Jubileumsår

I år är det förutom Strindbergs minnesår och Dickens-år även 70 år sedan Enid Blytons Femböcker började komma ut. Ärligt talat var de väl inga höjdare men jag minns dem ändå med en viss saknad. Handlingen var robust fyrkantig och förutsägbar, liksom de typiserade personerna och den käcka hunden Tim. Det fanns alltid någon faster någonstans i bakgrunden som stod beredd med te och varma scones efter avslutat äventyr.
Men det var böcker som man ändå slukade och som tränade upp läsförmågan.
John Lennon gjorde en tungvrickande karikatyr på dem i sin ”In his own write”. I den svenska översättning, På eget sätt, kan det låta så här i De fem på Dumkyrkokällaren:

”Gruddly Pod, Gruddly Pod”, tycktes tåget säga. ”Gruddly Pod, vi har lov nu” och det hade de: Vid ankomsten lade de märke till en mystisk främling som inte bådade illa?
”Uj, vad står på?” sade han bakifrån.
”Vi är De berymda Fem av Grinid Bladder”, svarade Tom, Sten, Mona, Jan, Artyp, Myran, Matombomb, Nigel, Plutt, Jockey och Craig?, och det var dom.
”Ni får under inga omständigheter gå till den mystiska Dumkyrkokällaren.”