Tom Waits

November har ju varit rätt mild och behaglig så här långt, men sent igår kväll, när vinden ven runt husknuten och slet i takpannorna, en genomblöt katt låg och darrade under soffan och hundarna i kvarteret ylade, då var det dags att tända en brasa och sätta på gamla favoriten "November" av Tom Waits:

November has tied me to an old dead tree

Get word to April to rescue me

November's cold chain made of wet boots and rain

and shiny black ravens on chimney smoke lanes

Den har några år på nacken vid det här laget men den blir ju aldrig gammal. På ett par minuter skapas stor musik med hjälp av banjo och såg. Det var tider det, när nästan alla hans textrader var värda att citera. Det har varit si och så med den saken på sistone.

När han nu återkommer efter många års tystnad med Bad As Me har Waits-världen delats i två läger: de som anser att den är ett mästerverk, och de som tycker den är en besvikelse. Jag själv står nånstans mittemellan och konstaterar att Tom har gjort ett popalbum som kommer att ge honom många nya lyssnare, men iinget som jag kommer att lyssna på om tjugo år. Han gör förvisso återbesök i flera av 70- och 80-talens klassiska album, men utan att samma magi uppstår. Kanske är det orättvist att jämföra med fläckfria mästerverk som Rain Dogs och Bone Machine, kanske borde man bara låta sig underhållas av musicerandet och det goda humöret på den här skivan. Och på nyårsafton lär vi väl alla plocka fram sista låten och höra gamla "Auld Lang Syne" igen.

Pröva gärna på själv, men lyssna också på klassikerna från hans storhetstid