Under antaget namn

Varför använder sig vissa författare av en pseudonym när de skriver? Är namnet att likställa med din identitet? Är Lars Norén i sin dagbok densamme som författaren Lars Norén född 1947? Är all litteratur bara lögn och förbannad dikt?

I en underbart komplicerad och infallsrik bok, Mask – litteraturen som gömställe, borrar författaren, och tillika förläggaren, Kristoffer Leandoer sig djupt ner i dessa intrikata frågor. Dock gör han det på ett läsvänligt och medryckande vis.
Om man till äventyrs trodde att pseudonymer var något som mest användes förr så tror man helt fel.
Visst fanns det en tid då kvinnor inte kunde ge ut böcker utan att riskera att bli skandaliserade som George Sand (Aurore Dudevant), eller Ernst Ahlgren numera känd under sitt riktiga namn Viktoria Benedictsson, eller där innehållet kunde vara så kontroversiellt att man föredrog att dölja sin rätta identitet som i fallet med Pauline Reage författaren till den skandalomsusade romanen Historien om O. Den sistnämnde har Leandoer inte med i sin bok annars speglar han alla upptänkliga aspekter av den kurragömmalek som nästan alla författare ägnar sig åt. Här finns allt från Józef Teodor Konrad Korzeniowskij som insåg att ingen människa i England skulle läsa en bok av någon med ett så långt och krångligt polskt namn varför han helt sonika ändrade det till Joseph Conrad. Alltså av kommersiella skäl. Nom de guerre har alltid varit vanliga och frågan är väl om inte Voltaire får räkna sig dit. Han hette egentligen François-Marie Arouet.
De pseudonymerna som bevaras hemliga längst, som Baldersson eller Tim Davys, ännu inte avslöjade, får en särskild lyster. Därför var det en besvikelse när Lars Kepler ganska snart efter lanseringen avslöjades som författarparet Ahndoril. Ett exempel på hur en pseudonym kan fungera som marknadsförare för att väcka uppmärksamhet.
En av litteraturhistoriens mest komplicerade pseudonymhärvor stod den franske författaren Romain Gary för. Han var för övrigt döpt till Roman Kacew som blev Gary Kacew när han kom som flykting till Frankrike, och sedermera Romain Gary de Kacew för att landa i Romain Gary, det namn som han gjorde sig en lysande litterär karriär under. Det hindrade honom inte från att använda ett flertal andra pseudonymer, den mest kända: Emile Ajar. När denne fick goncourtpriset var Gary tvungen att övertala ett kusinbarn att inträda i rollen som författare. Naturligtvis fick denne ett eget liv, ville skapa sig en egen biografi och Gary som redan fått priset, som ingen enligt reglerna kan få två gånger, tappade kontrollen över situationen. Det slutade med att han satte sig en kula för pannan.
Det här med namn är inget man ska ta lätt på.