Åke Smedberg

Hur kommer det sig egentligen att vissa författare aldrig får det där riktigt stora genombrottet? Trots att de kan vara hur bra som helst. Åke Smedberg hör definitivt dit. Han skriver en njutbar prosa, ofta noveller när han inte får för sig att han ska skriva kriminallitteratur.

Den senaste samlingen heter Borges i Sundsvall. Gemensamt för dessa berättelser är att de på några sidor hinner skildra ett helt liv, ofta tillbakablickande, som att personerna söker den där existentiella punkten då någonting oåterkalleligt förändrades. Det kan handla om otrohet, om ett svek, om något som borde ha gjorts eller lämnats ogjort. Det går ett stråk av sorg genom novellerna.

Den som skiljer ut sig är titelnovellen som närmast är en stillsamt komisk historia om när den store Argentinska författaren kommer till Sundsvall för att leta efter sina rötter. Sportredaktören på lokalbladet får agera möjlig släkting, tar emot, frun bjuder på dillkött som Borges maka finner ovärdigt som människoföda men som Borges själv tycker är exotiskt. Borges som befinner sig i sin egna konstanta skymningszon finner allt exotiskt, det bleka vinterljuset, maten och tungomålet.

På något märkligt vis känns det som att Smedberg tar hand om sin läsare, att man kan vila i hans vackra och precisa språk. När han skriver om hantverk, om livet och om allt det som inte riktigt blev som vi tänkt oss. Då vet man att han vet vad han talar om.