Jafar Panahi och den iranska filmen

Den första mars i år greps och fängslades Jafar Panahi, en av den iranska filmens stora regissörer. Det är symptomatiskt för ett land som i åratal försökt ideologiskt styra filmproduktionen och tysta självständiga och kritiska röster.

Under den islamiska revolutionen i Iran 1979 brändes biografer ner och strax efter Khomeinis maktinträde förbjöds filmen för en tid. Så utplånades den modernistiska filmkonst som sakta börjat spira i landet och ersattes av en ideologiskt korrekt filmproduktion, styrd av benhård censur. Nu fick bara regissörer och filmarbetare utbildade efter revolutionen tillåtelse att göra film, den äldre generationen förknippades med shahens dekadenta politik. Bland dem som utbildades efter revolutionen finns idag världsberömda regissören Mohsen Makhmalbaf. Han och hans familj är ett filmhistoriskt kapitel för sig. Båda hans döttrar, Samira och Hana, har följt i pappas fotspår och är nu uppburna regissörer. Hana var bara 19 år när hennes spelfilmsdebut Buddha föll av skam hade premiär. (Läs en intervju i DN här.) Efter kriget mot Irak som präglade stora delar av det iranska 1980-talet fick regissörer som varit verksamma innan revolutionen åter möjlighet att göra film, som Abbas Kiarostami, samtidigt som en tredje generation filmskapare kom fram. Till den tredje generationen hör namn som Bahman Ghobadi och Jafar Panahi. Dessa regissörer tillsammans med en handfull andra utgör navet i vad som skulle utvecklas till den iranska nya vågen, en konstnärligt driven, poetisk, ofta politisk filmvåg som genom sitt bruk av autentiska miljöer och händelser, semidokumentär stil och amatörskådespelare hämtade näring från neorealismen. Mot mitten av 1990-talet började deras filmer dyka upp på de stora festivalerna och i början av 2000-talet var den iranska filmen i fokus på den internationella filmscenen. Fantastiskt var det att en sådan stark filmkultur kunde uppstå i ett totalitärt och censurivrande land som Iran. Det ironiska i sammanhanget är att samma filmer som rönt stor framgång i Europa ofta har totalförbjudits i hemlandet. Kiarostamis vackra Smak av körsbär och Vinden bär oss bannlystes, hela den kontroversiella familjen Makhmalbaf lever i exil och nu sitter alltså Jafar Panahi gripen i Teheran. Världens filmregissörer rasar i protest.

Panahi har gjort en rad socialt medvetna och politiska filmer, ofta kretsande kring kvinnans roll och ställning i det iranska samhället. Han långfilmsdebuterade med Den vita ballongen 1995. 2000 kom hans mörkaste, både tematiskt och stilistiskt, och mest utmanande film Cirkeln. Titeln antyder filmens form, perspektivet skiftar från den ena marginaliserade och förtryckta kvinnan till den andra tills en cirkel slutits och handlingen är tillbaka där allt började. Så tecknas en bild av ett fundamentalistiskt samhälle som begränsar kvinnors rörelsefrihet, men samtidigt blir kvinnorna aldrig ansiktslösa offer utan trotsar gång på gång det fängslande system som omger dem. Kvinnor offside från 2006 är mer humoristisk i sin kritik av det genussegregerade och exkluderande iranska samhället. Den handlar om några tjejer som till varje pris vill ta sig in på läktarna till fotbollsstadion, en plats uteslutande tillåten för män. De klär således ut sig till män för att ta sig förbi raderna av hotfulla vakter som hejdar dem från att ta sig in.

Flera av Panahis filmer finns att streema för några få euro på den utmärkta sidan the auteurs. På biblioteket finns Kvinnor offside att låna. Om man är intresserad av iransk film finns till utlån också Hana Makhmalbafs Buddha föll av skam och Babak Payamis Valdagen, en underfundigt humoristisk och smått surrealistisk film om demokratins och rösträttens förutsättningar i det iranska samhället. Nyligen släpptes också den grymma Soraya M på svensk video. Det är en obehaglig, något onyanserad, film om en kvinna som faller offer för sin psykopatiska makes vrede. Istället för att skiljas när han träffat en ny kvinna vänder han med hjälp av sharialagstifting och hederssnack det omgivande samhället emot sin hustru för att rättfärdiga stening av henne.

Lhasa

När blott 37-åriga Lhasa de Sela rycktes bort från jordelivet på det här årets första dag var det en förlust för musikvärlden som borde ha skapat mer uppståndelse. Men de tre fantastiska album hon hann med under sin tolv år långa, högst sporadiska och nyckfulla, skivkarriär hade inte ännu etablerat henne som den världsartist hon var, trots genomgående hyllningar i all världens press och en hel del sålda album. Det är vi som är de stora förlorarna. Här sitter vi nu med Pink och Lady Gaga.

