I de euforiska efterdyningarna till schlagerfestivalen kan jag inte låta bli att meditera över ordet Eufori.
För flera år sen när jag läste litteraturvetenskap i Stockholm resonerade Reidar Ekner på ett seminarium, kring en djupare innebörden av ordet utifrån en av Gunnar Ekelöfs mest kända dikter. Eufori, sa Ekner, är den känsla av lätthet och mild upprymdhet som man kan känna efter att ha tillfrisknat från en längre tids sjukdom.
Loreen sjöng sig in i våra hjärtan, hennes eufori ligger en bra bit från Ekelöfs, men som en nutida Fatumeh hade hon säkert förfört även honom om han hade varit i livet.
De två första stroferna i Ekelöfs dikt:
Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en
smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att
fladdra,
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas.
Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din
pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och
begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgon-
rodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-
dunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen . . . Och aspen som prasslar i
stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.
Läs hela dikten i Färjesång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar