I DN utmålar Maria Sveland Hatet som gör mig politiskt deprimerad den norske författaren Karl Ove Knausgård som högersympatisör och antifeminist och vidare skulle även hans roman vara ett led i Anders Breivik hemska terrordåd på Utøya. Han får också epitetet skäggig för att understryka vilket gubbslem han verkligen är.
Detta pga att han beskriver i sitt romanprojekt Min kamp att han inte hade lust att gå på babyrytmik med sina barn och att han egentligen skulle vilja ligga med instruktören för babyrytmiken. Ebba Witt-Brattström hävdar att Min kamp kan bli en nordisk mansklassiker likväl som Simone de Beauvoirs Andra Könet blev en av feminismens centrala klassiker. Jag har själv läst de tre första delarna i mastodontprojektet, jag känner inga som helst vibbar av nazism, gubbslem eller kvinnoförnedring. Boken handlar om vardagsliv som jag kan känna igen mig i. Knausgård och jag har ett liknade liv i mångt och mycket, tankar, musiksmak och även fotbollslag. Jag själv känner att böckerna är några av de allra bästa som har skrivits på 2000-talet och för första gången väntar jag verkligen på nästa del i en romansvit. Kanske ska man läsa böckerna med andra glasögon för att förstå vad Sveland och Witt-Brattström menar eller så är det ohederligt, känslomässigt trams som de två kvinnokämparna förespråkar i sina anklagelser mot Knausgård.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar