Gilla Göteborg

Göran Tunström 1937 - 2000

Idag börjar bokmässan.
Eftersom branschen är där och branschen sätter agendan kan man lätt få intrycket att världens centrum de här dagarna ligger just i Göteborg. 
Där samlas författare, poeter, curatorer, föredragshållare, kulturarbetare, förläggare, översättare, journalister, säljare, köpare, nasare, litterära agenter, biblioteksfolk, mediekonsulter, bloggare, twittrare, wannabees. hangarounds, och några som är kända från teve. Och så Jan Guillou. Han liksom är branschen. 

Själv befinner jag mig i händelsernas periferi. Men jag har varit på mässan några gånger. Ett av mina starkaste minnen är när Göran Tunström satt i Bonniers monter, det måste ha varit 1996. Han skulle prata om den då nyutkomna romanen Skimmer. Det var sent på eftermiddagen, luften hade sedan länge tagit slut, trängseln framför scen var kompakt, några ovana besökare svimmade.
Intervjuaren tog sats och ställde frågan: Göran! Din nya roman utspelar sig på Island, kan du berätta varför du förlade handlingen dit?
Tunström tittade länge, länge och mycket trött på intervjuaren. Det såg nästan ut som att han hade suttit och nickat till en stund på scen. Det var inte bara trötthet. Blicken skvallrade om desperation gränsande till panik. Och så sa han: Men du har ju redan frågat mig om det 14 gånger idag… 

Sen samlade han sig och genomförde helt professionellt dagens femtonde intervju.

Om romernas situation

Det var en gång det som inte var : romska sagor
Bagir Kwiek och Monika Hirsch har här samlat sagor Bagir hört som barn. Sagorna kan ge människor kunskap om att vi alla, oavsett nationalitet och religion, är väldigt lika varandra och att vi brottas med samma saker i livet. Att kämpa, att vilja någon väl, förmågan att lyckas och att den som är liten, god och klok ofta vinner både prinsessa och kungarike är saker du kan lära av denna fint illustrerade sagobok.

Lawen Mohtadi: Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon 
Katarina Taikon var en talesperson för romernas kamp för lika rättigheter i Sverige. Biografin är en stark livsberättelse om gemenskap, utanförskap och ständiga uppbrott, parad med en oeftergivlig strävan efter personlig självständighet samt intellektuell och konstnärlig frihet. Hennes kamp ledde till en förbättrad situation för romer i folkhemmets segregerade Sverige. Läs gärna även hennes egen självbiografi Zigenerska.

Karl-Olov Arnstberg: Svenskar och zigenare

Zigenare eller romer, som de själva föredrar att kalla sig, har under de senaste femtio åren varit en omdiskuterad grupp i det svenska samhället. Från mitten av 1960-talet har romerna varit utsatta för olika typer av samhälleliga åtgärder från myndigheternas sida. Tanken har varit att på olika sätt inlemma dem i det svenska majoritetssamhället. Samtidigt utgör de en kulturell kategori som motvilligt låter sig styras eller assimileras. Detta har bl.a. lett till otaliga konflikter - på olika sociala och samhälleliga plan. 

Boken går att låna på Högskolan Kristianstad. Även de som inte är studenter får låna där, gå bara till receptionen och bli inlagd i systemet!

Bennie Åkerfeldt: Romer

Balkan, Tyskland eller Sverige - samma situation överallt. Bennie ger först en kort bakgrund till förhållandena i respektive land och därefter följer några av författarens personliga möten med romska familjer. Boken innehåller också många fina foton.

Hans Caldaras: I betraktarens ögon

Musikern Hans Caldaras berättar om sitt liv och sin uppväxt. Han växte upp i tält och flyttade ständigt runt. Ofta fick romer inte stanna mer än ett par veckor i samma kommun, vilket ledde till dålig skolgång för barnen. Först efter 20 år fick familjen en fast bostad. Musiken blev en väg in i det svenska samhället.

Film i höst

Höstspecial, hösterbjudande, höstnyhet, ja affärerna skriker ut att det är HÖST och det är väl bara att acceptera att så är det. Höstterminen har varit igång ett bra tag och i söndags var det faktiskt höstdagjämningen. Lite har man kunnat låta sig luras av det fina och faktiskt ganska varma vädret, men framåt sen eftermiddag och kväll inser man att den där riktiga värmen är över för den här gången och det är dags att dra sig inomhus med något gott att äta och kanske en bra bok eller varför inte en ny film? 

