Inte helt nya böcker

Det är lätt att lockas av de nya böckernas läckra framsidor, av nya, unga författarnamn och av nya boksläpp av bästsäljarna – eller av den författare som kan bli en bästsäljare, som man bara måste läsa nu! Och det finns inget fel i detta, så måste det få vara. Men det finns så mycket annat i bokväg att upptäcka, och åtminstone jag är ganska dålig på att välja ut lite äldre böcker för läsning, det händer mig helt enkelt inte tillräckligt ofta. Jag tänker såväl på gamla klassiker som på böcker som inte nödvändigtvis måste vara särskilt gamla, men som med tiden har visat sig vara lästa och betydelsefulla verk, t.ex. Toni Morrisons Älskade eller Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare. Som med mycket annat är det förmodligen en balans som fungerar bäst, i det här fallet en balans mellan det nya och det inte helt nya i litteraturen.
En av mina favoritförfattare i kategorin ”inte helt nya” är Harry Martinson. Särskilt denna årstid påminns jag om mitt goda förhållande till Martinson, vilket hänger ihop med att det var vid denna årstid jag först läste honom, nässlorna blommade snart, och hans naturdiktning kommer nu så väl till sin rätt. Jag är, liksom Martinson, uppvuxen i trakterna kring Göinge, och har inte svårt att föreställa mig hans naturskildringar. Hans självbiografiska roman Nässlorna blomma beskriver svåra levnadsvillkor såväl för barnet Harry som för många av människorna i hans omgivning, så som verkligheten såg ut för väldigt många i ett inte alltför avlägsen förflutet. Det är en speciell känsla att vandra runt i Göingemarkerna med Martinsons diktrader i bakhuvudet:
När krediten var slut
klingade här ödsligt en tom mjölkkanna
bitterhetsklocka
i utvandrarens tafatt dröm
om Västern.
Nu susar vinden till ingen.
Torpen dogo bråddöd bland sina liljor.
Men det rosslar ännu i skorstensmurarna.
Nässlorna blomma.
”Göinge” ur Natur 1934