"Jesus saves, I spend"

Fyndig låttitel hon har, den Way Out West-aktuella Annie Clark alias St. Vincent. Dessutom har hon alla sina tre skivor representerade på biblioteket. Vilken lycka att upptäcka dem (den egna skivsamlingen ligger i träda för tillfället på grund av henne)! Jag började helt okontrollerat med album nummer två ”Actor” som kom 2009, en skiva som fick bra mottagande hos kritikerna och även av mig för den blev snabbt favoriten. Men därmed inte sagt att den första skivan ”Marry me” eller den nyaste ”Strange mercy” är dåliga, tvärtom!

Hennes musik beskrivs som glad med inslag av galna partier och det stämmer bra. Jag ser både fjärilar och marschkängor framför mig när jag lyssnar. Ibland är hon väldigt rastlös, som om hon inte litar på att lyssnaren behåller intresset genom en hel låt om hon inte ständigt byter tempo och lägger in knasiga ljudinfall. Ibland är hon lite mer kommersiell och har till och med traditionellt uppbyggda låtar. Annars är det indiepop med en fantastisk röst, lite så där soul-jazzig. Precis som Feist och Tori Amos är hon är en tusenkonstnär som spelar de flesta upptänkliga (och oupptänkliga) instrument själv.

Själv är hon en spröd, fågellik (tänk yngre Joyce Carol Oates) Oklahomatjej som har varit medlem i The Polyphonic Spree, samarbetat med Sufjan Stevens men även gästsjungit för andra artister. Namnet St. Vincent är inspirerat av mellannamnet på en av Annies nära äldre släktingar, men också St. Vincent’s Catholic Medical Centre, sjukhuset i New York där poeten Dylan Thomas avled.

En av mina favoritlåtar är ”Marrow” från just ”Actor”, kanske inte så konstigt när gitarrerna 2.14 in i låten börjar låta som om de kör ett race på Daytonabanan (eller med andra ord som om Trent Reznor plötsligt gör ett gästspel).