Keith Richards

Rockrebellen Keith Richards har - mot alla odds, får man nog säga - hunnit bli gammal. Han fyller faktiskt 67 nu på lördag och man kan väl lugnt kalla honom legendarisk, både som musiker och som levnadsglad och självdestruktiv hedonist.

När han nu skriver sina memoarer handlar också mycket om det tunga narkotikamissbruket från 70-talet och om den mer långvariga alkoholismen. Det är ärligt och rakt skrivet, aldrig självömkande eller ursäktande. Ibland blir det till och med väldigt underhållande, hur nu det är möjligt.

Men framför allt handlar det ju om musik. The Rolling Stones var och är fortfarande ett av de allra största rockbanden och här får man följa dem från insidan. De ständiga bråken med vännen och sångskrivarpartnern Mick Jagger finns med, och han tar gärna till storsläggan när det gäller Mick, som han kallar för "Hennes Höghet". Riktigt intressant blir det när han skriver om arbetet med de stora albumen från tidigt 70-tal, kanske speciellt det besvärliga dubbelalbumet "Exile on Main St." som spelades in under kaotiska förhållanden i Keith franska jättevilla.

Lämpligt nog kommer samtidigt en DVD från just den inspelningen, "Stones in Exile". Här får man bakgrunden till utlandsflytten och höra hur de olika bandmedlemmarna upplevde livet utanför England. Det är ju nästan rörande att man kan bo i Frankrike med en privat stjärnkock och ändå längta tillbaka till det engelska köket!

De distingerade gentlemännen Jagger och Charlie Watts guidar - lite förvirrat - bland olika inspelningsplatser och vi får en hel del aldrig tidigare visat bildmaterial. Och musik i massor förstås! Ett lite förvånande gäng kändisar intervjuas om det klassiska albumet: Sheryl Crow, Liz Phair, Jack White och Will.I.Am från Black-Eyed Peas, bland andra.

Det här är ett måste för alla Stones-fantaster men även andra bör ha glädje av alla bilder från en faktiskt ganska avlägsen tid och alla intervjuer med de gamla farbröderna själva.

Och så var det ju själva skivan då! Den har nyligen släppts i en fantastiskt remastrad version på en CD. En vild blandning av rock, blues, soul, gospel och country. Här finns klassiker som "Tumbling Dice", "Sweet Virginia", "All Down the Line" och den makalösa jublande rockexplosionen där Keith själv tar över sången.

Ett närapå 40 år gammalt album som låter precis lika aktuellt idag. Det blev ju också Stones sista riktigt stora album. Efter det gick det nerför, även om de fortfarande är ett av världens mest populära liveband.

En hyllning till läsningen och dikten

Mario Vargas Llosa, årets Nobelpristagare i litteratur, håller ett tal till poesins försvar.

Undertecknad har läst hans bok Den stygga flickans rackartyg och håller tyvärr med recensenten i Sydsvenska Dagbladet...en driven författare, men kanske lite väl unken kvinnosyn i just den boken. Eller försöker författaren beskriva sin musa? Vill du ha en roligare berättelse om just musor, läs Erica Jongs självbiografi Förföra demonen i stället.

Läs mer om Nobelprisen via Twitter här. Läs Maria Vargas Llosa Papers.

John Lennon

Vissa datum och händelser etsar sig fast i ens medvetande. Man vet precis var man befann sig, hur det såg ut, hur det kändes och vilka personer som var där. Vissa händelser är naturligtvis helt privata, men några är universella t ex morden på John F Kennedy och Olof Palme. För mig, och säkert för många andra, är ett sådant tillfälle den 8 december 1980.

I morgon är det 30 år sedan John Lennon dog.
Jag befann mig på Söderportskolan, vi skulle just börja en lektion i tyska då en av killarna i klassen kom in och sa "De har skjutit John Lennon". Det blev inte så mycket tyska sen och hela natten låg jag och lyssnade på radio där man rapporterade från minnesstunder i New York och övriga världen.
Om man vill veta mer eller försjunka i minnen finns det många biografier om Lennon och Beatles. I år kom filmen "Nowhere boy", som berättas den ganska tragiska historien om John Lennon innan Beatles. I romanen "Jävla John" av Eva Dozzi kan man läsa den humoristiskt skrivna historien om hur en ung svenska träffar John Lennon i Stockholm i början av 60-talet och inleder en affär med honom.
Att det har gått 30 år är bara det ofattbart, musiken finns kvar och nya generationer upptäcker den ständigt, men hur hade det blivit om det som hände inte hade hänt?

