Det man inte vet

Det man inte vet är en ny, Wellcome Trust-prisad relationsroman i fyra avdelningar av amerikanskan Alice LaPlante. Den handlar om sjukdom och livslögner, och komplicerade relationer. Om att gå i en labyrint, att långsamt, långsamt avtäcka saker så att man kan komma in till pudelns kärna.
Berättelsens "jag" är den kvinnliga kirurgen Jennifer White, 65 år, änka efter James White. Hon har två, inte alltid så snälla, utflugna barn och bor med hemsjukvårdaren Magdalena - "den snälla blonderade damen som bor i mitt hus". Hon vet att något är fel, men kan inte riktigt komma på vad. Så hittas hennes bästa vän och granne mördad...

Jag kan fortfarande läsa, värre ställt är det inte, inte än. Inte böcker längre, men artiklar i tidningen. I tidskrifter också, om de inte är för långa. Jag har ett system. Jag tar ett linjerat ark. Antecknar, precis som när jag läste medicin.
s 9

När jag har en klar dag, när murarna kring min värld töjs ut så att jag kan se lite framför och lite bakom mig, så smider jag planer. Det är jag inte bra på. När jag ser de där kuppfilmerna som James är så förtjust i blir jag imponerad av bluffarna som manusförfattaren tänkt ut. Mina egna planer är simpla: Gå fram till dörren. Vänta tills ingen tittar. Öppna dörren. Gå ut. Gå hem. Barrikadera ytterdörren så ingen kan ta sig in.
s 203