Barndomsminnen...

Proust gjorde det, Kjell Espmark gör det i Minnena ljuger, Carl-Fredrik Reuterswärd gjorde det i Titta jag är osynlig.
Gör vadå?
Letar efter en svunnen tid. Du kan också göra det. I google chrome:

http://www.chromeexperiments.com/arcadefire/

skriv in området där du växte upp och kolla in resultatet.

Stora radiopriset

Ikväll vet vi vilka som vann Stora Radiopriset 2010! Information om Radiodagen hittar du här.

Det har också kommit en ny myndighet för tv och radio, men hemsidan är inte uppe ännu. Den ersätter Radio och Tv-verket samt Granskningsnämnden. Den nya lagen hittar du här.

Böcker om radio och tv står på avdelning Bu, medan kåserier och sommarprat står bland romanerna på avd Hc.

Vill du läsa med öronen kan du låna till exempel Gunnar Ekelöf i Sveriges Radio, eller leta i Svensk Mediedatabas, eller lyssna på

Vill du veta mer om radiojournalistikens villkor, läs till exempel Spegla, granska, tolka: aktualitetsjournalistik i svensk radio och tv under 1900-talet, eller betänkandet Utredningen om överlåtelse av rättigheter till offentligt framförande (SOU 2006:83), eller Nu har det banne mig gått för långt!: arga brev till Radionämnden av Mattias Boström.

Novellen i P1. Arios Fioretos vann Sveriges Radios romanpris 2010, läs mer här.

Humoristiska biografier

I höst kommer två av Sveriges stora komiker ut med sina biografier. Den ena, ”känd redan som spermie”, Gösta Ekman har låtit journalisten och författaren Klas Gustafson teckna sitt porträtt. Den har titeln Gösta Ekman – farbrorn som inte vill va´ stor. Gustafson har tidigare skrivit böcker om de folkkära svenska artisterna Beppe Wolgers, Cornelis Vreeswijk, Tage Danielsson och Monica Zetterlund.
Gösta Ekman fyller 70 år i år och har ett långt liv inom svensk teater och film bakom sig. Alla har vi nog någon Papphammar som vi skrattar åt bara vi tänker på den eller någon annan rolltolkning som vi inte glömmer t ex sketchen tillsammans med Lena Nyman ur revyn Svea hund som slutar med att ”Totte ska inte ha några kulor, Totte ska ha en banan”.
Robert Gustafsson är betydligt yngre än Gösta Ekman men firar trots det 25 år som artist och kommer samtidigt med det ut med biografin Från vaggan till deadline. Här berättar han själv om sitt liv från barndomen till hur han blev skådespelare och om sina ”gubbar”. Även här har nog alla en eller annan favorit. Vill man rösta på vilken man gillar mest kan man göra det på Robert Gustafssons officiella hemsida.
Böckerna hittar ni tillsammans med alla andra biografier över skådespelare på avdelningen Ikz på biblioteket. Om de inte redan är utlånade förstås…., men då kan man ju alltid ställa sig i kö och det är GRATIS!

Torsdagsfika

Nu när det äntligen finns svenska äpplen så kan man baka goda äppelkakor igen. Jag hittade min favorit för ett antal år sedan när tidningen Allt om mat hade en tävling om godaste äppelkakan. Annelies äppeltårta vann visserligen inte men den var med bland topp 5.

Receptet finns både i boken Bakat och på Allt om mats hemsida. För den som vill sätta igång och baka genast så kommer receptet här:

Pajdeg:

150 g smör, rumsvarmt
1.75 dl strösocker
1 st ägg
3 dl vetemjöl
1 tsk vaniljsocker
1 tsk bakpulver

Rör smör och socker poröst med elvisp. Vispa ner ägget. Blanda samman vetemjöl, vaniljsocker och bakpulver. Rör ner det och arbeta samman till en deg. Tryck ut degen i en form med löstagbar kant (24 cm). Låt vila kallt ca 30 min. Sätt ugnen på 200°.

Fyllning:

5 st äpplen
2 tsk kanel
1 msk strösocker
2 dl crème fraiche (jag föredrar den med 15% då blir fyllningen lagom kladdig)
2 dl mandelmassa, riven
1 msk vaniljsocker
1 st äggula

Skala och kärna ur äpplena. Skär dem i tunna klyftor och skaka dem i en plastpåse tillsammans med kanel och socker.
Blanda samman övriga ingredienser till fyllningen. Lägg äppelklyftorna i botten och häll på crème fraicheblandningen. Grädda på nedersta falsen i ugnen ca 40 min. Täck med folie om den ser ut bli alltför mörk.

Sätt på kaffet, duka fram äppeltårtan och vaniljglass och njut.

Sär

Sara Lövestam: Udda
vinnare av Bok-SM 2009
Piratförlaget
236 s

Lelles blick tränger sig ända in till gränsen för vad hon kan hantera och Martins varsamma händer på hennes kropp får henne att slappna av – de lurar henne. Varför måste det dyka upp en man som tänder på skevhet och abnormitet och varför måste en odräglig punktjej komma och säga saker som hon inte kan ignorera? Varför kan hon inte bara få transkribera samtal med andraspråkstalare och känna sig ful?

"Jag har sett på TV om folk som har hoppgrejer i stället för ben", säger Lelle. "Det är en slags fjäder som gör att de kan springa skitfort fastän de inte har ben. Varför har inte du såna?”
Paula funderar på att bli arg igen, men Lelle kallade henne uptight för en timme sedan och hon tänker inte förse henne med belägg.
”Jag har sett på TV om folk som har två ben och springer hundra meter på tio sekunder, varför gör inte du det?”
Lelle ler brett.
”Det vete fan."

Första gången Martin Sander såg en amputerad kvinna var han tretton år. Sedan dess har han blivit butikschef på Systembolaget, skaffat sig ett fint radhus och flera beundrarinnor. Men han har aldrig lyckats bli av med sin fascination för det ofullständiga. Det pinsamma, hemliga begäret till det avhuggna. Till stumpen. Som tur är finns Internet och där finns Paula, med noll och ett halvt ben.

Paula vill helst sitta instängd i ett rum, ensam med bandinspelningar av partikelverb. Hon är definitivt inte intresserad av någon uppvaktning, hon vill bli citerad i akademiska tidskrifter och bortse från just det som ingen någonsin bortser ifrån – hennes obefintliga ben och skeva ansikte. Hon vill inte tyckas synd om, hon vill inte svara på frågor om hur hon kör bil. Hon vill alldeles särskilt inte behöva konfronteras med påflugna lesbianer som slänger sin sexualitet över halva bordet. Det har hon sannerligen aldrig bett om.

Lelle älskar kvinnor. Hon har dem lite som andra har choklad – som något gott att njuta av när andan faller på. Hon skäms inte för det. Hon skäms inte heller riktigt för att storma in på folks kontor och tala om för dem vad de själva borde göra i sängen. Skämmas är något Lelle inte tycker är en bra idé...

Inte en bok för pensionärer, men rätt rolig i vändningarna ibland, mitt i prick! Varför gör vi som vi gör? Vad är det som triggar oss, och varför skäms vi? Och vem är Faridah?

Slutsats: Alla är vi udda på vårt eget lilla vis.

Nene Ormes
Udda verklighet

STYXX, 2010
www.styxfantasy.se
254 s.

Hon vände sig för att börja klättra nerför stegen när de hinner ifatt henne. Vassa tänder kastar sig mot hennes ansikte, klorna river genom tyg och kött.

I hela sitt liv har Udda plågats av hallucinationer och onda drömmar. Men en natt händer något som förändrar hennes liv och världsbild för alltid. Hon drömmer om en kvinna som flyr för sitt liv på spårområdet vid Malmö Central. Det blir upptakten till en jakt genom Malmös gator och hus, genom nutid och dåtid, där fiende och vän är svåra att skilja åt och där ett enda felsteg kan betyda skillnaden mellan liv och död. En värld som befolkas av hamnskiftare, orakel och magiska lotsar – rivaliserande grupper som alla är mycket intresserade av den sanndrömmande Udda.

Nene Ormes debutroman är en spännande, otäck, sexig och nydanande svensk urban fantasy som utspelar sig i Malmös andra värld.

Jag blir lite konfunderad när jag läser boken, det märks att det är en debut, men jag läser gärna en eventuell fortsättning. Dialogerna för ibland tankarna till en barnbok, personteckningarna påminner om en pennteckning ibland, men sexet är vuxet. Boken är intressant, men den kräver nog viss vana vid fantasy.
Det är rätt skönt att känna igen sig i miljöteckningarna, att slippa Stockholm. Många intressanta ideer kommer fram i texten: det finns ett Orakel i Turning Torso, en ny värld under marken och vänner där du minsta anar det. De annorlunda, eller "sära" som de själva kallar sig, de finns överallt, det gäller bara att få syn på dem. Framförallt gäller det att få syn på sin egen förmåga...och spegelvända onda avsikter innan de slår mot dig själv.

Nene Ormes jobbar till vardags i SF-bokhandeln i Malmö.

Gaza

Det kommer kontinuerligt mer eller mindre utförliga rapporteringar från fredsförhandlingarna mellan Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och Palestinas president Mahmoud Abbas, och det återstår att se vad utkomsten av dessa blir. Kommer levnadsvillkoren att förändras för människorna i detta område av Mellanöstern där så många för en odräglig tillvaro och lider? Än så länge vet vi bara att den svåra, dagliga tillvaron för väldigt många människor har fortsatt ännu en dag. Vill man skapa sig en bild av hur Israel-Palestinakonflikten egentligen ser ut har vi på biblioteket flera fina böcker som tar upp detta på ett bra sätt. När det gäller Palestina och Gaza (som kallats ”världens största utomhusfängelse”) och levnadsvillkoren för befolkningen där finns det flera böcker där författaren med ett inifrånperspektiv förmedlar en bild av hur dessa ser ut. Här kan jag nämna En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva av Pernilla Ahlsén, Gaza : en kärlekshistoria av Catrin Ormestad och Talals hus av Terese Cristiansson. Gemensamt för dessa böcker är att de är skrivna av svenska journalister som under längre perioder bor i konfliktområdet Israel-Palestina och som reser runt för att träffa så kallade vanliga människor i konfliktens skugga. Böckerna skiljer sig stilmässigt inte särskilt mycket åt, och kan mycket väl placeras i genren reportagebok. Man behöver dock inte hänga upp sig på vilken genre böckerna tillhör eller hur vi på biblioteket klassificerar dem eftersom innehållet i sig är så intressant att man gärna sträckläser. Ahlsén skildrar konfliktens båda sidor då hon lever med och intervjuar såväl israeler som palestinier. Ormestad har sin bostad i Tel Aviv men fokuserar på att förmedla en bild av vardagens Gaza. Cristiansson har snävat in det ytterligare då hon i sin bok beskriver sina möten med framför allt kvinnor i Gaza efter det senaste israeliska krigsutbrottet mot området i december 2008. Tidigare i år kom även de norska läkarna Mads Gilbert och Erik Fosse ut med sin bok Ögonen i Gaza i vilken de beskriver sitt arbete på ett sjukhus i Gaza under det senaste kriget. Böcker av den här typen blir ofta omdiskuterade då det ju handlar om några personers tolkningar, vilket man kan vara medveten om, men det bör ju inte hindra oss från att läsa och reflektera.

Bruce Springsteen

Här kommer en högtidsstund för alla Springsteen-fantaster, och det finns ju ovanligt många sådana i Sverige. Han har spelat här otaliga gånger vid det här laget och slår nya publikrekord titt som tätt. I England är hans utpräglat amerikanska musik inte lika stor, men när han intog Hyde Park i London förra sommaren fylldes den jättelika parken snabbt.


På den här dubbel-DVDn finns hela den två och en halv timma långa konserten med perfekt ljud och knivskarpt foto. Man tycker sig ibland rentav vara med på scenen och får uppleva samspelet mellan Bruce och hans E Street Band, världen bästa rockorkester, här förstärkt med en violinist och ett par extra körsångare.

Konserten startar i strålande eftermiddagssol och fortsätter genom skymningen tills mörkret lagt sig. Det börjar med the Clashs klassiska "London Calling" och egna "Badlands". Fullt ös från början alltså. Bossen har publiken helt i sin hand och många av de kändaste låtarna tas över av mäktig allsång. Här finns inget extravagant scenbygge, inga rökridåer, inga explosioner, inga klädbyten, inte ens nån ljusshow att tala om. Bara ett mycket hårt arbetande rockband och det räcker långt. Bruce jobbar sig genomsvettig springande upp och ner för trappan till publikhavet. Vid ett tillfälle kollapsar han efter ännu en runda. "Give me an elevator, I'm fucking sixty!" vrålar han. Och han fyllde ju faktiskt sextio för ett år sedan, något som man har svårt att tro när man ser honom i aktion

Höjdpunkterna är många. Jag minns särskilt "Racing in the Streets" med en instrumental avslutning som bara växer och blir vackrare och vackrare, "Hard Times" som aldrig vill ta slut, och den monumentala "Jungleland". Men här finns också klassiker som "Born to Run", "Rosalita" och "Dancing in the Dark". 28 låtar, men märkligt nog inte en enda från dubbelalbumet "The River". Kanske därför som titellåten finns med som bonusspår (från en annan konsert).

Alla Springsteens album finns att låna, liksom några andra konserter på DVD.

Lark & Termite

Jayne Anne Phillips bar på historien om Termite i över 30 år innan romanen blev av. Då besökte hon en väninna i sin gamla hemstad och på grannens veranda såg hon en pojke i 8-årsåldern som satt i en liten vagn med benen uppdragna under sig. Han höll i en blå remsa från en plastpåse som han ömsom tittade igenom och ömsom blåste på. Flera år senare får hon en teckning av en konstnärsväninna föreställande en pojke. I vänstra hörnet har hon skrivit Termite.

Romanens Termite föds en julidag 1950. I samma ögonblick dör hans pappa i Koreakriget. Det är en tyst pojke som inte riktigt är som andra barn. Fingrarna rör sig konstant i ryckiga rörelser, som antenner på insekter och därför kallar alla honom för Termite.

Förutom pappans berättelse fyra dagar i juli 1950 i Korea får vi också läsa om motsvarande fyra dagar i juli i USA, fast 9 år senare. Termite bor då hos sin moster Nonie tillsammans med sin 8 år äldre halvsyster Lark. Syskonen har samma mamma, men varken vi som läsare eller Lark vet varför mamman valde att lämna båda sina barn hos systern. Lark älskar sin bror precis som han är och skulle nog inte vilja att han var på något annat sätt. De vet inte när Termites födelsedag är, så de firar den dagen han kom till dem, plus lite vilken dag som helst när Lark får för sig att baka en tårta och sätta födelsedagsljus i för Termites skull. Det är en varm och fin skildring av syskonskap, men romanen är större än så. Jag har fortfarande berättelserna om Lark, Termite, Nonie och alla de andra med mig. När jag hade läst ut boken blev jag direkt sugen på att öppna ”Sommarlägret”, en av författarens tidigare böcker som jag köpte i mitten av 90-talet och som bara har blivit stående i bokhyllan där hemma.

Skivvärlden

Gillar du morbid fantasy?

Läs Terry Pratchetts böcker om Skivvärlden, Discworld på engelska. Serien börjar med boken Magins färg. Den sista del vi har på svenska är den tjugotredje i ordningen och heter Carpe Jugulum.

Dagens gästbloggare: René Descartes

Blogito, ergo sum. (jag bloggar, alltså finns jag)

Full fart

Med tanke på att Europeiska trafikantveckan drar i gång i morgon 16 september kanske det vore på plats med lite lästips:

Full fart av Dee Phillips
Var är Alaska av John Green
Om jag stannar av Gayle Forman
Risk av Alison Prince (lättläst)

Trafiksäkerhetsutredningen
En utvidgad trafikförsäkring
Räddningstjänsten
Trafikverket

Farväl till Jimmy Perez

Då är det dags att säga farväl till Jimmy Perez och de andra invånarna på de karga, vindpinade Shetlandsöarna. I fyra böcker har man nu kunnat följa dem i årstidernas växlingar och förutom spännande och välskriva kriminalgåtor fått lära sig massor om livet på dessa isolerade öar. Chocken har ännu inte riktigt lagt sig efter att i helgen ha läst slutet på den sista boken, men för att ta det från början, för här är det verkligen bäst att läsa delarna i rätt ordning om man vill hänga med i huvudpersonernas liv och det vill man, så börjar det med Svart som natten. Här möter man för första gången den tyste kommissarien Jimmy Perez när han får ta sig an mordet på den unga skolflickan som blivit strypt med sin egen halsduk. Alla på ön Mainland tror sig veta vem den skyldige är, men Perez vägrar att lyssna på rykten och följer som alltid sin egen väg. I Vita nätter är det midsommar och det speciella ljuset gör framförallt den tillkallade hjälpen från fastlandet konfunderad. Det är inte lätt att komma från storstadens höga tempo och försöka förstå sig på de långsammare shetlandsborna. Mycket väl beskrivet! Tredje delen Rött stoft blir ett verkligt släktdrama med rötter långt tillbaka i tiden där människor som känt varandra alltid inser att de inte vet ett dugg om varandra. Och så avslutningen Blå gryning där Perez återvänder till sin hemö Fair Isle och på sin förlovningsfest blir tvungen att ta sig an utredningen av ett mord där till och med hans egen familj kan räknas till de misstänkta.
Jag läste någonstans att som så många andra böcker ska även dessa bli TV-serie. Jag har väldigt klara bilder i mitt huvud av hur det ser ut och hur människorna är efter Ann Cleeves otroliga beskrivningar av människor och miljöer, så jag hoppas att detta inte blir förstört. Samtidigt är det ju bra om fler genom filmatiseringen får upp ögonen för böckerna, men visst är det alltid bäst att läsa boken innan man ser filmen eller hur!?

Filmfestivalen i Venedig avgjord

I helgen avgjordes filmfestivalen i Venedig och den ständiga filmbuffen Quentin Tarantino som till årets festival utsetts till juryordförande för huvudsektionen valde att ge det prestigefulla guldlejonet till dramat Somewhere, regisserat av Sofia Coppola. Det är en delvis självbiografisk historia som handlar om en utsvävande hollywoodstjärna som får oväntat besök av dottern från ett kraschat äktenskap och nu tvingas omvärdera sin tillvaro. Somewhere går upp på bio i Sverige den 22 oktober, så passa på att se om Coppolas tidigare filmer innan dess. Debuten Virgin suicides från 1999 (en filmatisering av Jeffrey Eugenides Dödens jungfrur) med en ung Kirsten Dunst i en av huvudrollerna är en skruvad, drömsk coming-of-age-rulle som genom en skock storögt spionerande småpojkar berättar den svarta historien om fem hårt hållna tonårsdöttrar som en efter en begår självmord. Därpå följde bitterljuva Lost in translation och kitschparaden Marie Antoinette där den unga drottningen i medveten anakronistisk iscensättning bär Converse samtidigt som soundtracket spelar modern popmusik. Alla tre finns på bibblan!

Roligt för svensk film är att regidebuterande skådespelaren Pernilla August tog hem publikpriset för sin adaption av Susanna Alakoskis drabbande, mörka barndomsskildring från Ystads bakgator, Svinalängorna, i sidosektionen Kritikerveckan. Noomi Rapace spelar huvudrollen. Filmen går upp på bio här i Sverige i december. Svinalängorna som vann Augustpriset 2006 har kallats för en modern arbetarroman och är en av flera böcker i den svenska samtidslitteraturen där klassaspekter är framträdande. Inom filmen är klasstemat mindre vanligt. I filmtidskriften FLM:s senaste nummer, som utkom för några dagar sedan, ägnas en lång artikel åt ett samtal kretsande kring just klasskildringar, eller avsaknaden av sådana, inom svensk film. Exempel som nämns på de fåtal klasskildringar som kommit de senaste åren är Johan Klings lysande Darling och Babak Najafis kvardröjande, skitigt realistiska Sebbe, som hade premiär tidigare i år, om en ensam, utsatt 15-åring som bor tillsammans med sin alkoholiserade, oberäkneliga mamma i ett nedgånget bostadsområde i någon svensk stad. Han är mobbad i skolan, hans mamma sviker och desperationen tilltar. En film väl värd att spana in. Både Sebbe och Darling finns till uthyrning på biblioteket. Med Svinalängorna får vi ett ytterligare exempel på denna svårfinansierade genre.

Per Landin till Kristianstad

Tisdag den 14 september kl.19.00 framträder Per Landin, litteraturvetare med Tyskland som specialitet, i konserthusets lilla sal. Han kommer främst att ägna föredraget åt essäsamlingen Dietrich Eckarts onda öga, där han går igenom en ofta förbisedd period i litteraturhistorien, Weimarrepublikens litteratur. Sju gestalter har han lyft fram, här finns bland andra Moeller van der Bruck som redan 1923 lanserade begreppet Det tredje riket i vilken han förkunnade liberalismens omedelbara bankrutt. Han begick självmord 1925.
Titelessän handlar om den rebelliske antisemiten Dietrich Eckart som översatt Ibsens Peer Gynt vid sekelskiftet och mötte en ung Hitler på ölstugorna i München. Han avled 1923, ensam och alkoholiserad.
Varför ska man nu intressera sig för sådana här perifera och avsigkomna figurer? Har de överhuvudtaget något att säga oss? På det kan man replikera att misslyckandet ofta är minst lika intressant som framgången. Historiens villovägar och återvändsgränder kan lära oss väl lika mycket som dess huvudstråk. Eller som Per Landin skriver i sitt förord:
”Detta är berättelsen om sju män, oroliga andar som en gång betraktade sig som den tyska framtidens riddare, men lika ofta kom att ackompanjera de brunas triumfmarscher.”

Den 8 september 1979 tog den amerikanska skådespelaren Jean Seberg sitt liv. För vänner av fransk Nya Vågen-film är hon kanske mest känd för att ha spelat det kvinnliga hörnet i kärlekstriangeln i filmen Jules och Jim eller för sin roll som Jean-Paul Belmondos flickvän i filmen Till sista andetaget.

Till sista andetaget är även titeln på Anne Swärds senaste roman. Under årets bokfestival gästade Anne Swärd oss och berättade bland annat om tveksamheten hon kände inför att låna en så känd filmtitel till sin roman. Den tveksamheten övervanns tydligen, och DN:s Erik Löfvendahl tycker att titeln är kongenial:

"Bilder uppstår i läsarens medvetande som närmast påminner om filmbilder, kongenialt nog eftersom bokens titel också är en känd fransk film som både Lukas och Lo kan utantill."

Bokhoras recension av Anne Swärds Till sista andetaget hittar du här.

Stefan S.

