Sydafrika

Konsthallen visar just nu Ernest Coles foton från apartheidåren i Sydafrika – påträngande ögonblicksbilder från ett segregerat land i en inte alltför avlägsen dåtid. En utställning jag känner att jag får återkomma till flera gånger, för det är tungt att ta in allt på en gång. Redan nu har vissa bilder fastnat på näthinnan: den vita kvinnan som sitter på parkbänken med texten ”Europeans only” (det fanns inga bänkar för svarta: de fick sitta på kantstenar), den svarta tjänstekvinna som håller en liten vit flicka i famnen med bildtexten ”Jag älskar detta barn, fast hon kommer växa upp och behandla mig som hennes mamma gör.” och bilden till vänster på två svarta män som blev arresterade för att de befann sig i ett område avsett för vita.

Det är något med foto, film, konst och skönlitteratur som en faktatext har svårt att konkurrera med. Kanske för att berättelsen, skeendet, historien går rakt in, att man inte kan värja sig när det inte bara är statistik och uppradade fakta (fast det finns så klart väldigt många bra faktaböcker också). Jag läste nyligen Zoë Wicombs ”Bländad av ljuset” som ramar in apartheidtiden i Sydafrika genom mötet med fyra personer. Strax efter de första fria valen står Marion i centrum, en framgångsrik ung kvinna med ett företag i resebranschen, som behöver hjälp av den nyanställda svarta kvinnan Brenda för att nysta i sitt förflutna. Saxat med nutid får vi så Marions föräldrars historia som börjar i och med att raslagarna införs. Det är spännande och oavbrutet intressant. Det finns så klart många författare som skildrat Sydafrika inifrån, passa på att låna någon av dem.