Bokens unga huvudpersonen, som kallades Lilla Smycket när hon var mycket liten (bokens jag är i 18-årsåldern) av sin försvunna och egoistiska skådespelande mor, har flyttat tillbaka till Paris från det ställe på landet dit hon skickades när hennes mor flyttade utomlands. Hon tror att modern är död, men får hon se en kvinna som liknar hennes mor på tunnelbanan, och det sätter igång ett flöde av tankar och händelser som leder henne tillbaka till barndomen. Hon möter en man på biblioteket en dag, som lever på att översätta radioprogram och bor som i ett fängelse, hon möter en kvinna på Apoteket, som kanske kan göra henne frisk, hon möter en övergiven liten flicka som helst av allt önskar sig en hund och minst av allt vill vara hemma med de som påstås vara hennes föräldrar...
Modiano skriver bra, men det känns ändå som om det är en mans ögon som försöker se ut via en kvinnas kropp. Det känns som om hela boken består av dimma och duggregn och november och slingor av ljus genom fönster och gamla neonskyltar och svek och övergivenhet och melankoli och ensamhet och flyktkänslor och grävande i det förflutna och saker som rinner ut i sanden och telefoner som ringer, fast det inte är någon som svarar på andra sidan. Som om hela boken består i "det var så mörkt allting innan jag träffade DIG" fast huvudpersonen inte träffar denna förlösande person förrän fyra kapitel in i nästa bok...
Vill du läsa mer om Modianoland har du en länk här.
Vill du läsa om övergivna kvinnor i Paris som faktiskt får lite värme, läs Anna Gavalda. Vill du läsa om kvinnor som tror att allt är bra, men vaknar upp en dag och tänker att det kunde varit annorlunda, läs Munro. Vill du ha komplicerade familjerelationer ur en kvinnas perspektiv, läs Shreve. Vill du imponera på dina intellektuella vänner, läs Modiano.
Kul och intressant. Han stod inte högt på min lista innan, lägre nu! ��
SvaraRadera