Evig natt

Vill du läsa en spännande arktisk spökroman? Då är Michelle Pavers ”Evig natt” något för dig. Vi får följa den 28-årige Jack via hans dagbok. 1937 följer han med 2 andra män på en expedition till Spetsbergen. När Jack för första gången ser den ensliga vik där de ska slå läger är det så vackert att det tar andan ur honom, ödsligheten, ljuset, de snötäckta bergen. Men den arktiska natten närmar sig och en dag orkar solen inte längre ta sig upp över horisonten. 4 månader av evigt mörker tar vid. Det är då Jack får syn på den. Den har just halat sig upp från havet, vattnet rinner om den men ändå är tystnaden total. Jack vet att skepnaden han ser inte är ett levande väsen. En blinkning och den är borta.

Så blir en av männen sjuk och Jack blir ensam kvar för att hålla forskningsarbetet igång. Dagarna går och det ständiga mörkret, kylan och ensamheten tillsammans med rädslan för det onda som vandrar därute tär på Jack och han börjar tappa kontrollen.

”Evig natt” är inte full med spöken, gastar och blod, det behövs inte för Paver får ändå till en kuslig stämning. Och det är inte utan att jag ryser när jag läser om Jacks skräck som lyser igenom i hans alltmer förvirrade dagboksanteckningar. När jag har kommit till sista sidan kan jag konstatera att det här var en ruskigt bra spökroman.