Aviga och räta

Det är fortfarande minusgrader så varför inte passa på att sticka något som kan hålla dig varm. Biblioteket har en hel del böcker att erbjuda som inspiration. Vad sägs om att ” Sticka halsdukar, kragar, snibbar!” eller ” Mjuka strumpor, varma tår”. I ” Sticka mera småvarmt” finns beskrivningar på mer än sextio olika små stickade plagg som vantar, mössa, halsduk och muddar.

Blir det garn över är ” Sticka och virka med restgarn” oumbärlig, om hur man kan blanda garner av olika färger och tjocklekar för att få fram nya färger och strukturer. För den otålige kan jag rekommendera ” Ett år med stickning”. Det är säsongsanpassade saker man kan sticka till själv eller som present och det bästa av allt är att de tar högst en vecka att tillverka.

Bland träden

Gyrdir Eliassons novellsamling Bland träden fick Nordiska Rådets litteraturpris 2011, ”för en stilistiskt högstående ordkonst som skildrar inre och yttre hot i dialog med världslitteraturen”.

47 ögonblicksberättelser, mestadels om vanligt (manligt) medelålders vardagsliv med en liten melankolisk, eller ibland skräckinjagande, twist på slutet, från första berättelsens golgatavandring på ett isländskt IKEA (där berättaren faktiskt möter Strindberg en sväng!) till sista sidans undran över livet och döden, med diverse nedslag bland träd, fåglar och...annat.

För att få ett hum om författarens humor tänkte jag ta ett citat ur titelnovellen:

"Jag läste tidningen i det svaga dagsljuset från köksfönstret. Himlen var grå, och almens löv glänste av fukt efter natten. Tekannan stod på bordet, jag fyllde på min kopp och teet hade blivit mörkt och beskt, de svarta tebladen låg på botten. Min fru hade åkt till jobbet, och jag var ensam, så som jag oftast var hela dagarna. Det stod ingenting i tidningarna, som vanligt, men jag läste dem ändå, som alltid. Någonstans har jag läst vad författaren Isaac Bashevis Singer hade sagt, att läsning av dagstidningar på morgonen är som att ta gift på fastande mage. Men jag hade ändå aldrig kunnat vänja mig av med det."

Bland träden, s 52

Music from the Big Pink

Hultsfred har lyckats sno åt sig Stone Roses på deras återföreningsturné i sommar. 90-talet är här! Dags att kavla upp ärmarna på sin gamla rutiga flanellskjorta eller nåt…
Ett band som får mig att tänka på Stone Roses och svunna tider är brittiska The Big Pink vars båda skivor finns att låna på stadsbiblioteket. Ska man vara elak så är det en urvattnad version både musikaliskt och bildmässigt. De låter färgen rinna ner över den nyaste skivan ”Future this” precis som förlagan men har bara silver kvar att leka med. Det är på sina håll rätt röjig indiepop, men inte varianten skitig-arbetarklass-garage-i-läderjackor, utan snarare uppsluppen medelklassindie med lite experimentella inslag utförd i agnes b-skjortor. Musiken har släktskap med Jesus and Mary Chain, det låter med andra ord som om hela bandet står bakom den där väggen man kunde fälla ner i gympasalen.

Det är dagssländevarning på gruppen tycker Patrik Lindgren i GP och lovar att ingen kommer att minnas dem om 10 år, så vintern 2022 ska åtminstone jag plocka fram skivorna på nytt och lyssna! Debutskivan ”A brief history of love” är ett starkare kort inser jag vid omlyssning. Hitlåten ”Dominos” har viss touch av allsångsindie i marschtakt och sätter sig därför omedelbart på hjärnan (snarlikt ”Stay gold” på den nyaste skivan), men det finns en massa härliga, knepiga ljud att upptäcka om man bara ger sig tid att lyssna runtom hitlåtarna. Spår 2 ”Too young to love” på skivan låter ibland som den går baklänges. Och trumljudet är dovt, kanske är det någon som slår med träpåkar på medicinbollarna man hade på idrotten?