På bibliotekets filmhylla finns några nyheter att se fram emot till exempel:

Kon Tiki den norska storfilmen om Thor Heyerdahls äventyr över Stilla Havet 1947. Filmen blev bland annat nominerad till en Oscar för bästa utländska film.

Hanna Arendt om den tysk-amerikanska och judiska filosofen som studerade totalitära system och förespråkade direkt demokrati. Filmen är regisserad av Margarethe von Trotta och huvudrollen spelas av Barbara Sukowa.

Andra filmnyheter på gång är En sång för Marion, Den gröna cykeln, 1900, Krigets barn, Den ovillige fundamentalisten, To the wonder, Vi, Änglarnas andel, Äventyret.

Högläsning

Jag tänkte på det vid något tillfälle under Bokfestivalen som vi anordnade här i Kristianstad för några veckor

sedan: högläsning. Ibland vill en författare som berättar om sin bok gärna läsa ett stycke ur densamma. Min hjärnas första reaktion är då att koppla in ett minne från grundskolans högläsning som tyvärr ofta bestod i evighetslånga, oengagerade uppläsningar av något som kanske egentligen var en bra bok. Så behöver det inte vara. Det fantastiska är hur intresserad man kan bli av en text eller ett ämne om bara den personen som berättar eller högläser är engagerad och skicklig på att få publiken med sig. Högläsning kan således vara väldigt givande även för den inte helt unga publiken. Kanske kunde det vara något man praktiserade lite då och då i de svenska hemmen som ett sätt att samla familjen och gå ner i varv?

För äldre och personer med demens kan högläsning vara ett sätt att föra tillbaka denna person till en annan tid då hen förde ett helt annat liv än den nu åldrade eller sjuklige. Det är en positiv effekt som också håller i sig en stund efter högläsningens avslut. 

Jag har äntligen fått börja läsa kapitelböcker för mina barn (även om vi säkert kommer att ta oss an ytterligare mången bilderbok), och vi satsade på ett säkert kort direkt med Astrid Lindgrens Mio min Mio. Det är en bok som man verkligen kan högläsa på ett effektfullt sätt! Ikväll läser vi sista kapitlet… 

Skruvade böcker 1,1

Efter att ha läst Anns inlägg den 3 september kom jag att tänka på skruvade böcker som jag själv har skrattat åt. 

Det finns t.ex. Erik Anderssons, Den larmande hopens dal om korkade västgötar. Det är kul att se att denna åkomma inte enbart är förbehållen skåningar. Här är det en ung journalist som med de bästa avsikterna och bara lite otur sätter igång en revolution. 

Det finns många svenskar som seglar. Jag har aldrig gjort det, men jag har tagit del av hur det skulle kunna gå till i Per Erik Grönvalls På kryss med krisen. Fyra män i mittlivskris får för sig att köpa en båt i Köpenhamn och seglar den hem uppför väst-kusten. Det gick inte bra – nåja, för dem – jag hade roligt. 

Många böcker står och vinkar till en då och då men blir inte lästa. En sådan bok är Katarina Danielssons Livet vinkar (som en Kurt). Jag har lånat ut den många gånger och alltid fått höra att den är bra. Rolig men allvarsam… snart tar jag den! 

Fanny Flagg är förmodligen bäst känd för boken Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café som har blivit filmad. Hon har en annan liten bok: En röd liten fågel i juletid. Det handlar om en trist gubbe som håller på att dö. Trots anslaget är det en riktigt måbra historia – om ganska skruvad. Ordet tar mig till Birger Vikström och Dubbelkrut. Boken gavs ut 1956 när folk knappt visste var Norrbotten låg, ännu mindre Söderhavsöarna. 2010 kom boken ut igen. Här är Vikström lika mycket tecknare/målare som berättare. Detta är en riktigt skruvad historia om ett gäng pirater fulltecknad i fullfärg. Bland annat kan du läsa: ”De första och viktigaste reglerna vid djungelkrig: 1. Undvik till varje pris att begiva er in i djungeln. Det kan lätt sluta illa. 2. Om ni trots allt skulle hamn i djungeln så försök att så fort möjligt komma ut därifrån. Erfarenheten visar att det är bäst så.” Med mycket mera. 

 Michael Bafford 

Kjell Eriksson

I kväll kommer deckarförfattaren Kjell  Eriksson på besök till Kristianstad Stadsbibliotek. Evenemanget börjar kl. 19 och det är gratis. I samarbete med ABF. Alla välkomna!