Vilse i svampskogen

September - höstmånad, och dags för svamp, då det var svampens dag i går, 6 september.

Hitta rätt i svampskogen av Bo Nylén. Han är expert på området och har skrivit flera titlar om ämnet.
Svamplycka av Jens Linder
Jens Ahlboms Lukas i svampskogen, en pekbok för de minsta
En oriental i svampskogen kåserier av Sharock Kamyab.
Läs mer på Wikipedia och på Naturhistoriska riksmuseet.

Dagen B

Bokfestivalen smygstartade ju igår kväll med ett samtal om litteratur och politik där litteraturkritikerna och litteraturvetarna Anneli Jordahl, Björn Linell och Magnus Utvik medverkade. Under förmiddagen hade dessutom skolklasser chansen att lyssna till de populära barnboksförfattarna Måns Gahrton och Johan Unenge. Idag går dock den officiella invigningen av Bokfestivalen av stapeln i Konserthuset kl. 15:15 (observera att programmet förskjutits med en kvart!), och i två dagar har allmänheten alltså möjlighet att utan kostnad lyssna till författare och föredrag, uppleva poesi och se teater, kryssa mellan bokborden i centrum, och kanske ta en titt på ett femtontal Bokbussar som kommer att samlas på Stora torg i eftermiddag. Själv kommer jag att lyssna på litteratur- och vampyrforskaren Anna Höglunds föredrag ”Den impotente vampyren” om vampyrer, ungdomskultur och identitet (Konserthuset Lilla salen kl.16:00) och ungdomsförfattaren Johanna Thydell som är bokaktuell med ”Ursäkta att man vill bli lite älskad” (Konserthuset Lilla salen kl.17:00) som snart finns att låna på biblioteket. Kanske ses vi där?

Arne Sundelin på bokfestivalen

Fallet Thurneman är en dokumentärroman om Salaligan som härjade i trakterna runt den gamla silverstaden på 30-talet. Ligan utförde en rad hänsynslösa mord som länge gäckade polisen. Tillvägagångssättet varierade från veritabla avrättningar med pistol till ett fall där man borrade ett hål i väggen till en äldre kvinnas
bostad och förde in en slang som man kopplade till avgasröret på en bil som gick tomgång.
Ligan hade också långt gångna planer på ett spektakulärt bankrån mot ett bankkontor på Vasagatan, mitt emot Centralstationen i Stockholm. Avsikten var att spränga stationen i luften och i skydd av den allmänna uppståndelsen utföra rånet. Nerverna svek emellertid och planen gick om intet.
Sigvard Nilsson avslöjades till sist som ledare av ”den magiska cirkeln” som ligan kallade sig själva. Sigvard hade bytt namn till Thurneman, ett anagram för Manhunter. Cirkeln ägnade sig åt seanser, hypnos och brott som sällan gav särskilt mycket utdelning i pengar.
Arne Sundelin har gått grundligt till väga, läst protokoll, psykiatriska utlåtande och skapat en fascinerande bok om den ökända ligan.
Hör hans spännande berättelse på lördag den 4/9 kl. 12.00 i Regionmuseets hörsal.

Dagen B

Dagen B som i bokfestival närmar sig ju med stormsteg - det börjar redan på torsdagskvällen med ett samtal om litteratur och politik och avslutas på lördagen med föreläsningar i Konserthuset.

ALLT (utom teaterföreställningarna med 123 Schtunk och Kurt Quo Vadis) ÄR GRATIS!

Programmet för allmänheten hittar du här.
Årets författare
Årets affischkonstnär

Fyra scener, bokbussutställning på Lilla Torg, teaterföreställningar för unga och gamla, bokbord på gågatorna, författarbesök, signeringar och prisutdelning i novelltävlingen.
Biblioteket är också öppet: kom, lyssna, diskutera, fråga, surfa, läs, låna och rösta.

Ta med dig alla du känner och njut så länge det varar. Välkommen!