Lhasa föddes i USA av mexikanska föräldrar, nomadiska och intellektuella utöver det vanliga. Ett kringflackande liv – där endast TV-tittande var bannlyst – förde henne mellan USA och Mexico under hela uppväxten, innan familjen slog sig ner i franska Canada. Mångspråkig och multibegåvad började hon framträda på olika klubbar i Montreal och skapade sig snart ett namn lokalt.

Hennes första album – alltigenom underbara ”La Llorona” – gavs ut i Canada 1997 och i resten av världen året därefter. Helt spanskspråkigt och djupt rotat i mexikansk folkmusik är det ett av de starkaste albumen överhuvudtaget från sent 90-tal. Musicerandet är makalöst och Lhasas röst, alltid passionerad och egensinnig, är det viktigaste instrumentet. Jag förstår inte mycket av texterna, ändå går varje ord rakt in i mig.

Med en oförutsägbarhet som var typisk för henne flyttade hon efter debuten till Frankrike för att jobba på cirkus tillsammans med sina systrar. Det dröjde till 2003 innan hon kom tillbaka med ”The Living Road”, mestadels på spanska men nu med låtar på både franska och engelska. Det är en naturlig fortsättning på debuten, aningen mer kommersiell men fortfarande långt ifrån mittfåran. Man kan höra influenser från franska chansons och till och med popmusik, men när som helst brakar ett gäng mariachi-trumpeter in och ordningen är återställd. "I love a man who's afraid of me" sjunger Lhasa och man tror henne. Ett underbart och rastlöst album som man ofta återvänder till.

Typiskt nog, återigen, tog hon efter detta en längre paus. Först mot slutet av 2008 gick hon en sista gång in i en studio för att spela in sin enda engelskspråkiga skiva, med den självklara titeln ”Lhasa”. En världsturné var planerad till våren 2009, men en cancerdiagnos satte stopp för det. Lhasa hade ett halvår kvar att leva.
Det är hjärtskärande att höra hur sjukdomen redan har försvagat och förminskat hennes röst, men albumet är ändå ett litet mirakel. Folkmusiken är som bortblåst här. Istället får vi tillbakalutad och cool popmusik i atmosfärisk produktion och med exemplariskt och följsamt musicerande. Och även en svårt sjuk Lhasa sjunger sig rakt in i hjärtat på dig.

Alla tre plattorna rekommenderas varmt. De två första hittar du under ”Sydamerikansk folkmusik” (där de står och skräpar alldeles för ofta och länge), den tredje under ”Pop & Rock” (jodå, den står där också, tyvärr).

Engelskt 80-tal

Paul Weller har levererat lysande musik i 36 år, först med The Jam och sedan med The Style Council och sist som soloartist. Hans upphöjda musikaliska status är svår att förneka även för den mest inbitne hårdrocksfanatikern. The Jam gjorde kanske de bästa skivor som gjordes under hela 80-talet. Som ett stort fan av The Jam och till en viss del av även The Style Council har hans solokarriär inte riktigt bjudit på den storhet som hans tidigare musikaliska konstillationerna gjorde. Weller, som soloartist, har stundtals varit mer än lovligt ojämn, hans utgivning har spretat åt många håll. Men hans solokariär har väl aldrig känts avslagen, trött och intensägande. Han verkar lika arg nu som då på olika saker i samhället och han experminterar fortfarande vilt med många olika genrer. Men till och med ett sådant inbitet fan som jag har under senare år tröttat lite på hans utgivning och då inte för att det direkt har varit dåligt. För två år sedan hände något med Wellers musik, hans skiva 22 dreams var absoult lysande och man kände plötsligt något magiskt i hans musik igen. Hans nya skiva Wake up the nation kommer inte riktigt upp till den nivån, men det är en stark skiva, som växer för varje gång man hör den. Denne 52-årige stilikon har hittat mycket energi i 16 explosiva låtar i syftet att väcka en nation. I titelspåret uppmanar han "Get your face off of Facebook and turn off your phone". Musikaliskt är plattan en mix av soul, psykedelia, pop, new wave, oftast i bra blandning. Paul Weller känns mer aktuell och fräsch än vad jag någonsin trott var möjligt. Det roligaste är dock att Weller har tagit den gamle Jam basisten Bruce Foxton till nåder igen. Han spelar lysande bas på Fast car/ slow traffic.

