Kaputt

Egentligen hette han Kurt Suckert men tog sig namnet Malaparte eftersom förstavalet Bonaparte redan var upptaget.
Han var kosmopolit, arméofficer i den italienska armén, diplomat, journalist, fascist, kommunist, opportunist och författare till den säregna reportageboken Kaputt, som utkom första gången på svenska 1948 i en förkortad utgåva. 2010 kom en fullständig version.
Boken tar sin början i det bleka kvällsljuset en septemberkväll på Waldemarsudde i Stockholm där Malaparte sitter och konverserar prins Eugen. På avstånd hörs ljudet av hästar på Gröna Lund. Och Malaparte minns hästarna i Ladoga, de fastfrusna. En slingrande berättelse, en helvetesvandring genom krigets fasor tar sin början.
Malaparte rör sig i de tyska truppernas kölvatten, han besöker ghettot i Warszawa där han bokstavligen kliver över lik på gatorna, han dinerar med den tyske generalguvernören i Polen, Hans Frank, som presenterar sig som "Kungen av Polen". Middagskonversationen slår alla rekord i cynism och arrogans. I ena stunden lägger Frank ut texten om hur judarna i ghettot trivs i smuts och trängsel eftersom det hör till deras natur, i den nästa spelar han preludier av Chopin. Det tyska herrefolkets fasoner fyller Malaparte med fasa.
Eller är det en efterhandskonstruktion? Kunde han verkligen sitta bland dessa nazikoryféer och hävda att Hitler var feminin. Därav Hitlers skräck. Därav den tyska skräcken för svaghet som förvandlades till hat och revanschlusta.
Det är en av Malapartes teser. Själv gör han en helvetesvandring genom kriget, ser pogromer i Rumänien, de fastfrusna hästarna i Ladoga, pratar med tvångsrekryterade judiska flickor på en soldatbordell i Ukraina, badar bastu med Himmler i Karelen och leverar ett nidporträtt av Mussolinis förtrogne, den inbilske kvinnokarlen greve Galeazzo Ciano, som för en nutida läsare förefaller förvillande lik en viss aktuell italiensk potentat.
Kaputt är onekligen en av de märkligaste av alla böcker om andra världskriget.