Flickornas tur?

Det har handlat mycket om far- och sonrelationer i litteraturen (i mer eller mindre biografisk form) under en längre tid nu: Bannerheds ”Korparna”, Fioretos ”Halva solen”, Moodyssons ”Döden & co” Rosenbergs ”Ett kort uppehåll på väg från Auschwitz”, Motturi ”Svindlarprästen”, Zerns ”Kaddish på motorcykel” och Anyurus ”En storm kom från paradiset”. Är det inte snart dags för flickorna att synas i litteraturen, med problematiska förhållanden till mödrarna?

Kanske är det redan på gång? Jag läste precis ut Kristoffer Leandoers ”September” som egentligen är en roman om hur hans mors öde kunde gestaltat sig, men för mig är modern framför allt dottern i berättelsen. Hon är en jagberättare utan namn född i en prästfamilj på 30-talet. Faderns yrke blir moderns enda möjlighet till karriär och dottern växer som ensambarn upp i skuggan av denna kallt beräknande kvinna. När hon sedan gör sina egna val i livet är det ofta i kontrast till moderns val: hon vill studera och vara yrkesverksam, hon vill ha en man som är en jämlike och hon vill ha en familj med många barn. Ändå är hon vilse och det är kanske först som 40-åring på 70-talet som hon börjar känna att hon funnit sin plats i tillvaron. Samtidigt slår cancern till. Detta är en helgjuten, varm roman om ett intressant kvinnoöde, som jag unnar många att läsa!

Det finns många andra bra romaner om starka flickor (kanske något att läsa i samband med Internationella kvinnodagen?). Jag tycker till exempel mycket om Monika Fagerholms böcker och ser verkligen fram emot att läsa den senaste ”Lola uppochner”. Har ni inte läst Therése Söderlind så är det dags! ”Norrlands svårmod” kom för ett par år sedan och i år kom ”Vägen mot Bålberget”. Det passar också bra att läsa Wennströms ”Svart kvark” eller Sofi Oksanens böcker.