Sen måste jag bara tipsa om en fantastisk ny upptäckt för mig (=julklapp) nämligen den australiensiska enmannagruppen Gotey som bjuder på en härlig blandning av indie, Sting, soul, rock, Paul Simon, elektronika, samplingar och you name it. Tyvärr finns ingen skiva att låna på biblioteket, men njut av skönsången på ”Somebody That I Used To Know” där Kimbra medverkar:

Spännande konserter

Lilla Kristianstad kommer att få fint besök de närmaste månaderna, i form av amerikanska artister som låtit tala om sig i den alternativa country- och rockvärlden. Det är den förträffliga skivaffären Kompakt Disk som arrangerar, och konserterna äger rum alldeles bredvid vårt bibliotek, i Konserthusets Lilla sal.

Först ut - söndagen den 26 februari - är Zoe Muth and the Lost High Rollers, vars andra album Starlight Hotel är en ren njutning för alla som gillar countrymusik. Det här bandet lyckas låta både alternativa och traditionella på samma gång. Gammaldags steel blandas med lite rockigare komp och en och annan mariachitrumpet, och texterna är sedvanligt sorgsna utan att bli sliskiga. Ett lysande exempel är "If I Can't Trust You with a Quarter (How Can I Trust You with My Heart)" som dessutom är lite roligt skruvad.

100 kronor kostar det att se Zoe och hennes band. Som hittat!

Tisdagen den 6 mars är det så dags för Israel Nash Gripka att åter besöka stan. Han var ju här redan förra året och gjorde succe bland de lyckliga som hittat till konsertlokalen. Själv missade jag honom den gången men det tänker jag inte göra om i år.

Hans två utmärkta studioalbum har lånats flitigt och nu kan vi även erbjuda en liveinspelning från förra årets turné. Det är stor och mäktig countryrock som kan föra tankarna till både Springsteen och Neil Young.

Biljetterna till Gripkas konsert kostar 185 kronor.


Den för mig intressantaste konserten äger rum onsdagen den 25 april. Då kommer Deadman, som blandar country med rock, gospel och soul. Det låter ibland som gamla The Band, ibland som Van the Man på den tiden han var bra. Albumet Take Up Your Mat and Walk är ett av förra årets allra bästa. Uråldrig musik med ett modernt sound, framför allt en ursnygg hammondorgel.

Albumet Live at the Saxon Pub är också på ingång. Tills den kommer kan man avnjuta den på Spotify, liksom alla andra plattor som nämnts här.

Det kostar 185 kronor att se Deadman i april. Missa dem inte!

Förköp till samtliga konserter kan göras på Kompakt Disk.

Missa inte Tomas Bannerhed!

Den Augustprisade Korparna av Tomas Bannerhed hör till den sortens romaner som det är svårt att lägga ifrån sig.
Berättelsen om pojken Klas på småbruket i Småland, pojken som har fåglarna som sina bästa vänner och som fruktar sin pappas tilltagande förvirring, är också historien om den tunna linjen mellan det friska och det galna. Det är historien om det tunga arvet från generationer av småbrukare som är på väg att vältras över på pojkens axlar. Det handlar om en epok som går i graven, ett småjordbruk som inte längre är bär sig och en pojkes uppgivenhet inför en uppgift som mest liknar en återvändsgränd.
Ett ödesdrama från den steniga småländska tegen som för tankarna till Vilhelm Moberg.

Korparna är en suggestivt berättad historia där naturen och fåglarna är en av huvudpersonerna, om gökungen Klas och pappan som börjar höra korparna kraxa inne i huvudet. Men här finns också en spirande kärlekshistoria till den inflyttade Veronika…
Maria Schottenius skrev i en recension i DN: ”Det är svårt att begripa att Korparna verkligen är en debut. Det är ett moget författarskap, oerhört intressant, som det ska bli roligt att följa.”