Engelskt 20-tal

Några böcker, och en film, med bra tids- och miljöskildringar från 1920-talets England, dessutom läsvärt och spännande:

"Maisie Dobbs" är en ung kvinna som kommer från fattiga förhållanden. Via en mentor som upptäcker hennes begåvning får hon möjlighet till en akademisk utbildning. 1929 öppnar hon detektivbyrå i London. Hennes första fall, där en man misstänker att hans hustru är otrogen, leder henne tillbaka till första världskriget. Maisie arbetade då på ett fältsjukhus i Frankrike och hennes upplevelser från kriget plågar henne fortfarande.
Jacqueline Winspear har gjort succé med sina deckare om Maisie Dobbs. Det finns ytterligare två böcker översatta till svenska och fler är på gång.

Kate Mortons bok ”Dimmornas lek” utspelar sig dels i nutid och dels på 20-talet. Den åldriga Grace Bradley blir kontaktad av en kvinna, Ulrika, som gör en film om poeten Robert Hunter. Filmen handlar om hans relation till de båda systrarna Hartford och om hans självmord 1924 på godset Riverton Manor. På den tiden arbetade Grace som husa på godset och Ulrika är intresserad av att höra vad hon minns. Grace fick ett speciellt förhållande till en av systrarna, hon fick höra förtroenden och hemligheter som hon aldrig berättat för någon. Men nu är Grace beredd att avslöja vad som egentligen hände när Robert Hunter dog.

Jag måste naturligtvis nämna Evelyn Waughs bok ”En förlorad värld”. Berättelsen om en engelsk adelsfamiljs och dess undergång skildras av Charles Ryder, en medelklassgrabb som lär känna aristokraten Sebastian Flyte i Oxford 1923. ”En förlorad värld” eller ”Brideshead revisited” som den heter i original har blivit både tv-serie (på 80-talet) och film (2009) med bl.a. Emma Thompson i en av rollerna.

T(r)yckfrihet

Presstöd, journalistik och källkritik har diskuterats ivrigt den senaste veckan. Sedan 1993 firas 3 maj som Pressfrihetens dag runtom i världen. En sammanslutning som slåss för pressfrihet är Reportrar utan gränser. I år gick norska författarföreningens yttrandefrihetspris till den svenske, fängslade journalisten Dawit Isaac.

Journalistik står på hylla Bt, (publicistik) pressetik på hylla Dg.


Romaner som berör åsikts-, yttrande- och tryckfrihet är bland andra dystopierna Kallocain av Karin Boye, Kall feber av Jerker Virdborg, 1984 av George Orwell och Du sköna nya värld av Aldous Huxley.

Sist men inte minst har vi Fahrenheit 451 av Ray Bradbury, som inleds så här:

" Det var ett nöje att bränna. Det var särskilt roligt att se ting förintas, se dem svartna och förändras. När han höll mässings-munstycket i sina knutna nävar och den stora pytonormen sprutade sitt giftiga fotogen över världen dunkade blodet i huvudet på honom och hans händer var som händerna på en fantastisk dirigent, som spelar alla symfonier av eld och brand för att blåsa rent bland historiens spillror och förkolnade ruiner. Med den symboliska hjälmen, märkt 451, på sitt envisa huvud och ögonen lågande vid tanken på vad som skulle komma gav han tändaren ett lätt slag och huset slog upp i glupska flammor som svedde kvällshimlen röd och gul och svart. Han klev omkring i en svärm av eldflugor. Helst av allt skulle han velat steka äpplen i brasan medan böckerna med ett flaxande som av duvvingar dog på husets veranda och gräsmatta. Medan böckerna fladdrade upp i sprakande virvlar och blåste bort på en vind som mörknat av branden."

Indiekrautisk vår

Indiemusik ligger mig varmt om hjärtat. Men att beskriva musiken är inte så lätt. Ordet independent ligger till grund, det vill säga musik som inte är så kommersiellt gångbar och som ges ut på mindre skivbolag (t.ex. Rough Trade). Numera tänker man mer på en speciell sorts musikgenre eller ett speciellt sound. Alternativ pop eller rock som når bortom listmusiken, skulle man kunna säga. Termen krautrock låter än mer obskyr! Kortaste vägen att förstå den är att tänka på Kraftwerk. Tyskland, 70-tal och mekanisk progressiv rock. (På stadsbiblioteket finns Neu! för den som vill lyssna in sig mer.)

Passar det då verkligen med indie och kraut på våren? Är det inte bara musik med tungt svårmod som några långluggade shoegazers levererar så där lagom monotont? Nja, det stämmer inte helt. Det finns svävande, champagnebubblande och vårregnsfrisk indiepop med krautsmak också. Dessutom från Sverige! Alla har de lyckats med att göra sina skivtitlar och skivomslag mer eller mindre ointressanta för den bredare publiken. (Oftast med konstnärliga men oinformativa texthäften.)

