Krossa finnen

I helgen har den prestigefyllda Finnkampen avgjorts. Det vill säga en landskamp mellan Sverige och Finland där det gäller att kasta längst, hoppa högst och springa fortast. Man samlar poäng till sitt lag beroende på hur man placerar sig och till slut räknas det ut vilket land som har lyckats bäst och därmed vunnit. I över 80 år har denna landskamp utkämpats och det verkar som om det är speciella känslor som väcks till liv mellan grannländerna just vid dessa tillfällen. Det svenska laget hade för året en slogan med tillhörande rörelse som kort och gott hette ”Krossa finnen”. Vad de finska deltagarna peppade sig med vet jag däremot inte.
När jag lite sporadiskt följde denna kamp från TV-soffan kom jag att tänka på den humoristiska boken Hallonbåtsflyktingen av Miika Nousiainen som kom 2009. Den handlar om en finsk man som beundrar Sverige och allt svenskt något så oerhört att han till och med är beredd att döda för att om möjligt kunna bli svensk. Han håller på Sverige i alla sammanhang till och med i finnkampen (eller svenskkampen som man visst säger i Finland) och när de båda länderna möts i hockey-VM, ett annat sådant där prestigefullt möte i sportvärlden. Vill du ha en stunds avkoppling och få några skratt på köpet, så låna med den hem nästa gång du besöker bibblan.

Kling + svensk independentfilm

Jag var och såg Puss på bio häromdagen och kan återigen konstatera att Sverige med regissören och författaren Johan Kling har fått en samtidsuttolkare av rang. Efter en lång och brokig karriär inom medie- och nöjesbranschen slog Kling igenom 2007 med den svårfinansierade spelfilmen Darling. Ett par år senare gavs den korta, täta romanen Människor helt utan betydelse ut. Darling blev snabbt, trots dess skrala budget, en kritikerfavorit och framröstades av svenska kritiker till en av 00-talets tio bästa filmer när tidskriften FLM summerade decenniet i början av året. Människor helt utan betydelse belönades med Borås tidnings debutantpris förra året. Jag måste säga att både filmen och romanen är otroliga, alla borde ta del av dem. Med vemodig grundton, subtilt, nyanserat och träffsäkert skildras personer som tappar fotfästet i tillvaron mot en fond av ett kyligt Stockholm. I Darling är det den uttråkade överklasstjejen Eva och den smått bortkomne, frånskilde Bernard och i mardrömslika Människor helt utan betydelse är det 32-åriga Magnus som under en ångestfylld och stekhet sommardag försöker få ordning på sitt liv. Vad som stannar kvar är kanske inte så mycket historierna utan känslan, av återhållen desperation, frusna leenden och den perfekta ytan som döljer avgrundsdjup.

Puss, en förvecklingstät ensemblekomedi som kretsar kring personerna i en amatörteater, når kanske inte upp till samma höjder men här finns samtidigt prov på de saker jag uppskattade med Klings föregående verk; de stiliserade, tragikomiska personskildringarna, känslan för dialog där samtidens klyschor balanseras mellan ironi och allvar. I Puss spelar bröderna Alexander och Gustaf Skarsgård. Roligt är att Gustaf också för tillfället håller på att färdigställa sin filmatisering av Johan Klings roman. Den ingår i Svenska filminstitutets och SVT:s novellfilmssatsning och får premiär på Göteborgs filmfestival 2011 för att därefter visas på tv under våren. Något att se fram emot!

Missa inte heller SVT:s satsning på svensk independentfilm. Denna vecka, med start idag, kommer fyra långfilmer producerade utan gängse stöd eller inom de stora produktionsbolagen att visas på tv under beteckningen Frizon 2010. Först ut är Ivica Zubaks film Knäcka. Senare i veckan visas Framtidens melodi, Nasty Old People (som först distribuerades via Pirate Bay) och slutligen Främmande land.

Jan Hjärpe till bokfestivalen

Kristianstad Bokfestival kan stolt lägga till ett nytt namn till årets långa och digra lista av föreläsare, som tyvärr inte hann komma med i den tryckta foldern.
Religionshistoriker och professor emeritus i islamologi vid Lunds universitet Jan Hjärpe, som anses vara en av Sveriges mest framstående experter på Mellanöstern och politisk islam.

JAN HJÄRPE - Bok, bibliotek, bildning: Boken i den muslimska världens idehistoria.

Regionmuseets hörsal

Lördag den 4 september

kl. 10.30

Arrangmanget är ett samarbete mellan Kristianstad bokfestival och Ibn rushd studieförbund.

