För ett tag sedan läste jag den nyligen utkomna, första svenska biografin om Margaret Thatcher som är skriven av
Gunnela Björk. Måndagen den 8 april skulle jag prata om boken på bibliotekets programpunkt "Vårens nya böcker". En halvtimme innan arrangemanget startade kollade jag nyheterna på DN och möttes av nyheten att
Margaret Thatcher avled samma morgon i sviterna efter en stroke. Det kändes som ett märkligt sammanträffande, och jag lärde mig då att alltid göra en nyhetsuppdatering innan jag ställer mig och berättar om en biografi!
Att läsa om Thatcher är fascinerande - hon var synnerligen ingen vanlig människa. En vanlig människa hade aldrig kommit dit hon kom - vald till Storbritanniens första kvinnliga premiärminister och dessutom förde hon sitt parti (Tory party) till seger i tre val. Det är tydligt att hon hade sina mål klara, och att uppnå dessa blev överordnat det mesta. Visst var det många i Storbritannien som fick det bättre under Thatcheråren, men samtidigt ökade klassklyftorna markant. Detta var Thatcher medveten om, men det var inget hon var intresserad av att förändra. Fortfarande idag väcker hennes blotta namn många och starka känslor i Storbritannien. Idag, då hon inte lever längre, hyllas hon delvis för sin politiska gärning, och delvis sjunger man skadeglatt
Din dong, the witch is dead.
Margaret Thatcher är bland annat känd för sina träffsäkra oneliners. Många av dessa var nedskrivna i förväg av en av hennes medarbetare, men flera av de som blivit kända kom spontant. När en bronsstaty föreställande henne själv avtäcktes i Westminsterpalatset 2007 kommenterade hon, på plats:
"I might have preferred iron. But bronze will do. It won´t rust". Under sin tid som premiärminister blev hon med tiden mer och mer uppfylld av sig själv och började ofta tala om sig själv i tredje person. Detta framkommer i all sin glans när hon blivit farmor och uttalar sig till pressen med orden:
"We have become a grandmother".
.JPG)