Ikons är en grupp från Göteborg som består av sex musiker + en videokonstnär och borde så klart upplevas live. Det självbetitlade albumet bjuder inledningsvis på en knappt 8 minuter lång instrumental resa och hela skivan känns ibland som ett rymdepos. Fast så där svårt som jag får det att låta nu är det inte. Redan på andra och tredje spåret når man rymdbasen och där är det fest! I 80-talstappning, a’ la Joy Division (både syntarna och den dova Ian Curtis-liknande mummelsången på ”Honey” sätter referensen i första anslaget). Det svenska bandet Silverbullit märks också i musiken, men Ikons är inte fullt så rockiga och har dessutom något alldeles eget som gör dem väl värda att upptäcka. Min favorit på skivan är den instrumentala ”Guns” som blandar garagegitarrer med kosmiska syntljud.

jj är ett Göteborgsbaserat band som jobbar hårt på att vara mystiskt anonyma. (Kanske vill de att man utläser det Jules et Jim, som det finns en vink om i texthäftet?) Deras musik är svävande, ja rent av eterisk, med valiumsläpig sång. Som en porlande vårbäck, vacker och meditativ. Ett tips är att inte sträcklyssna, för rösten blir lite väl enformig efter ett tag. Hitlåten ”Let go” är på gränsen till vad jag klarar av. Den balanserar farligt nära att låta som Enya i new age-tappning (man kan säkert redan höra panflöjtsversionen på Lilla Torg…). Men det finns ändå något genialiskt med gruppen som gör att jag vill lyssna vidare.

This is head är ute på en miniturné på biblioteken i vår kommun eller okej, skivan ”0001” är det. Därför kan jag inte skryta med att vara särskilt inlyssnad på dem, tyvärr. De är kritikerfavoriter och till skillnad från de flesta andra band i det här inlägget från Malmö istället för Göteborg. Musiken är mer handfast än Ikons och jj, men det är experimentellt ändå. Lite U2 möter postpunk med syntblipp. Fast den jämförelsen lät kanske snarare avskräckande än inbjudande? Hur som helst gav låt ”0011” minst sagt mersmak och det här är ett band att kolla närmare på.

Så till sist måste jag tipsa om den uppskrivna Anna von Hausswolff som släpper debutskivan med den upplyftande titeln ”Singing from the grave” i veckan. (Hon är dotter till konstnären Carl Michael von Hausswolff som hade skivbolaget Radium på 80-talet.) Det här är en tjej som använder rösten som ett instrument och som jämförs med PJ Harvey. På spåret ”Pills” finns snarare Kate Bush med. Hon är en av de roligaste bokningarna på årets Siesta!-festival i Hässleholm, så missa inte henne om du ska dit!

En dag på biblioteket

Det är aldrig trevligt när vår poliskår besöker biblioteket, för de är sällan här för att låna något. Å andra sidan vill vi sällan ha tillbaka det dom tar med sig härifrån.


När tre storvuxna konstaplar steg in igår, Valborgsmässoafton, trodde vi att de tänkte låna lite ljudböcker för nattskiftet. När två till anslöt började vi fundera. Under tiden stod två märkbart nervösa män vid vår disk och försökte fylla i ansökningar för lånekort. Det gick inte alls bra för dom. De bestämde sig för att de inte behövde lånekort trots allt, och började gå härifrån. Om det inte hade varit för alla jädra poliser som stod i vägen. De hade blivit fler också. Jag tappade räkningen där, men jag tror att jag såg åtminstone nio stycken. Jag visste inte ens att vi hade så många poliser i stan.


Det visade sig att det begåtts en stöld i en juvelerarbutik i centrum. Hur förövarna spårats till bibblan vet jag inte, men insatsen var helt och hållet lyckad. Tjyvarna greps och alla var nöjda. Ja, tjuvarna själva var väl inte så glada, men det blev inget bråk om saken. Jag var imponerad av hur lugnt allting gick till. Inga låntagare märkte att nio poliser var i lokalen, personalen utgick ifrån att den årliga poliskonventionen skulle äga rum i Gustaf Hellström-rummet, och innan någon visste ordet av var det över. Proffsigt! I USA hade två polismän med dragna pistoler gastat "On the ground motherfuckers!" och lite av vårstämningen hade gått ur den där fina eftermiddagen.

En trevlig polisman kom och ursäktade uppståndelsen, men det var ju inte precis hans fel. Men ingen av DE nio lånade något när dom nu var där. De får väl sina kickar nånannanstans. Jag var bara glad att ingen frågade om vi har Ebba Gröns "Skjut en snut". Jag hade definivt ljugit och sagt nej. En jäkligt korkad låt, för övrigt, vilket jag hoppas att denna anekdot demonstrerar.