Välkomna

Så var sommaren slut...

och jag är tillbaka på jobbet efter 4 veckors semester. Förutom att resa till ett soligt och hett Grekland har jag betat av ett par av de böcker som har stått alldeles för länge på min ”måste-läsa-lista”. Så nu har jag äntligen läst Marie Hermansons genombrottsbok ”Musselstranden” och den var lika läsvärd som hennes senare böcker. I Musselstranden återvänder Ulrika till den plats i Bohuslän där hon brukade tillbringa somrarna som barn. Hon minns vänskapen med den, i Ulrikas ögon, perfekta Anne-Marie och hennes idealiska familj. En sommar hade Anne-Maries familj utökats med ett adoptivbarn, Maja, som kom från ett smutsigt barnhem i Indien. Men trots kärlek och uppmuntran förblev hon stum och otillgänglig. När Maja var fyra år försvann hon spårlöst. Sex veckor senare hittade man henne oskadd vid Musselstranden långt från den plats där hon försvann. Som vuxen grubblar Ulrika fortfarande över Majas försvinnande.

En annan ”måste-läsa-bok” var bokfestivalaktuelle Jasper Ffordes ”Var är Jane Eyre?" Vilken upplevelse det var att stiga in i Ffordes roliga och skruvade värld. Vill du veta mer om den boken så läs gärna min kollegas utmärkta inlägg.

Nedräkning pågår

Nedräkning till Kristianstad Bokfestival pågår.
I år har vi bland annat en internationell poesiscen och en debatt om den politiska romanens renässans. Du kan ladda ner och skriva ut programmet från bibliotekets hemsida, eller hämta det på ditt lokala bibliotek.

Nedräkning till valet pågår också, du kan förtidsrösta på biblioteken, med början 18 dagar före valdagen. Ta med ditt röstkort, ett ID och gör din röst hörd.

Följ valdebatten hos Sveriges Television, Sveriges Radio, din dagstidning eller allmänt på nätet.
Om du ännu inte har bestämt dig, fundera över vem som är informationsavsändare och kolla alltid källan.

Cornelis Vreeswijk

Medborgare, hör upp! (som Cornelis själv skulle ha sagt). Den store trubaduren Vreeswijk har länge blivit lite styvmoderligt behandlad på vårt bibliotek. Han är så svensk som man blir, trots att han var 12 år gammal när han kom hit från Holland 1949. Det var faktiskt en holländsk vän som frågade mig om hans status i Sverige och det fick mig att undersöka vårt bestånd. Ack, ett par ytliga karriärsammanfattningar bara. Som att doppa fötterna i sjön och sprätta med tårna och kalla det bada. Nu är det dags för en djupdykning. Ett tjugotal originalalbum finns att låna, och det är verkligen något att fördjupa sig i. Som satiriker, protestsångare, humorist, rebell, uttolkare, nyskapare, enfant terrible och inte minst kompositör och poet pendlade Cornelis mellan höga toppar och inte alltför djupa dalar i mer än tjugo år innan han gick bort alldeles för tidigt 1987.
Lyssna gärna i kronologisk ordning, man får bättre grepp om honom då. Han var verkligen mycket mer än ”Brev från kolonien” och ”Hönan Agda”. Här är några höjdpunkter:

På debuten Ballader och oförskämdheter (1964) hittar vi både Polaren Pär och Fredrik Åkare för första gången. De skulle båda dyka upp igen genom hela karriären. Här är det bara Cornelis med sin gitarr, en ensam trubadur. Andra klassiker är ”Ballad på en soptipp” och den korta betraktelsen ”Lillsysterns undulat är död”. Redan från början hör man en man som inte tänker rätta in sig i ledet, och hur Yrkestrubadurernas Förbund förfasar sig. Man bara måste älska det.

Första låten på Ballader och grimascher (1965) var ”Sportiga Marie” (nej, hon var ingen idrottstjej). Det var just den typ av låt som tidigt gav honom problem med det moraliska 60-talet. Han förekommer belackarna redan med andra låten ”Ballad om censuren”, hur kul som helst.
På Grimascher och telegram (1966) dansar Fredrik Åkare med unga Cecilia Lind, och en av de mest minnesvärda svenska visorna någonsin var därmed född.

Tio vackra visor och Personliga Person (1968) har både ”Deirdres samba” och klassikerna ”Felicia – adjö” och ”Somliga går i trasiga skor”. För att inte tala om den magnifika ”Saskia” eller inte riktigt lika vackra ”Personliga Person”. Ett helt omistligt album.

1969 var Cornelis etablerad svensktoppsartist med ovannämnda ”Kolonien” och ”Agda”. Då slog han till med Cornelis sjunger Taube, en samling som borde ha varit en triumf men som idag lider svårt av tidstypiska arrangemang. Den eviga ”Sjuttonde balladen” låter tyvärr melodifestival á la 60-tal, och ”Nudistpolka” funkar inte alls som funk. Men det finns oaser att vila vid, som avskalade ”Dansen på Sunnanö” och ”Oxdragarsång”.