Onsdag den 22 februari kl. 19.00 kommer Tomas Bannerhed till biblioteket (Konserthusets lilla sal) för ett samtal med Anders Nylander, Kristianstad bibliotek.

I februari

Roar mig med att läsa om februari i litteraturen - eller om det bara är lite allmänt om vintern, så här i kylan:

Vinterns blick
Jag lutar som en stege och når in
med ansiktet i körsbärsträdets första våning.
Jag är inne i färgernas klocka som ringer av sol.
De svartröda bären gör jag slut på fortare än fyra skator.

Då träffas jag plötsligt av kylan på långt håll.
Ögonblicket svartnar
och sitter kvar som yxans märke i en stam.

Från och med nu är det sent. Vi ger oss av
halvspringande
utom synhåll, ner, ner i det antika kloaksystemet.
Tunnlarna. Där vandrar vi i månader,
halvt i tjänst och halvt i flykt.

Kort andakt när någon lucka öppnar sig över oss
och ett svagt ljus faller.
Vi ser uppåt: stjärnhimlen genom avloppsgallret.

Tomas Tranströmer, ur Det vilda torget, 1983

Dagarna med mild dimma kom och gick. Hemhult var nu Ottos hela värld och dropparna som hängde på varje gren var hans närmaste grannar.
Det var som om han fötts när han reste, men inte förlösts. Som om han varit ofödd fram till klockan åtta på morgonen den där onsdagen då han släppte Elises och Pepis händer, tog steget uppför tågets trappa och snabbt gick fram till det fönster som öppnade sig mot perrongen där de stod. Där hade han blivit kvar, med ansiktet tryckt mot sitt förflutna och sett barndomen långsamt backa ut ur synfältet.
På andra sidan tågresan hade ett annat liv väntat, ett kallare ljus. Som om landet Sverige alltid befann sig i månaden februari, aldrig växlade till vår och inget alls påminde om de solvarma stenarna han fått att studsa på floden Donaus sävliga yta.

Elisabeth Åsbrink, I Wienerwald står träden kvar, s 102

Getingsommar

I det stora huset i den fashionabla delen av Glasgow hittas en ung kvinna brutalt mördad. Samtidigt hittas en enorm mängd euro-sedelbuntar gömda och frågan som man ställer sig är om det var pengarna man var ute efter och inte hittade eller finns det andra motiv? Kriminalinspektör Alex Morrow får ansvar för utredningen och inser snart att den döda kvinnan har levt ett dubbelliv som ingen i hennes närmaste krets har haft en aning om. Spåren leder först till en fd hushållerskas familj. Där finns frustrerade tonårspojkar som genom mamman kan ha haft vetskap om huset, men Alex tycker att det känns som en för enkel lösning och ser pusselbitar som inte stämmer in på dem. Det hela kompliceras ytterligare av att den fd hushållerskan, Kay är en gammal skolkamrat till Alex, som nu lever det liv som de flesta från det området lever och de ser ner på alla som har lyckats ta sig därifrån t ex genom att bli polis, som Alex.Spåren som Alex vill följa upp leder till klubbar i London, internatskolor och gods i Kent, men hennes chef vill ha en snabb lösning och tycker hon ska koncentrera sig på Kay och hennes familj.

Detta är den andra boken om Alex, men den kan läsas fristående, och som i alla Denise Minas böcker finns spänningarna mellan samhällsklasserna som ett tydligt tema. Hon får även in bra skildringar av hierarkin inom polisen och hur svårt det är att klara balansgången på mellanchefsnivå.

Denise Mina har tidigare skrivt Garnethtriologin och en trilogi om den unga journalisten Paddy Meehan. alla utspelar sig i Glasgow-trakten under olika tider och är läsvärda deckare med samhällsengagemang.