Mirja Unge

Jag kan fortfarande minnas hur fascinerad jag var av Mirja Unges språk när jag för flera år sedan läste Det var ur munnarna orden kom. Språkets rastlösa och poetiska lekfullhet, samt totala nonchalans av grammatiska regler sticker verkligen ut. Interpunktion lyser med sin frånvaro och ordföljden byts ut i långa slingrande meningar. Unge säger själv i en intervju i Göteborgsposten från 2007 att ”jag är mer ute efter en stämning och en känsla, inte att konkret exakt beskriva vad som händer”.

Det var ur munnarna orden kom är Mirja Unges debutbok och belönades 1998 med Katapultpriset. Det är inte bara språket som imponerar hos Unge, vid en omläsning av romanen kan jag konstatera att storyn fortfarande håller, med råge – den hugger tag, borrar sig in och lämnar ett obehagligt avtryck. Boken skildrar tioåriga Minna som växer upp på landet någonstans i norra Sverige tillsammans med sin mamma, pappa och storasyster Maja. Man skulle väl kunna kalla det en sorts uppväxtskildring ur ett barns perspektiv. Minna är utsatt, både i skolan och hemma. Fristaden är kompisarna som finns på landet, Sebastian och Simon. Men där blir hon också del av en utfrysning av Anna, som är knubbig och inte godkänd av pojkarna. Minna kämpar för att överleva i en skoningslös värld hon inte riktigt förstår sig på, och för att göra det uppfinner hon bland annat ett eget språk. Vid hennes sida finns ständigt katten Sunna. Pappa Johannes framställs som en riktig rå karlakarl som hugger ved och är grov i mun, men han har också en mjukare och konstnärlig sida och står ofta vid sitt staffli med sina färger. Runt Johannes vilar ett obehag och under ytan pyr ett övergrepp. Mamma Kristin är en osynlig och orolig själ som står bredvid och inte ingriper. Storasyster Maja som vill vara stark och stöter bort.

Jag sträckläser Det var ur munnarna orden kom och efteråt tänker jag - herregud vad bra! Och vad otäckt. Och ändå hoppfullt på något sätt. Jag avundas dem som har kvar denna läsupplevelse.

Häromveckan läste jag också: Motsols som är Mirja Unges tredje roman från 2005. Unges säregna språk känns igen, och det är en njutning att läsa även denna roman, även om den kanske inte riktigt mäter sig med debutboken. Huvudpersonen är Hanna, som återvänder från en resa i Filippinerna utan sin vän Thora. Thora har nämligen omkommit i en olycka och hemma i Sverige igen ska Hanna hantera vännens dramatiska bortgång. Relationen mellan Hanna och de förnuftiga systrarna samt den KARMA- och hälsofanatiska mamman är komplicerat. Istället flyttar Hanna hem till mormodern som bor ensam i en lägenhet - förvirrad med alla minnen från förr och hennes uppväxt i Tyskland.

Berättelsen varvas mellan dåtid och nutid, där dåtid är Hannas resa med Thora i Filippinerna, som också skildrar en slags beroendevänskap. Efter Thoras död driver Hanna planlöst omkring i semesterparadiset, letar efter Thora och är oförmögen att acceptera att hon är död. Till sist kommer ena systern och hämtar Hanna. Nutiden skildrar Hannas tillvaro tillbaka i Sverige, då hon fortsätter driva omkring i ett slags förvirrat tillstånd och försöker hitta sin plats i tillvaron. Men på något sätt verkar Hanna och mormodern finna tröst och stöd hos varandra. Väldigt underhållande finner jag mormoderns bryderier kring grannen – en säregen ensling som verkar vara någon slags författare. Mormodern står och spanar i nyckelhålet och lyssnar och följer varje steg han tar. Till sist visar sig intresset vara ömsesidigt och mormodern bjuder in grannen på en sup, och de sitter i soffan som ett nyförälskat par.

År 2000 kom Mirja Unge ut med Järnnätter som är en fristående fortsättning på debutboken, och den står också härnäst på min läslista. Likaså Brorsan är mätt från 2007, som är en novellsamling och det senaste Unge har givit ut.