Spetsad
Brasilien är ett varmt och levande land, men också fattigt och våldsamt. I denna miljö lever och verkar kommissarie Santos, en smått försupen och arbetsovillig polis, som tvingas ta itu med det allt grövre våldet som nu också drabbar den lilla byn. En kropp hittas spetsad genom halsen vid floden. Där börjar historien om kommissarie Santos. Han kommer att sätta spår. 

Den upplysta stigen

Lantarbetaren Edvard hittar en mördad flykting från Peru på sitt bästa svampställe. Det gör honom lite irriterad.  Det visar sig att det finns gamla, dolda motsättningar i den norrländska byn. Vad kan mordet ha att göra med Edvards farfar och hans tid i Paris? Kriminalinspektör Ann Lindell kallas in för att lösa gåtan. Samhällsengagerad deckare. Första boken av tio med kriminalinspektör Ann Lindell.

 Kjell Erikssons självbiografi, som kom förra året, heter Simma i mörker. 
Här beskriver han sin barndom och uppväxti Uppsalas arbetarkvarter, morsans kamp mot cancern och faderns tystlåtenhet, sin egen kamp och flykt, sitt jobb som trädgårdsmästare, sitt fackliga engagemang och alla sina resor. Varför måste alla vara så tysta och städade? Upp till kamp!

Vi ses igen

Snart finns följande skivor på ett bibliotek nära dig: Lars Winnerbäck ”Hosianna”, Veronica Maggio ”Handen i fickan fast jag bryr mig”, Melissa Horn ”Om du vill vara med mig” och Laleh ”Colors” (klicka på länkarna om du vill ställa dig på kö). Svensk kvalitetsmusik, lite melankoli, lite glada popslingor, säkert en hel del bra texter, men kanske lite… tråkig? Inte direkt läder, nitar och piskor. Inte musik som attackerar dig, mal sönder dig och lämnar dig på gatan att dö. Inte tunga riff och enerverande synthar med repetitiva partier och instrumentala sjok som försvinner ut i evigheten. Jo, jag har haft kvalitetstid med Nine Inch Nails senaste album ett par veckorna nu… (fast ”läder, nitar och piskor” var väl att ta i, det lät bara så tamt med ”svarta linnen och tatueringar”).

När vissa frontpersoner i vissa band går ut och säger att de kör sin avskedsturné, så tror man att de menar just det. Trent Reznor i NIN har alltid varit ljud- och ljusperfektionist (besitter säkert ett ton med fåfänga) och jag förstår om han vill lägga av med scenuppträden innan rösten och kroppen har gått i pension. Bättre då med lite sidoprojekt med undergroundstuk, lite filmmusikskapande och producentarbete. Men denna människa stod bara ut i ca två år (okej, det var fyra) innan han hoppade upp på scen och gav ut ett nytt album under gruppnamnet Nine Inch Nails igen. Går det att stämma karln för förtal (i betydelsen ”lögnaktigt skvaller”)? Sen kan jag ändå inte låta bli att lyssna på den där skivan och bli lite smålycklig över att framträdandet från årets Lollapalooza ligger som full konsert på Youtube (upptakten till konserten är suverän, bra tips från Fredrik Strage!):



Jag har svårt att bedöma när trovärdighetsfaktorn blir hög på en återförening. Ska det gå två decennier eller kanske tre efter det att man sagt att bandet aldrig mer ska spela (i alla fall inte fyra år)? Ska alla medlemmarna vara vid liv (och hur definierar vi i så fall ”vid liv”? Får de använda hjälpmedel som käpp, rullator, respirator eller måste de kunna röra sig för egen maskin över scen i de gamla skinn-/manchester-/gabardinbyxorna)? Är det okej om trummisen gått bort? Vilka får t.ex. turnera under namnet Guns n’Roses, Axl Rose eller Slash & co (ovanligt dumt exempel eftersom Axl Rose har den juridiska rättigheten till bandnamnet)? Måste de ha släppt en ny skiva, med nyskapande musik trogen till det gamla soundet (och vem ska i så fall bedöma det)? Får man leta upp en ny heroinistbasist om man heter Sex Pistols?

Just nu ser vi en uppsjö av 90-talsband som återförenas: Soundgarden, Pulp, Blur, Stone Roses, men de gamla gubbsen (= de som bokas till Sweden Rock) är inte sämre de (men kanske mer patetiska/pengagalna?): Black Sabbath, Kiss och Status Quo. Vi har ju åtminstone sluppit de värsta mardrömsåterföreningarna: Nirvana utan Kurt, Clash utan Joe Strummer, Ebba Grön utan Thåström… Men när man hörde rykten att PJ Harvey skulle ersätta Kurt så kändes det ju ändå som en intressant tanke. Så man vet ju aldrig.