För ett tag sedan läste jag den fantastiskt underhållande boken Proggiga barnböcker : därför blev vi som vi blev av Kalle Lind. I boken samlar Lind ihop barn- och ungdomsböcker från ”sjuttiotalet” (i detta fall åren 1968-1982) som idag utmärker sig genom att vara så uttalat roliga, tråkiga, politiskt genomsyrade eller bara underliga…Författaren gör ett bra jobb med att beskriva böckerna och placera in dem i ett tidsenligt sammanhang - och det är så himla roligt att läsa! För att inte tala om de ofta väldigt ”informativa” illustrationerna som är hämtade från barnböckerna. Är boken lika underhållande att läsa för någon som inte växte upp med denna typ av böcker? Det kan den säkert vara, men den främsta anledningen till att jag gillar Proggiga barnböcker är säkert igenkänningen och det nostalgiska inslaget.
Men förstod man som barn något av det, i många fall inte särskilt inlindade; budskapet? Tja: Jag har en hel del bilderböcker sparade från min barndom, böcker som jag nu läser ur för våra barn. Blev en
dag varse att barnens far hade läst Den vita älgen Knut av Larserik Eriksson för dem. ”Den ja, den var ju så rolig!” mös jag för mig själv. ”Det var så kul när Knut åt bullar/gick lucia/sjöng rocklåtar (min pappa sjöng alltid ”She loves you” här, och – tro det eller ej- Beatlesfan blev jag) funderade jag vidare. Väldigt inspirerad letade jag upp boken och bläddrade igenom den, och nu när jag satt inne med förhandsinformation såg jag ju direkt: det är en ”proggig barnbok”! Det är inte meningen att man ska tycka det är roligt och knasigt med en vit älg som bor hos en människofamilj, utan man ska, tillsammans med Knut, uppröras över världens orättvisor och bli inspirerad att ge sig ut och sälla sig till närmsta demonstrationståg! Och så visar det sig såhär 30 år senare att det inte är alls det jag minns, utan snarare hur den vita älgen Knut såg ut som lucia.Eller..? Det kanske bara är det jag TROR att jag minns...!
