Alla hjärtans dag, jag vet inte, jag är ganska skeptisk emot dagar med förutbestämt innehåll. Men jag tycker om att läsa vettiga kärleksromaner så vi kan ju välja att tänka på fiktionen istället för det kommersiella - inte sant?
Igår läste jag ut en roman som jag inte alls trodde skulle handla om kärlek, utan jag förväntade mig ett politiskt innehåll om
race, rasism, kultur och om att invandra och utvandra:
Americanah av Chimamanda Ngozi Adichi. Men den handlade också om kärlek. Jag blev faktiskt väldigt tagen av att den handlade så mycket om kärlek. Både om tonårsromans, men också om förälskelse vid första ögonkastet. Kompromisser man sen gör, skuldkänslor man känner och vad som händer när man efter ett långt uppbrott ses igen. Läste i en recension att recensenten tyckte det var lite för mkt 1800-tals roman över just delarna om kärlek i Americanah. Själv håller jag med Elin Grelsson Almestad som skriver i slutet av sin
recension:
"Det är ovanligt att i en roman så sprängfylld med politiskt stoff och bitska skildringar av rasism och sexism hitta så mycket kärlek, ömsinthet och tro på människan."
I samma ögonblick som jag skriver detta åker de svenska längdskidåkarna 15 klassiskt på OS i Sochi. Det är spännande, så spännande så att pirret i magen nästan känns som den där förälskelsen man kan känna i i de där stunderna. Vinst blir lycka. Förlust stor besvikelse. Som kärlek.
Andra stora kärleksromaner? Lyckliga eller olyckliga? Kan inte låta bli att tänka på Charlotte Brontës
Jane Eyre, klassisk roman som innehåller både svårigheterna med klass, olycka, lögner och "true" kärlek. Funderar på om Lena Andersson's "Egenmäktigt förfarande" kan inkluderas som en bra kärleksroman - kanske för realistisk? För visst vill vi ändå fortfarande tro på kärleken som något bra efter att vi har läst en kärleksroman? En annan kärleksroman är Abdellah Taïa bok
Ett arabiskt vemod som handlar om en ung marockansk pojke. Han är homosexuell och därför mer utsatt än andra. Han dras till skitstövlar och opålitliga män - ständigt olyckligt kär (SUCK). Kärleken är aldrig lätt i litteraturen, så är det bara.
När jag skriver klart det här så har Sverige vunnit två nya medaljer i längdskidor, och inte bara det - alla tre som till slut hamnade på pallen hade otroliga bakgrunder fram till OS (skador, olyckor, tvivel) som egentligen borde göra prestationen omöjligt, men som istället gör medaljerna till bragder, och historier som gör en alldeles blödig inuti. Känslan som jag också brukar få när jag läst en riktigt bra kärleksroman.