Skrivet av Charlotte

De digitala klyftorna växer

En betydande del av befolkningen nyttjar inte nätets möjligheter. Internet har blivit en klassfråga. Den digitala klyftan växer mer och mer och blir mer tydlig ju mer Internet sprids. Internet har blivit en självklar del av samhället, men inte för alla. Flera grupper ställs utanför när samhällsnyttiga funktioner flyttar in på Internet. För att söka ett jobb så måste man ha en e-post och ha grundläggande internet kunskaper. Alla bankärenden måste ske på internet annars tar banken en extra avgift om du vill betala räkningarna hos dem. Den digitala klyftan är likväl en demokratisk fråga som en samhällsekonomisk fråga. Jag tror det beror på att vi har fastnat i myten om oss själva som ett så framstående IT-land. Det är sant att vi är ett av världens mest uppkopplade länder, men samtidigt finns ett stort digitalt utanförskap i Sverige. Det är cirka 1,7 miljoner vuxna som inte använder Internet alls, och ytterligare 1,5 miljoner som gör det mycket sporadiskt. Människor med låg inkomst och låg utbildning har betydligt sämre tillgång till ny teknik jämfört med medel- och höginkomsttagare.

Klockan 9.00 fredag den 3 dec träffas ett stort antal företrädare för folkbildning, bibliotek och myndigheter m fl för att underteckna eller med logotyp stödja en samverkan för ökad digital delaktighet. Följ evenemanget via www.iis.se/live och twitter #digidel

Julgodis

Det börjar bli dags att fundera på vilket julgodis man ska göra i år. En ohotad favorit är ”Leilas rocky road” som måste vara världens godaste godis. Ska du bara göra en sorts julgodis i år så har du receptet här:

600 g mörk kvalitetschoklad 70 % (funkar lika bra med Marabous mörka)

2 påsar dumlekola (jag brukar dela dem i mindre bitar)

2 nävar mini marshmallows

3 dl salta jordnötter

1 dl skalade pistagenötter

Smält chokladen på låg värme i vattenbad (i en skål över kokande vatten) eller i mikro. Blanda samtliga ingredienser. Fyll smeten i en plåt, cirka 3 cm tjock och låt stelna i kylskåp. När kakan har stelnat, skär upp den i stänger.

En annan favorit är pepparkakskola och även det receptet kommer från Leila Lindholm.
Till ca 50 kolor behöver du:

100 g smör

2 dl vispgrädde

3 dl strösocker

1 dl ljus sirap

1 tsk vaniljsocker
2 tsk pepparkakskryddor

Smält smöret i en tjockbottnad, vid kastrull. Rör ned vispgrädde, strösocker, sirap och vaniljsocker och låt koka utan lock cirka 15-30 minuter. Rör om då och då. Gör ett kulprov för att veta när smeten är färdig. Rör ned pepparkakskryddorna. Häll upp kolan på en oljad plåt. Låt svalna. Klipp i bitar och slå in kolan i smörpapper, förvara kallt.

Mer recept finns det i Johanna Westmans ”Julgodis” och i ” Julgodis (choklad,
marsipankonfekt, knäck, karameller, mjuka kakor, marmelad - och mycket mera).

På http://www.receptcentralen.se/julgodis/ finns det också en hel del recept att välja bland. Jag blev väldigt sugen på att göra kokoschokladen som tydligen ska smaka ungefär som Bounty. Det kanske kan bli en ny favorit.

Världsaidsdagen

1 december brukar vara, förutom första lucköppnardagen, den dag då man minns de som dött i aids - World Aids Day .

För att läsa mer om de medicinska aspekterna, av hiv-aids se avd Ve. Du kan också vända dig till sjukvårdsrådgivningen, PION, SMIL, RFSU eller Nationella HIV-Rådet.

Läs mer:

Som en sten i mitt hjärta - om hiv och aids i Sverige och världen

Ann Armstrong: Livets låga

Monika Björk: Nike

Berlie Doherty: Abela

Walter Heidkampf: I sin skugga

Henning Mankell: Eldens gåta (fristående fortsättning på Eldens hemlighet)

Lars Moberg: HIV och AIDS

Gå gärna och se serieutställningen på Konsthallen: Det är bara lite AIDS av Sara Graner. Allt är inte bara elände - man måste skratta också...