Slow art

1986 protesterade italienaren Carlo Petrini mot att McDonalds skulle öppna ett snabbmatshak på Piazza di Spagna I Rom. Det blev avstampet för den strömning som kom att betecknas som Slow Food. Man värnade om maten, från produktionsledet till det som låg på tallriken. Den skulle omfattas av omsorg, helst vara närproducerad, vällagad och förhoppningsvis resultera i en måltid med plats för såväl kulinariska upplevelser som samtal. Alltså allt det som McDonalds inte stod för. 
Ur detta växte en hel ideologi som kallas Slow Movment. Idag finns det Cittaslow (Slow cities), slow travel, slow gardening, slow design för att nu bara nämna några avknoppningar. För en tid sen var jag på Nationalmuseum i Stockholm och tittade på utställningen Slow art som alltså handlar om långsam konst, konst som det tar tålamodskrävande lång tid att framställa. 

Flera av utställningens konstnärer framhöll det repetitiva, meditativa inslaget i processen. Här fanns broderier, utsökta smycken och skulpturer alla skapade med en oändlig omsorg in i minsta detalj. Exempelvis Helena Edmans halskrage inspirerad av forntida egyptiska guldsmycken.

Ur katalogtexten: ”Rören av titan fick sin färg med elektrolyt, där olika strömstyrka ger olika nyanser. Titanet måste vara kliniskt rent innan strömmen tillförs varför Helena Edman omsorgsfullt slipat bort oxidytan innan strömmen slagits på. När rören fått önskad färg sågas de till sin slutgiltiga längd, ett arbete som slukar mängder av sågblad. Slutligen trär Edman rören i fem rader med silkestråd. Halskragen väger 335 gram och består av ca 1 730 delar. Från skiss till färdigt smycke tog arbetet fyra månader.” 

Halskragen blev Edmans examensarbete vid Guldsmedehøjskolen i Köpenhamn och är ett av föremålen som Nationalmuseum visar på Slow art. En utställning att långsamt ta till sig och som stannar kvar länge hos betraktaren. Den pågår till den 3 februari.