Överallt och alltid - Michail Sjisjkin

                                                            

Michail Sjisjkin foto: Jevgenija-Frolkova

I en tid när det mesta man läser om Ryssland handlar om u-båtar, Ukraina och tsar Putin kan man ju undra vad som händer med den ryska litteraturen. För visst finns det en litteratur som bjuder på motstånd, det är ju en av litteraturens viktigaste uppgifter. 

De flesta känner till Svetlana Aleksijevitj som numera brukar nämnas i nobelprissammanhang. Men här finns även intressanta författare som Vladimir Sorokin och Viktor Pelevin, båda översatta till svenska. För att nu bara nämna några. Ett högintressant namn i sammanhanget är Michail Sjisjkin som valt exilen i Schweiz där han 2013 väckte ett visst internationellt uppseende då han avsade sig hedersuppdraget att representera Ryssland på bokmässan Book Expo America med motiveringen att han inte ville vara ansiktet utåt för ”ett land där makten har erövrats av en korrupt, kriminell regim”. 

I Sverige har Sjisjkins böcker kommit ut i omvänd ordning. Venushår från 2005 som blev hans stora internationella genombrott kom på svenska i år och den andra stora romanen Brevboken från 2010 fanns i svensk översättning 2012. Huvudpersonen i Venushår arbetar på den Schweiziska immigrationsmyndigheten där hans uppgift är att bedöma trovärdigheten på alla de historier om flykt, umbäranden, krig, tortyr, våldtäkt och misär som är hans vardag.
Han ställer frågor till de asylsökande, han lägger historier i deras mun och naturligtvis har han en egen historia om olycklig kärlek och våldsam svartsjuka på exmakans döde man som blommar ut på en semesterresa till Venedig. Här finns historier från Grekland, från Babylonien samt ett långt avsnitt ur en firad sångerskas dagbok. Detta och mycket mer vävs till en tät berättelse som kräver sin läsares fulla uppmärksamhet. Man blir dock rikligt belönad.

Om Venushår har författaren sagt att romanen utspelar sig ”överallt och alltid”.

Michail Sjisjkin är en fulländad stilist som skriver i den stora ryska traditionen. 
Han har själv erkänt sitt beroende av mästarna: ”Ivan Bunin lärde mig att inte kompromissa som författare och att tro på det jag gör, Tjechov har överfört sin humanism och från Tolstoy har jag lärt att jag inte får vara rädd för att vara naiv.” 

Brevboken är lite mer tyglad, en lite mer strukturerad roman. Den börjar som en gammaldags brevroman dvs en brevväxling mellan det nyförälskade paret Sasjenka och Volodenka. De skiljs åt när han skickas ut i ett krig. Det som börjar som skira kärleksförklaringar övergår succesivt i något annat. Volodenkas redogörelser för kriget, grymheterna och de sårade blir alltmer detaljerade. Sasjenka skriver om sin längtan och om sina vardagsbestyr. Men det är något som inte riktigt stämmer. De pratar förbi varandra. Man undrar om de unga tu överhuvudtaget läser varandras brev. Plötsligt skriver Sasjenka att hon ska gifta sig, hon har träffat en man och väntar hans barn. Denna nyhet nämner inte Volodenka i sina brev tillbaka. 

Boken blir alltmer gåtfull, absurd. Teman som åldrande – död – pånyttfödelse, tidens gång återkommer. Liksom frågan var man sätter kommat i satsen: 
Döm inte benåda. 
Småningom går det upp för läsaren att de inte bara är skilda åt i rummet, även tiden skiljer dem år. Volodenka befinner sig i Boxar-upproret vid förra sekelskiftet, Sasjenka i en stad som skulle kunna vara Leningrad någon gång på 50- eller 60-talet. 

Lycklig den som har dessa tidsresor framför sig.