Året därpå kom mästerverket, dubbelalbumet Poem, ballader och lite blues, ett samarbete

med Georg Riedel, nykomlingen Björn J:son Lindh och häftiga musiker som Made in Sweden. Huvudnumret är vackra och bakfulla ”Cool Water”, en vissnande ros i en vacker vas, Bellman i 20de århundradet. Och direkt på den följer Frödings ”Ett gammalt bergtroll” framförd som tung och skabrös blues, ett av Cornelis paradnummer. Här är han i sitt esse och tar verkligen ut svängarna i texten. Fast jag minns ju, från fyrtio år tillbaka, hur man behövde resa sig från soffan och byta skiva mellan de där två låtarna.

Roliga bagateller som ”Sonja och Siw” och ”Morbror Frans” samsas med jazziga utsvävningar och både lekfull och allvarlig lyrik. Här finns favoriter som ”Ågren” (som blev ett begrepp) och den bästa någonsin tolkningen av Bellmans ”Märk hur vår skugga”. Det här är det första svenska mästerverket på skiva, perfekt in i minsta detalj.

Efter de tveksamma arrangemangen av Taube-tolkningarna blir man glad när man hör Bellman-skivan Spring mot Ulla, spring (1971). Soundet är rejält uppdaterat, men det är inte de vanliga låtarna vi får höra. Här lunkas det inte småningom, inga fjärilar syns på Haga. Istället får man ett högst personligt urval av Fredmans epistlar, med spännande arrangemang och mycket snygg produktion. Möjligtvis står de mer ekivoka texterna ut mer än övriga; Cornelis drog ju gärna en fräckis och han gör det mesta av de tillfällen som bjuds. Vid sidan av Fred Åkerströms definitiva tolkningar är det här det bästa sättet att lyssna på Bellman, tycker åtminstone jag.

De följande åren tolkade Cornelis Lars Forssell-texter, gjorde en hårt politisk skiva, och spelade in kärleksballader på beställning av flickvännen Linnéa (som hade sagt ”ja du är nog bra men nån Leonard Cohen är du inte”). Du hittar ett par klassiska låtar på varenda en.

Nästa stora platta blev Getinghonung (1974). ”Jag och Bosse Lidén” är en version av

”Me and Bobby McGee” som skiljer sig på alla sätt från Lalla Hanssons mer kända ”Anna och mej”. ”Shåwinistblues” är en protestsång mot behåar (”Har vi inte nog med tvång här i Norden?”) Polaren Pär går till socialen och blir mäkta besviken, men möter senare på kvällen socialassistenten på hemmaplan. Och här finns förstås ”Po rom pom po’n”.
Det blev det sista perfekta albumet, men ge inte upp. Det finns massor av guldkorn på de plattor som följde.

Men nu orkar jag inte skriva mer. Du får ta dig igenom resten av sjuttitalet och åttitalet själv, genom Narrgnistor och Vildhallon, och Turistens klagan med barnaskratten som får det mest förtvinade hjärta att banka häftigt igen.

Den mer nutidsorienterade kan ju smaka på sonen Jacks samling pappatolkningar med den påhittiga titeln Jack Vreeswijk sjunger Cornelis Vreeswijk. Inte alls dum, faktiskt, men han når ju inte upp till originalet på något sätt. Sen finns ju trippel-CDn Den flygande holländaren, där gräddan av svenska pop- och rockartister tolkar hans låtar.

Och min holländske vän Marco berättar att man fortfarande minns Cornelis utgivning på modersmålet i lilla Holland. Han hade en stor hit med ”Veronica” (vars svenska version finns på Tio vackra visor). En annan hit här:

http://www.youtube.com/watch?v=I_7RpJr-RNU

Skolstart

Nu är det på allvar, och ingen återvändo är i sikte: sommarlovet är verkligen slut, för alla barn och för de allra, allra flesta vuxna. En gnutta vemod hänger alltid ihop med den här speciella årstiden och övergången mellan sommar och höst, men förhoppningsvis uppvägs det av förväntan och en lust att ta nya tag. När jag tänker skola och höst tänker jag ofta på Donna Tartts Den hemliga historien: internatskola i New England-miljö; slutna sällskap, lärda excentriker och mörka mysterier… Har du inte läst den ännu så har du en läsupplevelse framför dig! Om vi spinner vidare på temat ”amerikanska internatskolor på östkusten” kan jag också nämna Curtis Sittenfelds I en klass för sig (en standardiserad titel som jag inte tycker säger så mycket om boken; originaltiteln ”Prep” är åtminstone lite bättre). Den trettonåriga Lee Fiora kommer som stipendiat till en ”prep school” som, liksom många internatskolor inom litteratur och film, verkar vara en värld för sig, och hon finner sig vara tvungen att ägna mycket tid åt att identifiera skolans koder och försöka hitta sin egen plats. Så även om det känns motigt att lämna sommaren bakom sig så får vi se till fördelarna, varav en ju är att de mörka höstkvällarna inbjuder till långa stunder av ostörd läsning!