en uppgift som mest liknar en återvändsgränd.
Ett ödesdrama från den steniga småländska tegen som för tankarna till Vilhelm Moberg.

Korparna är en suggestivt berättad historia där naturen och fåglarna är en av huvudpersonerna, om gökungen Klas och pappan som börjar höra korparna kraxa inne i huvudet. Men här finns också en spirande kärlekshistoria till den inflyttade Veronika…
Maria Schottenius skrev i en recension i DN: ”Det är svårt att begripa att Korparna verkligen är en debut. Det är ett moget författarskap, oerhört intressant, som det ska bli roligt att följa.”

Onsdag den 22 februari kl. 19.00 kommer Tomas Bannerhed till biblioteket (Konserthusets lilla sal) för ett samtal med Anders Nylander, Kristianstad bibliotek.

I februari

Roar mig med att läsa om februari i litteraturen - eller om det bara är lite allmänt om vintern, så här i kylan:

Vinterns blick
Jag lutar som en stege och når in
med ansiktet i körsbärsträdets första våning.
Jag är inne i färgernas klocka som ringer av sol.
De svartröda bären gör jag slut på fortare än fyra skator.

Då träffas jag plötsligt av kylan på långt håll.
Ögonblicket svartnar
och sitter kvar som yxans märke i en stam.

Från och med nu är det sent. Vi ger oss av
halvspringande
utom synhåll, ner, ner i det antika kloaksystemet.
Tunnlarna. Där vandrar vi i månader,
halvt i tjänst och halvt i flykt.

Kort andakt när någon lucka öppnar sig över oss
och ett svagt ljus faller.
Vi ser uppåt: stjärnhimlen genom avloppsgallret.

Tomas Tranströmer, ur Det vilda torget, 1983

Dagarna med mild dimma kom och gick. Hemhult var nu Ottos hela värld och dropparna som hängde på varje gren var hans närmaste grannar.
Det var som om han fötts när han reste, men inte förlösts. Som om han varit ofödd fram till klockan åtta på morgonen den där onsdagen då han släppte Elises och Pepis händer, tog steget uppför tågets trappa och snabbt gick fram till det fönster som öppnade sig mot perrongen där de stod. Där hade han blivit kvar, med ansiktet tryckt mot sitt förflutna och sett barndomen långsamt backa ut ur synfältet.
På andra sidan tågresan hade ett annat liv väntat, ett kallare ljus. Som om landet Sverige alltid befann sig i månaden februari, aldrig växlade till vår och inget alls påminde om de solvarma stenarna han fått att studsa på floden Donaus sävliga yta.

Elisabeth Åsbrink, I Wienerwald står träden kvar, s 102