Paul Auster har hittat en ny ifallsvinkel till självbiografin. I den nya boken, Vinterdagbok, skriver han att han vill upprätta en "andningens fenomenologi". En redogörelse för vad hans kropp har varit med om under de 65 år som den andats. Och det börjar ganska lovande, han går igenom kroppens olika ärr, redogör för deras historia. Han gör upp en katalog över allt det som kroppen varit med om och utsatts för och här finns katalogtexter som närmar sig poesi, som känns originella och bra. Han minns sin kropps lidanden och njutningar, inte minst de sexuella.
Paul Auster är emellertid en ganska ojämn författare. När han är bra är han riktigt bra, men ibland känns det som att han går på tomgång. När han börjar räkna upp alla ställen som han har bott på och brer ut sig om detta på inte mindre än 60 sidor krävs det att man är en inbiten Austerfantast för att man inte ska slänga boken i väggen. Den här anrättningen blir inte bättre av att den är skriven i andra person. Kroppen tilltalas med ett konsekvent Du. Något som irriterar i början men som man sedan inte tänker på.
Som i de flesta självbiografier finns här en god portion självupptagenhet och en ibland påfrestande självgodhet.
Med detta sagt vill jag ändå påstå att den här boken bitvis når upp till samma kvaliteter som hans första roman Att uppfinna ensamheten, ett mycket gripande porträtt av fadern och en av hans allra bästa böcker. Det som till slut räddar Vinterdagbok är den avslutande tredjedelen där han gör ett inkännande porträtt av sin mor och skriver om tidiga kärlekar och framförallt om relationen med Siri Hustvedt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar